Musikjournalisten Fredrik Strage jämför Westlife-fans med fotbollshuliganer - "När de flippade ur var det ganska planerat"

Pojkbandsfansen har alltid målats upp som hysteriska och besatta. Den svenska musikjournalisten och författaren Fredrik Strage menar att det handlar om en medveten ritual - precis som fotbollsvåld.

Vad vore musikvärlden utan sina fans? Konserter skulle vara strukturerade övningar i stora salar och studioinspelningar skulle vara polerade minnen.

Populärmusiken existerar för att säljas och på vissa armar av populärmusiken är det tydligare än på andra.

I samband med Yle Vegas pojkbandskväll riktar vi nu lite ljus på ett kundsegment som utsugits sedan tonårskulturen blev till på 1950-talet. Pojkbanden som gjorde en våg på 1960- och 70-talen, men kanske främst på 1990- och det tidiga 00-talet, var marknadsförd till tonårstjejer.

Westlifefans och fotbollshuliganer

Fredrik Strage är kanske mest känd som musikjournalist på Dagens Nyheter, men skrev på 90-talet för tidningar som Pop och Bibel. Han är också författaren till boken Fans: en bok om besatthet, i vilken han intervjuar fans om deras hängivenhet till artister.

I boken lyfter Strage till exempel upp fans av pojkbandet Westlife.

- Det jag märkte var att gemenskapen bland fansen ibland var viktigare än föremålet för deras idoldyrkan. Det att de var ett gäng som hade roligt tillsammans var det absolut viktigaste, säger Strage.

Precis som man kallade The Beatles fans för hysteriska när det begav sig, har anhängarna av alla pojkband som har kommit därefter också fått samma stämpel. Westlife är inget undantag.

- När Westlifefansen flippade ur var det också ganska planerat. De visste att det förväntades av dem att de skulle skrika och svimma. De gjorde det nästan som en ritual.

Här målar Strage upp ett ganska långsökt men ändå logiskt likhetstecken till en annan sorts anhängarskara.

- Jag tycker att pojkbandsfansen påminner om fotbollshuliganer. De träffas på en match för att slåss. Gemenskapen, aktiviteten och hysterin är det viktiga.

- Man vill åt den hysteriska, våldsamma livskänslan. När slagsmålet är över så är allt okej igen. Det är en kontrollerad ritual, säger Strage.

De små ”bulldozerpojkbandsfansen”, som Strage kallar dem, är inte alls manipulerade av skivbolag. De är inte lurade offer för pojkband med sängkammarblickar.

- Tvärtom var det de som objektifierade sina idoler. Om jag generaliserar så tror jag att en tonårstjej inte vill bli objektifierad av killar, utan tvärtom – objektifiera killarna själv.

Enligt min egen definition så är Sex Pistols ett jättebra exempel på ett pojkband.

Pojkbandens begynnelse

Det finns alltid de som hävdar att The Beatles var ett pojkband. Visst, de var ett band av pojkar vars främsta målgrupp var tonårstjejer, men Fredrik Strage hävdar att de inte stämmer överens med hans egen definition.

- Det måste vara ganska hårt styrt av skivbolag, managers eller producenter. Medlemmarna får inte ha för mycket egen vilja. Det måste vara en produkt i högre grad än vad Beatles var en produkt.

The Monkees däremot. Det var ett regelrätt pojkband enligt Strage.

- De sattes ihop av ett skivbolag med ambitionen att profitera på Beatles framgångar.

Sex Pistols var väl också ett ihopplockat band?

- Enligt min egen definition så är Sex Pistols ett jättebra exempel på ett pojkband. De sattes ihop av (managern) Malcolm Mclaren. De anlitade till och med en ren huligan utan musikalisk talang, men som var jättesnygg – Sid Vicious.

Sedan är förstås inte Sex Pistols sound anpassat till att tilltala unga flickor – en annan regel som Strage skriver på.

Bay City Rollers är ett annat band som dyker upp i Strages minne. Ett band som kanske ingen annan än de som själva var med på 1970-talet minns, tror Strage.

- En viktig del av pojkbandsfenomenet är att grupperna inte har en lång livslängd och inte blir speciellt väl ihågkomna.

Anledningen till att många ännu minns The Monkees, menar Strage, är att deras låtar var väldigt bra. Senare har det visat sig att nostalgifaktorn är en makt att räkna med – såväl Backstreet Boys som New Kids On The Block har återförenats och spelat för sina gamla fans.

Är hårdrocksfans och pojkbandsfans egentligen så olika?

Det är inte en helt galen tanke att alla fans egentligen är ganska lika varandra. Besatthet är besatthet oavsett ond makt, liksom. Om man väljer att se hårdrocksfans och pojkbandsfans som två ytterligheter, så menar ändå Strage att det finns en viss skillnad i uttryck.

- Inom hårdrock är det nästan en plikt att äga alla skivor och gå på alla konserter. Man ska inte heller släppa bandet även om man växer upp. Väldigt många fans av pojkband överger sina idoler när de blir äldre, säger Strage.

Det här är generaliseringar, poängterar Strage. Men de saknar inte helt sin grund.

- Jag minns när Gene Simmons från Kiss en gång sa att det är viktigt att de inte har för många kvinnliga fans för att de överger Kiss. Killarna som står längst fram kommer att fortsätta gå på konserter när de är 50.

”Det är för roligt att flippa ur och gråta”

I en tid när mycket är självcentrerat och människor blir kändisar via sociala medier kan man fråga sig om musikmarknadskrafterna alltid kommer att ha samma effekt. Kommer det alltid att finnas hängivna fans av musikprodukter såsom pojkband?

- Det hänger väl ihop med hur stora stjärnorna kan bli. Kring millennieskiftet trodde jag att de stora stjärnornas tid var över. Men sen kom Britney Spears, Lady Gaga och Beyoncé, säger Strage.

I dag är mediekanalerna fler än statliga TV-kanaler och radio. På det sättet kan en artist bli megakändis utan att alla i hela västvärlden vet vem det är, menar Strage.

- Jag tror inte att mina föräldrar vet vem Katy Perry är. Men på åttiotalet visste de definitivt vem Prince var.

Strage tror ändå inte att den arketypiska bilden av ett hängivet fan kommer att blekna.

- Det är för roligt att stå i ett gäng och flippa ur, skrika och gråta för att folk ska sluta göra det.

Pojkbandskväll i Vega kväll, den 25 april kl 17.30 - 21.00

Vega utser bästa pojkbandslåten - rösta här!

Vilken är din favoritlåt från pojkbandseran?