Borde Kent ha lagt av för länge sedan?
Kent inledde i fredags sin avskedsturné i Linköping och turnén avslutas den 15-17 december i Stockholm med tre spelningar i rad på Tele2-arenan.
Bandet glömmer givetvis inte sina trogna finska fans så bandet spelar den 28 oktober i arenan i Helsingfors och dagen därpå den 29 oktober i arenan i Vasa. Båda finska gigen är redan slutsålda.
Men för att inte bli överdrivet sentimentala nu så är det kanske på sin plats att stanna upp och konstatera att bandets kreativa kurva minsann inte har pekat stadigt uppåt sedan bandet bytte namn från “Havsänglar” till “Kent” 1993.
Frågan ”Kent lägger av: bra eller dåligt?” har stängts.
För en viss generation som var ung (eller ditåt) på 90- och 00-talet var Kent ett av de riktigt stora banden vars musik sköt vemodigt söta kärlekspilar rakt in i hjärtat på Sverige och en stor del av både finlandssvenska och finskspråkiga Finland. Kent smällde med hängslarna och tänkte att de kan bli nästa U2 så de släppte albumet Isola i en engelsk version 1998. Det karriärdraget har man inte efter det talat högt om på bandträningarna.
Kent reste dock var och varannan vecka över Bottenviken för att snacka med oss på X3M och spela för lillebrorfolket. Sångaren Joakim Berg ritade ett självporträtt som fortfarande finns i mitt arbetsrum.
Men efter en serie lysande poprock-album mellan 1997 och 2002 (Isola, Hagnesta Hill, Vapen & Ammunition, Du & jag döden) började bandet experimentera med mera elektroniska toner och ungefär sedan albumet Tillbaka till samtiden (2007) har de hållits på den linjen.
Men sedan hände någonting. Skivorna Röd (2009), En plats i solen (2010), Jag är inte rädd för mörkret (2012), Tigerdrottningen (2014) och nyaste Då som nu för alltid (2016) var lika slagkraftiga som en örfil med en sunkig brungul disktrasa. Med några singel-undantag såsom La Belle Epoque (2014). Hur gick det nu så här?
Hela folkets band blev de mest inbitna fansens, nostalgikernas och medelålders ost&vin-kvällsfolkets retroband. Håkan Hellström och Veronica Maggio körde om Kent och Kents elektroniska synthfiffel får knappast någon 20-åring att sälja sin Weekend Festival-biljett för att se Kent i någon arena där bara mamma och pappa och deras skumvinspackade arbetskompisar skakar rumpa till Musik Non Stop.
Jag har själv tyckt väldigt bra om Kent. Dom andra, Om du var här, Kungen är död, Berlin, Palace & Main… Ruskigt bra låtar. En av mina favoritalbum är samlingen B-sidor 95-00 som jag av någon anledning får julstämning av...
Men det är länge sedan glansdagarna.
Därför blir jag tvungen att ställa följande fråga: Gick tiden förbi Kent?
Vad säger rockpoliserna?
Martin Gestranius skriver i gruppen "Rockpoliserna" på Facebook att Kent egentligen varken varit relevanta eller speciellt intressanta sedan skivan "Du och jag döden".
- Till bändets försvar är den plattan en höjdpunkt även i musik generellt, inte bara i Kents diskografi. De melodierna har spelat i mitt huvud åren igenom. Den stämningen kan man verkligen känna av, i fler sinnen än hörseln. Och det mesta av slicka-mig-i-örat-fiilisen hade de tack och lov dumpat i trashbaljan. Utsökt skiva.
Catariina Salo är fortfarande fan trots att det intensivaste diggandet hör till ungdomen.
- Kanske har att göra med att jag var hormonstinn tonåring kring isola och grät och skrek till allt.
Men nog har dom ju blivit gubbar, och kanske bra så.
Gestranius har ingenting emot litet electro, men tycker inte det passade till kompositionerna. Catariina Salo försvarar dock den senare karriärens album.
- Visst har Kent gjort bra stuff också på de senaste åren men personligen är så bakåtstråvande att min egen Kent-höjdpunkt är Isola. Sedan är det bara jamen jess, nytt Kent, men inte mer än så.
Vad tycker du? Gå gärna med i Svenska Yles facebook-grupp "Rockpoliserna" och fortsätt diskussionen där!
