Kvanthopp: Katten, vårt nyttiga, gulliga, mest missförstådda och – går inte att förnekas – smått sadistiska husdjur
Vår och kattens gemensamma resa började när människan slog sig ned och började bruka jorden. Kattens status i våra ögon har sedan dess varierat från gudomligt upphöjd till djävulens små hantlangare.
Den älskade, hatade, avgudade, missförstådda katten
Hur gick det till när katten flyttade in hos oss människor? För när det kommer till katten kan man ju inte fråga att när domesticerade människan katten, så där som med hunden. För med katten blev nog tämjandet lite på hälft. Eller så tämjde katten oss, kunde man kanske påstå.
Katten är helt klart sin egen, den går sina egna vägar, efter alla dessa årtusenden. Och vägen den har vandrat, i sällskap med oss, och vilken plats den har i vår civilisation, vår mytologi och våra hjärtan, det ska vi titta närmare på i det här avsnittet av Kvanthopp.
Ett avslöjande till att börja med. Jag är helt klart en hundmänniska. Jag har aldrig haft en katt, och måste medge att jag inte riktigt förstår mig på dem, men å andra sidan är det sannolikt en del av tjusningen med dem. Hunden är så uppenbar, man ser genast på den vad den tänker och om den har haft något hyss för sig, till exempel. Katten är mera av ett… mysterium.
Ett mysterium som har fortsatt fascinera folk sedan tidernas gryning. Katten förekommer flitigt i folkloren runt om i världen, och den vördas allmänt som smått gudomlig på vissa håll i världen.
Men det här beror inte bara på att de är så hemlighetsfulla och viljestarka. Vår civilisation står de facto i en stor tacksamhetsskuld till katten.
Strikt taget kan man som sagt hävda att katten har spelat en roll som till och med klår hundens roll när det kommer till vem som på riktigt är vår bästa vän – eller okej då, hunden är människans bästa vän – men vem som har gjort större nytta.
Men för att gå till botten med det här så måste vi, som vanligt, börja från början.
Grottlejonets lite gulligare lilla kusin
Tamkatten, Felis catus, hör till familjen Felidae, en familj vars sista gemensamma förfader levde för cirka 10–15 miljoner år sedan. Släktet Felis, som tamkatten hör till, avvek från övriga Felidae för cirka 6–7 miljoner år sedan.
Men okej, vi snabbspolar lite för att komma till den intressanta biten, det vill säga när våra förfäder och katterna gjorde varandra sällskap. Att det överhuvudtaget blev så kan ju betraktas som smått anmärkningsvärt när man tar i beaktande att människorna faktiskt hade tillbringat de senaste 100 000 åren eller så med att undvika och springa undan diverse kattdjur, inte minst de numera utdöda grottlejonen.
Grottlejonet var en av våra förfäders främsta naturliga fiender under vår tid som jägare och samlare. Det är både en och annan av dina förfäder som bokstavligen har blivit uppäten av de här kattdjuren.
Men nu är det inte grottlejon vi snackar om här, utan tamkatten, för övrigt den enda representanten för sitt släkte som någonsin har låtit sig tämjas av människan – eller vem som nu än tämjde vem.
Nå hur som helst, början på kattens och vår gemensamma story kan tajmas till för omkring femton tusen år sedan, kring slutet av den senaste istiden. Då slår de första samlarna, jägarna och nomaderna ned sina bopålar mer eller mindre permanent i trakten kring den så kallade bördiga halvmånen i Mellanöstern.
Det här är inte ännu jordbrukets stora revolution, den dröjer ännu några tusen år. De här typerna experimenterar ännu lite, helt enkelt. De börjar odla saker, de har inlett förädlingen och domesticeringen av diverse gräsväxter, som slutligen resulterar i det som vi känner igen som vete och råg, bland annat.
Okej – århundradena och årtusendena rullar vidare. När vi kommer till tiden omkring tio-elva tusen år före nutiden, börjar experimentet ge utdelning i stor skala. Det är nu som det moderna jordbruket i praktiken har sin revolution och sin gryning. Vi har varit inne på det här i tidigare avsnitt.
Katten installeras som skördens väktare
Poängen är hur som helst, att för omkring tio tusen år sedan börjar jordbruket redan vara så effektivt att människorna har ett fett överskott av spannmål. De lever inte längre ur hand i mun. De får så stora skördar att de behöver lagra sitt överskott någonstans.
Och det här drar ju till sig en mängd oönskad uppmärksamhet från olika skadedjur som noterar att vi har käk som ligger och dräller. Möss och råttor och så vidare. Så de kommer och hälsar på. Tillsammans med alla sina kompisar.
Och vips så har vi, inte bara decimerade spannmålslager, utan gnagarna hämtar också med sig all världens sanitära olägenheter – sjukdomar, med andra ord. Och det här är ju ett problem.
Men också det här problemet har en lösning, vilket är ännu ett prima exempel på hur bra naturen är på att balansera saker och ting. Den här lösningen stavas K-A-T-T, katt. Gnagarna som hemsöker våra förfäders spannmålsförråd är ju en prima lunch åt våra vänner katterna, som även de snart installerar sig permanent i våra knutar.
Vilken sorts katt talar vi om då? Jo, den så kallade afrikanska vildkatten, Felis silvestris lybica, också känd som Falbkatten eller nubisk katt. Den här vildkatten förekommer fortfarande i sin ursprungliga form i Afrika, västra Asien och på några Medelhavsöar.
Och det är alltså den som med största sannolikhet är alla tamkatters anfader, inklusive din frasses, något som har bekräftats genom DNA-analyser.
Men innan vi går vidare med kattens intåg – varför hade våra förfäder problem med möss och andra gnagare till att börja med? Jo, sannolikt för att man till en början förvarade sitt överlopps spannmål i korgar, som mössen lätt kunde gnaga sig igenom. Det finns de som menar att det här var en orsak till att krukmakeriet blev en grej. Krukor är säkrare på det viset, de är svårare för ohyran att knäcka.
Men andra experter menar att det inte är så enkelt: lerkrukorna togs i bruk eftersom man kan koka saker i dem, inte minst av folk som levde vid vattendrag och kuster som kokade fisk och annat havslevande i keramiska kärl. Visst kom man också att förvara spannmål i krukor sedan, men det var en biprodukt av det hela, menar vissa forskare.
Från tolerans till tillit
Men hur som helst – tillbaka till katterna. Jordbrukets introduktion ledde alltså till att katterna blev, inte direkt tama, inte ens husdjur, men åtminstone toleranta gentemot människor. Och vi i vår tur gentemot katterna. Den här toleransen fördjupades med tiden till en sorts tillit, och på den vägen är vi fortfarande.
Också om jag tycker om att skämta om hur det inte var vi som tämjde katten, utan tvärtom, så kan man inte förneka att vi nog har utformat katten i större grad än den har utformat oss.
Den nutida husfrassen med alla sina avarter av olika skepnader, färger och storlekar, har inte utformats av en slump. Det är vi som har avlat katten, precis som vi har gjort med hunden. Artificiellt urval, inte naturligt urval. Vi har handplockat kattungar som har behagat vårt estetiska öga och uppfyllt våra krav på egenskaper.
Fast det är förstås självklart – också den moderna tamkatten är trots allt ännu på många sätt och vis väldigt nära sina vilda förfäder. Mycket närmare än hunden i alla fall. Katten är och förblir ett rovdjur med starka jaktinstinkter. Den har en naturlig blodtörst som fyller vissa kattägare med fasa, men som andra fortsätter att dra nytta av. Jag menar, katterna fortsätter ju hålla våra ladugårdar fria från gnagare och annan ohyra än i denna dag.
Och, kan man ju tillägga, fågelungar. Katten är inte så nogräknad. Protein som protein. Och vissa katter tycker ju om att tortera sitt byte innan den dödar det.
Det här med att leka med sitt byte är faktiskt inte ett supervanligt drag hos rovdjur. Vissa mårddjur, som hermeliner och illrar, har observerats i färd med att lattja med sina byten, särskilt när de jagar små gnagare. Det antas allmänt att det är ett instinktivt beteende som kan fungera som ett sätt att finslipa deras jaktfärdigheter.
När människor sysslar med sådant, är de däremot utan undantag psykopater och krigsförbrytare. Är det av den här orsaken som filmernas skurkar ofta har katter, i stil med James Bonds ärkenemesis, Ernst Stavro Blofeld? Hmm… Nej, börja nu inte forska i det här, det var en retorisk fråga.
Var var vi – jo, alltså. Jordbruket blev etablerat, vilket ledde till att katterna flyttade in hos oss som bekämpare av ohyra, vilket ledde till att våra respektive arter utvecklade en tolerans och en sorts tillit gentemot varandra.
Egypten drabbas av kattfeber
Inom vissa kulturer gick det här särskilt långt. Inte minst i det gamla Egypten. Faktum är att det kan vara just härifrån som själva ordet katt härstammar, från ur-koptiskans ord quattah, och därifrån vidare till grekiskans gata.
De gamla egyptiernas förfäder kom tidigt i kontakt med katterna. Det finns 8 000 år gamla klippmålningar föreställande katter ute i Saharaöknen – missade du Kvanthopps avsnitt om det gröna Sahara så finns det på Yle Arenan.
Saharaöknen har alltså varit både grön och bördig, och framför allt mycket fuktigare, i det förflutna. Och då sträckte sig ur-egyptiernas boplatser mycket längre ut i det som idag är Saharaöknen. Där blev de ursprungligen kompisar med vildkatterna.
Och sedan, för omkring fem tusen år sedan, när Sahara torkade till den öken vi ser idag, då flyttade människorna in närmare Nilens fortfarande bördiga fåra, där de med tiden lade grunden för Egyptens högkulturer.
Och – det här är alltså poängen här – de hade katterna med sig i bagaget när de flyttade in till Nilen. Så katterna kom från första början att figurera flitigt i de egyptiska gudasagorna.
Vissa menar till exempel att engelskans ord för kissemiss, pussycat, skulle härstamma från namnet på den fornegyptiska gudinnan Bastet. Ja, norrmännen talar ju också om pusekatt.
Hur som helst, Bastet, även kallad Bast, Baast, Ubaste eller Baset, var en egyptisk gudinna under det Gamla riket. Hon tillbads som Nedre Egyptens, solens och faraos beskyddare. Men hon utvecklades senare till att bli dansens, musikens, parfymens, sminkets, nöjenas, sångens, festlighetens och sexualitetens gudinna – med katthuvud.
Bastet var åtminstone delvis baserad på en tidigare gudinna, Mafdet, som avbildades med lejonhuvud och som var mycket mer krigisk till sin natur och som hade mer av lejonets karaktär.
Bastet däremot, hon kom att bli mera som en husets och hemmets gudinna, som vakade över familjen och drev ut onda andar. Lite som katten i verkliga livet, som Bastet associerades med – katten skyddade ju också huset mot yttre faror.
Till och med mot ormar, faktiskt. I det gamla Egypten hade katterna också ett rykte om sig att vara duktiga på att döda ormar. Något som imponerade de gamla egyptierna något oerhört.
Höjdpunkten på egyptiernas kattdille
Ja, och kattgudinnan Bastet var för övrigt också graviditetens och förlossningarnas skyddsgudinna, möjligen inspirerat av kattens fertilitet. Man behöver tydligen bara titta åt ett annat håll några minuter så är en katt på smällen, har jag hört av mina kattfrälsta vänner...
I vilket fall som helst, Bastetkulten kan alltså anses utgöra höjdpunkten på de gamla egyptiernas dille när det kommer till katter. Vid Bastets tempel i Bubastis i Nildeltat har man hittat mer än 300 000 mumifierade katter i samband med utgrävningar.
Apropå det här: jag har själv, flera gånger än en, stött på uppgifter om att det fanns så många mumifierade katter i Egypten att man senare till och med använde dem som bränsle i ånglokomotivens eldstäder.
En kul story, men dessvärre inte sann. Den lär ska härstamma från Mark Twain som i något skede skämtade om att han såg eldarna kasta kattmumier i lokets eldstad på en av sina resor. Ja, och mänskliga mumier också – faraonerna ska ha brunnit bättre än mumier av fattigt folk.
Hur som helst, redan för omkring 5 000 år sedan var de gamla egyptierna totalt kattfrälsta, med katten på god väg att bli domesticerad. Det här förhållandet höll i sig åtminstone till slutet av det Nya riket, till omkring 1 070 innan vår tideräkning.
Förstås handlade egyptiernas fascination för katter också rätt mycket om redan nämnda, praktiska skäl. Katterna skyddade också de gamla egyptiernas spannmålslager från hungriga gnagare.
Egypten var, och är fortfarande, norra Afrikas kornbod. Nilens bördiga marker försåg redan på de gamla faraonernas tid en stor del av de närliggande områdena med spannmål. Och ombord på de egyptiska handelsfartygen som seglade ut med sina spannmålslaster fanns det möss som mumsade på spannmålet – och katter som mumsade på mössen.
Så med tiden flyttade huskatten in hos praktiskt taget alla folk som Egypten idkade handel med. Inklusive ända borta i Indien, och därifrån vidare till Asien. I Indien tror man att katten var domesticerad för omkring fyra tusen år sedan.
Katten får ett skamfilat rykte
Ja, och nog hittade katten ju sin väg också hit upp till Norden. De första tamkatterna tros ha kommit till våra breddgrader under tidig järnålder. Fynd av kattben har bland annat gjorts i gravar från den tiden.
Och det här återspeglade sig förstås på gudasagorna. Enligt den fornnordiska mytologin drogs gudinnan Frejas vagn av två katter.
Katten var, hos oss precis som hos andra folk, uppskattad uttryckligen för sin förmåga att hålla skadedjur borta från matförråden. Under medeltiden blev katten sedan allt vanligare i Europa, särskilt i städerna där den täta bebyggelsen drog till sig möss och råttor.
Men inte ens den mäktiga, stora lilla katten kunde hålla råttorna i schack till den grad att de skulle ha lyckats förhindra den stora katastrof som drabbade Europa cirka 1350: Digerdöden, pesten, som spred sig via loppor som hoppade över från råttor till människor.
Det är också under den här tiden som katten kommer att associeras med mörkrets makter. Katter, särskilt svarta katter, förknippades ofta med häxkonst och häxor överlag. Man trodde bland annat att häxor kunde förvandla sig till katter eller att katterna gick deras ärenden.
Idén om katter som lite mystiska varelser, kopplade till det övernaturliga, härstammar sannolikt delvis från katternas naturliga karaktär som nattdjur. Men också deras förmåga att röra sig tyst och deras nästan övernaturligt skarpa sinnen bidrog till uppfattningen att de var förknippade med mörka krafter eller ockulta sysslor.
Under inkvisitionen och de efterföljande häxprocesserna, från 1400- till 1600-talet, anklagades ofta misstänkta häxor baserat på deras samröre med katter. Den allmänna rädslan och paranoian kring allt det här förstärkte sedan den negativa uppfattningen om katter och deras påstådda koppling till allsköns fanskap.
Ja, vad kan man säga: otack är världens lön, minsann! Katten, som med sin insats bidrog till att möjliggöra jordbruksrevolutionen efter istiden, och till vår civilisations tillkomst, fick sitt namn så till den grad draget i smutsen.
Jag menar, som inbiten hundmänniska har jag alltid funnit katter lite… tja, de är inte min grej helt enkelt, låt oss bara säga så. Men också jag tycker ju att historien, framför allt från och med den lilla istiden, har behandlat katten synnerligen orättvist.
Slutet gott, allting gott?
Numera, i vårt sekulariserade samhälle, har katten ju rehabiliterats mer eller mindre till fullo, nästan till en fornegyptisk nivå. Så slutet gott, allting gott, antar jag.
Och det finns ju de facto till och med trakter där litet av den gamla kattkulten à la Bastet lever kvar. I Bengalen till exempel, bland annat i Nepal tillbeds fortfarande en gud kallad Shashti.
Shasthi framställs uttryckligen som en kvinnlig gud, och hon är skyddsgudinna för gravida kvinnor. Och hennes vahana, djuret hon associeras med, är just katten. Vissa menar att det här är ett arv hela vägen från det forna Egypten och kulten kring kattgudinnan Bastet. Men det går inte att bevisa, lika lite som det går att motbevisa.
Men i den här kulturen har man hur som helst skippat hela den där grejen med katten som djävulens keldjur, och fortsatt respektera katten för det som hon de facto är – en beskyddare av hemmet. Mot ohyra, inte demoner. Det här är Kvanthopp, trots allt. Ähum.
Om nu någon kunde beskydda fågelungarna från katterna också.
' /%3E%3C/svg%3E)
