“Jag är inte bra på någonting och jag misslyckas med det mesta“ – två kvinnor berättar hur det är att leva med en ständig känsla av inkompetens

Anna upplever att hon inte är bra på någonting. Elina i sin tur har en känsla av okunnighet varje dag. Hur ska man komma ifrån de här känslorna eller ska man bara försöka lära sig leva med dem?

Anna är 33 år och utbildad ingenjör. Hon har också nyligen utbildat sig till yrkeslärare vid en yrkeshögskola. Hon arbetar för tillfället i sin egen bransch på en ingenjörsbyrå men hon känner att hon inte är tillräckligt bra på sitt jobb och att hon sällan lyckas med någonting. Särskilt kravet på kunskaper i engelska som arbetet kräver gör att hon känner sig okunnig varje dag.

Det här skriver Yle Oppiminen i sin artikel, "En ole hyvä, enkä onnistu missään" – Kaksi naista kertoo, millaista on kamppailla osaamattomuuden tunteen kanssa. Som bildsättning har vi använt Joonas Lehtimäkis serier som Sitra beställt till sin satsning: Upptäck ditt kunnande.

Enligt sig själv är Anna också värdelös på gymnastik, dålig på handarbete och dessutom omusikalisk. Känslan av inkompetens har börjat påverka också hennes parförhållande. Anna känner att hon inte är tillräckligt bra för sin man och hon undrar ofta varför han fortfarande är gift med henne när han hur lätt som helst kunde hitta någon bättre.

Anna är inte hennes riktiga namn för hon upplever det för svårt att tala om det här offentligt med sitt eget namn. Anna svarade på en förfrågan på sociala medier. Hon hittade den i samband med Sitras efterlysning om upplevelser av att inte kunna något och att känna sig dålig och värdelös.

Varifrån härstammar den här djupa känslan av att vara okunnig eller rent av dålig?

Enligt psykologen Tiina Ekman är begreppet okunnighet något diffust och därför har man forskat ganska lite i ämnet. Ekman har ändå i sitt arbete med klienter mött många som kämpar med starka känslor av inkompetens.

Upplevelsen av inkompetens kan enligt Ekman uppstå vid olika situationer och alltid är det inte fråga om en felaktig känsla. Känslan kan också bero på att man på riktigt saknar kunskap i en situation där ens arbetsuppgifter har förändrats. Det är då normalt att känna att man inte längre ha kontroll över sitt arbete.

– Då är det är viktigt att fundera på om det ligger verkliga faktorer kring känslan och hur man i så fall kan åtgärda det, säger Tiina Ekman.

Utmattning, att man jämför för mycket, att man kräver allt eller inget..

Känslan av inkompetens känns ofta överväldigande om man av en eller annan orsak blir utmattad. Då börjar de här tankarna mala på:

“Jag kan inte mitt jobb längre”, "jag duger inte längre till något.". Också om man från förr har haft en tendens att jämföra sig med andra, blir känslan av att vara dålig allt mer plågsam. Känslan blir inte bättre av att man i sociala medier ser folk presentera sina framgångar. Det här förstärker lätt ens egen känsla av misslyckande.

En del människor har också en tendens att värdesätta sitt eget kunnande på skalan 0 eller 10, man antingen kan allt eller inget. Enligt Tiina Ekman kan de här personerna ha svårt att se att det faktiskt finns många alternativ mellan 0 och 10. Vissa saker kan man bättre och andra sämre.

– Speciellt som ung tänker man ofta väldigt svartvitt, och med alla superindivider som fyller de sociala medierna är det inte lätt att hitta alternativ där emellan.

V som i varg

Känslan av okunnighet och otillräcklighet kan också ha sina rötter i barndomen. På grund av olika orsaker har de vuxna i ens liv inte klarat av att bemöta barnet med sin unika personlighet sådan som hen är.  Tankar av att inte duga, inte räcka till, vara värdelös och vara okunnig kan uppstå redan i barndomen.

Anna upplever att hennes känslor av underlägsenhet har sin grund just i barndomen och skoltiden.

– Jag kommer för evigt ihåg ett uppslag i abc-boken där det fanns en bild av en varg. Läraren hade strukit under alla stavelser med rött för att jag inte kunde läsa dem. Situationen kändes helt hopplös för jag hade så svårt med att lära mig läsa.

Skolstarten var så svår att hon minns att hon tänkte: Om jag dog nu, skulle jag aldrig mer behöva gå till skolan igen.

“Mommona” kan bättre än vad jag kan …

Först i gymnasiet fick Anna en förklaring till varför hon skulle ha behövt en knäpptyst miljö för att kunna lära sig:

Hon konstaterades ha lässvårigheter och hon förstod varför så mycket i skolan hade varit så svårt. Med hjälp av en studiehandledare kämpade hon sig igenom gymnasiet och skrev studenten trots att det såg ut som att hennes dröm om att bli student skulle misslyckas på grund av språken.

Det stör Anna ännu i denna dag att hon har dåliga språkkunskaper. Utan flytande kunskaper i engelska upplever hon att hon är i underläge både på jobbet och på fritiden. Därför har hon vid ett par tillfällen börjat en kurs i engelska vid Arbetarinstitutet.

Det har gått bra till en början då man lär sig siffrorna och färgerna på engelska, men Anna har slutat båda kurserna efter ett halvt år när “mommona” har kunnat bättre engelska än hon. 

Känslan av okunnighet och otillräcklighet har genom åren hunnit göra skada i Annas psyke. Trots att hon är över 30 år känns det ofta som att hon inte kan någonting och att ingenting hon gör räcker till. Anna blev till exempel en gång ombedd att baka några tårtor till en födelsedagsfest. Bakandet höll på att gå om intet på grund av Annas egna orimliga krav.

– Med gråten i halsen bakade jag åtminstone tio olika sockerkakor av vilka bara två dög, enligt mina egna kriterier. De andra åtta förde jag i smyg ut till soporna under nattens mörka timmar.

Anna

Det där låter inte riktigt som Santana!

Känslan av inkompetens kan också hänföra sig till ett särskilt livsskede. Ett nytt jobb eller en ny hobby kan väcka känslor av osäkerhet kring det egna kunnandet.

För 35-åriga Elina Palotie väcktes känslorna av inkompetens till liv när hon bytte bransch. Hon bestämde sig i vuxen ålder för att byta sin karriär inom företagsekonomi till att göra musik.

 – Varje dag dyker det upp negativa tankar i huvudet: Jag kan inte, jag klarar inte det här, det lönar sig inte ens att försöka.

Elina Palotie har funderat mycket över sina tankar och kommit fram till att de bottnar i tillstånd av rädsla som sjuder inom henne. Det har varit svårt att lita på det egna kunnandet och på känslan av att vara på rätt väg. I bekantskapskretsen finns inga förebilder eller exempel på vad det innebär att ha ett kreativt yrke.

– En gång hade jag tränat på en låt jättelänge med gitarr och efter det sa en person, att det inte precis lät som Santana. Jag blev så nedslagen så jag slutade göra musik i ett helt år. 

Är känslan av inkompetens ett bluffsyndrom?

Man talar också om bluffsyndromet. Tiina Ekman pratar ändå hellre om blufftankar och hon säger att de ingår som en del i upplevelserna av inkompetens. De som lider av de här tankarna tror att de lurar andra att tro att de är kompetenta och kunniga trots att de egentligen inte kan någonting alls. Många som tänker så här kan ändå sin sak och får ofta positiv feedback till exempel på jobbet.

Blufftankarna kan ta över särskilt då man ska utföra specialuppgifter som kräver hög utbildning och där det behövs kunskaper i abstrakt tänkande.

– Det handlar inte om att fälla träd eller att gräva diken, utan exempelvis om processutveckling, där det är svårare att mäta hur bra man lyckas.

Är jag galen?

Det har forskats i bluff-tankar runt om i världen och de här tankarna plågar faktiskt både män och kvinnor. Variationer i hur män och kvinnor upplever sitt eget kunnande har man studerat mindre. Tiina Ekman har märkt att de män som kommer till arbetshälsovården har väldigt svårt att tala om känslor av inkompetens eller otillräcklighet.

– Vissa män tror att de är galna när de kommer och pratar om att de känner sig pressade och att de inte riktigt orkar eller kan. Den stereotypa bilden av manlighet råder främst bland män över 40 år: Skyhöga krav på allt det man ska kunna och klara av.

Mannen kan uppleva att känslan av okunnighet hotar hela hans manlighet, trots att han är en helt vanlig människa som behöver lite hjälp med sig själv.

Tiina Ekman

Kvinnor har under de senaste decennierna lärt sig att söka hjälp med att bearbeta sina känslor. Elina Palotie sökte inte utomstående hjälp för att reda ut sina känslor men hon upplever att hon med tiden lärt sig att stå ut med känslorna och också lärt sig att vända dem till styrkor. När känslan av otillräcklighet blir överväldigande, vet hon att hon står inför någonting viktigt.

– Jag har tränat mig i att uthärda känslor av osäkerhet och oförmåga. När allt kommer omkring, går de här känslorna över relativt snabbt.

Elina Palotie

Elina berättar att om känslan inte går över och ångesten bara fortsätter funderar hon ibland på om det är värt att kämpa och lida. Hon vet också numera att det finns många olika sorters arbeten inom musikbranschen. Alla behöver inte vara artister som uppträder.

– Trots att jag beundrar Behm när hon vinner många Emma-priser, så förstår jag att det inte nödvändigtvis är min väg. Men det skulle vara härligt att i något skede undervisa i musik.

Tiina Ekman som är psykolog tycker att det är fint att kunna vända sina känslor av inkompetens till en resurs i situationer där man ska lära sig någonting nytt, det hjälper mycket när man kan identifierar känslorna. Det är tillåtet att känna sig osäker och känna sig okunnig inför någonting nytt.

Enligt Ekman kan det vara bra att påminna sig om hur hela människosläktet har utvecklats. Känslor av osäkerhet aktiverar vårt alarmsystem i hjärnan: Nu är någonting fel. Var på din vakt! Den här egenskapen har tidigare hört ihop med vår arts överlevnad.

Det är bra att lära sig att lugna alarmsystemet och där spelar den inre rösten en avgörande roll. Ekman uppmanar oss att tala varsamt till oss själva, med mild röst. Förstående och stöttande, när det gäller att lära sig någonting nytt.

– När du störs av din okunskap, sluta plåga dig själv. Sluta strida och tala om för dig själv att du är helt okej som du är.

Artikeln är en översättning av Yle Oppiminens artikel, "En ole hyvä, enkä onnistu missään" – Kaksi naista kertoo, millaista on kamppailla osaamattomuuden tunteen kanssa, som är skriven av Anu Heikkinen. Texten är översatt av Charlotte Lindroos och Heidi Finnilä.