Sonya Hedenbratt. Göteborgare. Sveriges Ella Fitzgerald. Karismatisk karaktär och en av våra största artister.
Sonya Hedenbratt var en svensk, och framförallt göteborgsk, sångerska och underhållare. Hon föddes den 4 mars 1931 och växte upp i stadsdelen Masthugget. Sonya influerades tidigt av jazzmusiken, inte minst genom sin bror, Östen Hedenbratt, som också var musiker.
Sonya vann en sångtävling 1951 och utropades till ”Göteborgs Doris Day”. Senare i karriären skulle en rimligare jämförelse vara ”Sveriges Ella Fitzgerald”.
Via Arne Domnérus och Nalen kom Sonya Hedenbratt att ingå bland Hasse och Tages närmaste. Hon medverkade i Gröna Hund, Konstgjorda Pompe och Gula Hund. Hon deltog även i revyer signerade Beppe Wolgers samt i TV-programmet Partaj.
Hennes artistiska talang ledde också till att hon anlitades som skådespelare. Hon syns bland annat i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982) och TV-program som Blå gatan, Mor gifter sig och Taxibilder.
Men framförallt var hon Göteborg trogen. Hon är starkt förknippad med sitt samarbete med Sten-Åke Cederhök i Jubel i busken och Låt hjärtat va me.
Jubel i busken visades på TV när jag själv var liten. Det var en programpunkt som innehöll music hall och buskis i klassisk tappning – från Göteborg. Jag var i den späda ålder då man är som mest mottaglig för ”kall-tårta-under-blus-komik” (för att citera Povel Ramel) och jag älskade det.
Jag vet inte hur jag skulle se på programmet idag. Minnet bleknar ju och man lägger till och drar ifrån utan att det behöver ha så mycket med verkligheten att göra. En särskild plats i hjärtat har dock Sonya Hedenbratt haft alltsedan denna tid. Hon hade en särskild utstrålning, som rymde både tjo och tjim och en stor konstnärlig förmåga.
Om du har egna minnen av Sonya Hedenbratt, så skriv gärna en kommentar här på sidan!
En dag köpte jag hennes första egna album, kort och gott kallad Sonya, utgivet första gången 1968. Det är fantastiskt att höra hur väl den håller. ”Masthuggets Fitzgerald” borde alla gånger räknas in bland de bästa svenska underhållningsartisterna. Det är egentligen obegripligt att det tog så lång tid innan hon debuterade med en egen LP – hon som slog igenom redan i början av 1950-talet.
Pontus Holmgren, känd från Pontus & Amerikanerna, har författat texthäftet till CD-utgåvan av Sonya, som gavs ut 2001 – kort efter Sonyas död. Under arbetet med skivan ringde Pontus upp Sonya för att ställa några frågor, och innan samtalet avslutades frågade han om det gick bra att ringa på nytt om det skulle behövas några kompletteringar.
Svaret kom direkt:
– Dé é lugnt, baby.
Det finns väl bara ett ord som räcker till här: Respekt!
Sonya Hedenbratt avled den 5 april 2001. Hon är begravd på Östra kyrkogården i Göteborg.
Detta inlägg är redigerat och publicerades första gången 2008. Det kan säkert komma att fyllas på även senare.
5 svar på ”Sonya Hedenbratt – dé é lugnt, baby”
Hon borde räknas som en av de stora, på nivå med Monkan.
Jag kan bara hålla med – en märkligt underskattad sångerska! Kan det bero på hennes dialekt eller att hon oftast sågs som en buskis-artist?
När jag är på dåligt humör lyssnar jag ibland på ”Rundturen i Göteborg”, en låt vars text möjligen överträffas av dragspels-breaken i märklighet.
”Jag lever på vårlök och sill!”
Såg filmen Danssalongen i går. Undrar om det inte är Sonya som fixar sången åt filmens vokalissa som spelas av Gunvor Pontén
Innan televisionen fanns och radiokanalen bara var en enda, hände det att Radiotjänst sände ut jazziga orkestrars hela danskvällar över vårt rike. Främst var det från Nalen, men Sonyas radiodebut var på danshaket Wauxhall väster om Järntorget i Göteborg, 1949. Hon var sensationell – och snart stod hon givetvis också på Nalen.
Som etablerad stjärna var Sonya prisutdelerska vid en talangtävling i Burgårdens aula i Göteborg, hösten ´55. Vinnare blev 13-åriga underbarnet Staffan Nilsson, en gudabenådad liten jazzpianist. Via Nalen fick han sedan en kortvarig berömmelse. Men redan i hans tonår gav jazzen till stor del vika för amerikansk rockabilly, försvenskad tysk schlager och lika försvenskad italiensk dansmusik à la Little Gerhard med flera.
Sittande i samma jazzbåt såg Sonya Hedenbratt sin musikstil skrumpna ihop, ner till bara viss pub- och klubbnivå. Om jazzen förblivit vad den var med henne på topp, skulle hon då nånsin ha spelat all denna buskis med Sten-Åke Cederhök och charmat tittarna i TV-serier av Kent Andersson och andra? Tja, varför inte??? Sonya lydde inte den oskrivna lag som säger att man i Sverige inte ska ha sin akt i mer än ett begränsat fack.
Trots sin stundtals plumpa masthuggshumor var Sonya en ”anständig tjej”, omtyckt av kolleger och aldrig ens i utkanten av den minsta lilla skandal. Det enda riktigt suspekta med Sonya, och som veckopressen skrev avsevärt mer om än om hennes musikalitet, var att hon var vegetarian – årtionden innan detta blev på modet.
När reportrar ibland skrev spydigheter om Sonya, så lät hon det passera – ifall det var en smaksak. Men vid personangrepp, felaktigheter och ogrundade påståenden var hon aldrig sen att ringa upp reportern och be om en förklaring, varvid reportern i regel var svarslös och mumlade snudd på en ursäkt. Kanske borde fler artister ta itu med de skribenter (oavsett om det är i Svensk Dam eller DN) som på oförskämda, lögnaktiga sätt försöker göra sig själva större än stjärnorna.