Polstjärnan
Jag skådar upp mot universum. Det är en kall klar natt och stjärnorna lyser klart och det är strålande vackert. Den ståtliga polstjärnan lyser i mörkret och guidar mig hemåt på vägen jag färdas. Jag inspireras av dess ljus och i skenet av den skriver jag nedanstående dikt.
Polstjärnan
Vackra stjärna du som inte vandrar lyser där framme En vägvisare given människan som gåva
I dagbräckningen strålar du starkare än någonsin Jag ser ditt ljus på himmelen när dagen randas
På min resa är du med mig när jag färdas Genom vackra vyer väcks allt till liv i gryningen
Vägen fram jag möter morgonen när solen stiger Dagen vaknar skapar lyckan inom mig |
URL: http://poeter.se/falken
Tänker, medan jag läser på alla sjöfarare genom tiderna som styrt efter denna stjärna. Ser Spanska armadans vackra smidiga skepp liksom sjörövarnas mer rustika (kanske smiter till och med bilden av The Black Pearl in i mitt medvetande). Tänker på alla drömmar och böner som sänts upp till denna stjärna av dessa män och kvinnor som satt sin tillit till den under seklens gång, att föra de tryggt i hamn och vid sista strofen kommer oförhappandes en suck av..... ja vadå? Lättnad....? Saknad....? Längtan....? Minnen av flydda, nu mer glömda äventyr, då även jag stod och under den och bad om en säker resa hem?