Presenterar härmed stolt en bloggpremiär, en intervju med Melodifestivalaktuella Shirley’s Angels.
Om vi skulle räkna på antalet gånger som artisterna medverkat i Melodifestivalen, vinner den här trion lätt över hela startfältet och då menar jag tutti! I lördagens delfinal ställer Shirley Clamp upp för femte gången, men inte ensam denna gång. Hon har med sig två rutinerade artister, Jessica Marberger och Vera Prada, som t.o.m. visar sig ha mer Melodifestival-rutin än Shirley. Med en blinkning till en viss 70-talsserie, kallar sig trion för Shirley’s Angels och dom ställer upp med I thought it was forever, som är skriven av Robin Abrahamsson, Alexander Bard, Bobby Ljunggren och Henrik Wikström.
Shirley, som dagen till ära fyller år, behöver knappast en närmare presentation, men flitiga doldisarna Jessica och Vera har tillsammans medverkat i Melodifestivalen otaliga gånger och arbetat som artister i flertalet år och produktioner, både inom TV och på teaterscener runtom i Sverige.
Vi bestämde träff över en asiatisk lunch och samtalade bl.a. om samarbetet och tävlingen.
Speedos Popblogg: Har ni jobbat ihop tidigare, alla tre?
Shirley Clamp: Nej, det är första gången. Vera och jag jobbade ihop första gången ’97, då vi gjorde Sikta mot stjärnorna. Jag såg på det senast igår på Youtube. Jag gjorde Show me heaven och Vera dansade. Det var jättefint. Jessica och jag är fd Wallmanskollegor, även om vi inte jobbat i samma gäng.
Vera Prada: Jessica och jag pratade om det förut, att vi kände till varandra och att vi båda gjort Rhapsody in Rock, men aldrig samtidigt. Det var när jag koreograferade Pablo Cepedas nummer La chica de la Copa i Melodifestivalen 2006, som vi jobbade ihop för första gången, även om det inte kändes så.
SC: Kommer du ihåg Hanna & Linas Big time party? Jag och Jessica körade i det numret, tillsammans med bl.a. Jenny Pettersson (Velvet). Så vi har gjort olika saker ihop och vägarna har korsats.
SP: Vem kom på idén att sätta ihop den här konstellationen?
SC: Det var jag. Grejen är så här, från början, att jag tänkte om jag kommer med en gång till i Melodifestivalen, för jag tyckte mycket om låten, så vill jag göra något annat av det. Sen kom låten med och jag ringde tjejerna och frågade om dom ville vara med. Det ville dom och på den vägen är det. Så enkelt är det egentligen. Men då satt Vera fast i Chicago-kontraktet och Jessica visste inte riktigt vad hon skulle göra till våren. För det gällde att ha lite tur också, för jag ville inte ha några andra. Det kändes inte som en sån grej, att jag tar två dansanta tjejer, som kan sjunga. Jag visste vilka jag ville ha. För det var så kul för mig att det funkade.
SP: Men det är då det blir bäst också, när det finns kemi sinsemellan.
SC: Och det har vi verkligen. Jag är som vanligt tjatigast.
Jessica Marberger: Men det är ju jätteskönt. (skratt) Jag tycker det är skönt att alla tre har jobbat i branschen en längre tid och vi känner till varandra. Vi vet hur det fungerar och vi tillför olika saker in i gruppen. Vi är alla mammor och vi är alla lugna och trygga i oss själva. Och vi tycker om att underhålla.
SC: …barnen. (skratt) Det som är skönt för mig är att Vera och Jessica är mer rutinerade i MF än vad jag är. Vera har varit huvudkoreograf i fyra år. Fyra gånger 50 nummer, tjena!
VP: Så för mig blir det debut som artist och att tävla. Men första gången jag jobbade med MF var 1998, då dansade jag med Nanne Grönvall och Avundsjuk. Då var det fortfarande orkester med Anders Berglund. Och det var Roine Söderlund som koreograferade.
SC: Det var så bra. Så vi kommer att göra det numret. Med öronen och allt. För det funkade ju så bra.
SP: Och det är Roine som gör erat nummer i år Vad kan vi förvänta oss av låten och numret?
SC: Låten är dramatisk och snygg. Och pampig.
JM: Det är en catchig poplåt med ett stråk av vemod.
SC: Numret andas mycket stil och kvinnlighet. Väldigt mycket kraft. Vi kommer inte att försöka vara yngre eller äldre än vad vi är.
VP: Vi är dom vi är.
SC: Numret är väldigt mycket vår ålder. För även om det är en catchig poplåt, så är det inte barnsligt och ingen tuggummipop.
SP: Kom Roine in med ett färdigt koncept eller har ni kunnat tillföra egna idéer?
JM: Han hade koreograferat ett snyggt nummer till oss.
VP: Det är hans grundidé. Allting.
SC: Han fick låten och utgick ifrån den.
VP: Jag tycker det var jätteskönt att Roine gjorde numret, för jag tänkte lite att jag kanske kan koreografera numret. Men att göra något till sig själv i det här sammanhanget, det blir alldeles för mycket. Jag vill kunna koncentrera mig på det jag ska göra. Sjunga, koreografin och vi ville ha någon som såg allt utifrån, som korrigerar, kommer med alla idéer. Det är mycket lättare att göra det till någon annan. “Du ska den här färgen, det ljuset, etc etc.” Vi behövde någon utifrån som kunde säga vad som funkar.
JM: Och att det är någon som har arbetat med alla tre på olika sätt och som ser oss tillsammans.
SC: Han vet redan vad vi är för personligheter och vad vi klarar av. Han är perfekt på det.
JM: Han är en mästare på det.
SP: Ni har alla tre dessutom en enorm rutin. Vad tillför det? Kan ni redan nu känna att ni är avslappnade?
VP: Jag kan nästan känna att jag vill börja köra, för att få känna in det lite.
SC: Lördagen det började, då kände jag att eftersom vi varit flitiga och repat mycket, hade vi kunnat köra den lördagen, men då hade vi inga kostymer klara. Fördelen att vi är med i tredje deltävlingen är vi kan känna oss ännu tryggare.
JM: Det bidrar också att man känner sig själv i situationen och vad man vill fokusera på, för att prestera bra och ge underhållning.
VP: Sen kan jag bli nervös över smågrejer. Jag tycker det är som mest obehagligt när man är på MF-scenen och man inte hör någonting pga hörsnäckan i örat, och det är helt knäpptyst. Sen hör man sin cue i örat, ett litet klick och det är den sekunden, som jag känner mig helt stendöv. Tomt känns det då, tills det drar igång. Den lilla stunden kan vara obehaglig. Men det släpper sen.
SC: Det blir lite skillnad för Vera och Jessica, för ni ska ju bedömas nu. Direkt, inte indirekt. Det blir inte “Taskig koreografi, vem har gjort den?”, utan “Vad gjorde hon nu?”.
JM: Det är bara att tacka för alla år som jag varit med i MF:s huskör och få vara med om det här, utan att bli bedömd. För det är så många artister som får ta mycket skit.
SP: Hur var det med låten? Du, Shirley, fick den först?
SC: Jag har hört den sen den skrevs, i olika kostymer. Men det var när tjejerna la sin sång, som jag fick den riktiga “här är den!”-känslan. Jag tyckte jättemycket om låten första gången jag hörde den och det är väldigt viktigt. Men sen ändrade vi lite i den, jag och en av låtskrivarna och när Jessicas och Veras röster kom på, när produktion var klar och den blev mastrad. Nu älskar jag den. Nu sätter jag gärna på den när jag kör bil och verkligen sitter och lyssnar. Men det är samtidigt bra, för då sitter jag och tänker igenom numret. Och jag älskar introt!
VP: När Shirley ringde mig i höstas om låten, jag var i Göteborg och spelade med Björn Skifs och jag sa ja, så sa Shirley “men du har ju inte hört låten, ska du inte lyssna på den först?”. Sen lyssnade jag på den på hotellrummet samma kväll och när jag hörde introt, kände jag bara – Wow!
SP: Hade du kunnat backa ur om låten inte hade varit bra?
VP: Ja, absolut. I det hade jag varit helt ärlig. Grejen är den att jag har fått en del förfrågningar om att göra konstiga schlagerlåtar under årens lopp och jag har känt att “nej, det här går inte”. Jag vill inte vara med, bara för att få vara med i MF. Det måste kännas rätt.
SP: Förmodligen också för att du har inte har foten enbart i den delen av branschen. Du har även koreografin, dansen och musikalen som del av ditt levebröd.
VP: Speciellt när jag vet hur uthängd man kan bli och man måste vara beredd på att leva med låten rätt länge.
SC: För det är ju så löjligt med tävligen, att det spelar ingen roll om vi dyrkar låten, alla tycker inte likadant.
SP: För du, Shirley, som är etablerad, måste ha en masochistisk sida att ställa upp igen, med tanke på deltävlingar och utröstningar.
SC: (Skratt) Det var ett väldigt bra ord. Ja, jag fattar inte varför jag gör det. Men det är mycket skönare att ha tjejerna med mig. Det är en naken sanning. Jag kan känna mig jättelugn för att dom är med.
JM: Där går vi in nu, för Vera och jag har aldrig haft det fokuset på oss. Det har inte existerat när vi varit med. Vi har bara backat upp artisterna som varit med. Detta är nytt för oss, samtidigt som Shirley har den vetenskapen om tävlingsmomenten.
VP: Vi kommer nog inte att märka det förrän vi är på plats. Jag känner inte av det än. Jag tycker det mest ska bli kul att träffa alla.
SC: När vi kört numret och vi känner oss nöjda, att vi inte kunde ha gjort det bättre. Då borde det vara slut där och nu festar vi. Nej, nej, då går man in i den där fasen, där vad som helst kan hända. Hur bra man än känner att det gick, så kan det bli ett fruktansvärt tråkigt öde. Folk kan skriva hemska saker och den stunden tas bort från en, när man känner att vi var så bra. Men det var inte därför jag ville göra ett gruppkoncept, jag har ju framtidsplaner för oss. Men när jag började tänka på det momentet, då tänkte jag: “vilken tur att jag har Vera och Jessica!” Då kan vi sitta där och spela Yatzy när vi åker ut. Det var som när jag kom sist med min sjal och min blåa klänning och jag satt där själv och hade ingen att prata med. Det var inte roligt. (Skratt) Nu kan jag säga: “Vera, jag sa ju det!”
SP: Hur ser ni på kritiken som kommit genom åren av delfinaler, riktat mot att materialet blivit sämre?
JM: Jag kan tänka så här att det här är ju inte Sveriges 32 bästa låtar och det är ett underhållningsprogram. Det handlar också om att låten ska passa ihop med artisten och det är skitsvårt. Jag har fått förfrågningar på låtar som jag absolut inte velat göra och så hittar dom en annan artist till samma låt, som sen gör jättesuccé.
SC: Jag sjöng in I did it for love som Jessica Andersson tävlade med, men på svenska. Jag snarkade mig igenom den, så tråkig. Sen kliver hon ut och sjunger den på engelska. Vilken låt, rösten mätte melodin och shit, vilken sångerska!
SP: Ni har alla tre någon slags koppling till musikaler och artister hoppar glatt mellan dessa två forum. Vad tror ni det är som lockar?
SC: Tror du inte att det är så enkelt att vi lever i lilla Sverige, att det här programmet har visat sig vara nästan den enda möjligheten att få fart på sin karriär.
VP: Det finns inget annat forum.
SC: Det är ett bra forum, ett lyxigt forum. Jag menar inte att det är dåligt.
VP: Men så har det varit hela tiden, att musikalfolk har varit med hela tiden.
JM: Det finns möjlighet att göra shownummer, det är lättare i MF.
VP: Här får artister som jobbar på scen ett forum i TV. Förr var det ju så att, Peter Jöback, Kalle Dyall, Petra Nielsen, alla dom som slog igenom, när det inte fanns alla dessa TV-kanaler och alla tävlingar som Idol. Dom slog igenom på musikalscenerna, det fanns talangjakter men det var aldrig TV-sänt. Jag kommer ihåg, omkring ’95, då var det köer utanför sceningången till teatrarna i Stockholm, för att folk ville ha autografer. Men sen kom en annan typ av TV-underhållning, som gjorde att det var som om all musik under period försvann från TV. Förr fanns det program som Söndagsöppet och massa program där det fanns tillfälle att göra bra shownummer. Sen kom Big Brother och alla dom här dokusåporna.
SC: Det handlar också om överlevnad. Vi älskar att jobba. Hur kan jag få jobba mycket? Jag måste synas och då är MF det bästa vi har i Sverige. Det är anledningen till att jag är med en femte gång. Mina drömmar och mål är inte slut. Tänk vad coolt om vi får en radiohit nu, att folk älskar det här konceptet, så kan vi göra det vi drömmer om.
JM: Det kan jag säga, som känner Shirley, att det finns så mycket mer att upptäcka i henne, som hon inte visat för svenska folket.
VP: En liten grej till apropå musikaler, det är samtidigt omvänt för det är mycket popartister som dyker upp i musikaler.
SC: Äntligen år 2011, spelar det ingen roll längre. Låt säga att en popartist hade gjort musikal 1997, hade det setts som lite märkligt. Men nu behöver man det, pga den ökade konkurrensen från internet, Youtube och massa olika forum. Så du måste synas.
JM: Och det behöver inte vara negativt.
SC: Det är ganska krasst, man är ju inte med för bara dom tre minuterna, för man har en plan. Får man vara med, är man dum i huvudet om man tackar nej. Så det är kul och det är bara att köra.
SP: Jag tänkte apropå på det du sa, Jessica, att Shirley har en sida som vi inte har fått se så mycket av ännu. En enorm humor och kvickhet. Jag kom att tänka på Lena Philipsson, som växte enormt som en performer när hon började använda sin självdistans. Jag undrar när vi får se den roliga Shirley? Är det i ett krogshowformat?
SC: Lena är min förebild i Sverige och Bette Midler, min förebild i världen. Och det med krogshow, det är en dröm jag har och som jag nosat lite på i den lilla Shirley Clamp-världen. Jag var ute på en liten turné, som hade sin start på Mosebacke och det blev lite mer av teatralisk föreställning blandat med musik. Det drömmer jag om att få göra i ett större sammanhang. Med nummer och dansare. Om folk tycker att jag är rolig, tar jag det som en komplimang.
JM: Shirley har enorm komisk tajming. Det är inte alla som besitter det.
SP: Hur ser framtiden ut för Shirley’s Angels?
SC: Det handlar väldigt mycket om hur det går för oss i tävlingen. Våra tankar och drömmar förändras inte, så vi kommer naturligtvis att försöka ändå, oavsett hur det går. Vi har skivbolaget bakom oss, men det är klart, går det bra, så ser ju det annorlunda ut. Det är dumt att sitta och säga det nu, så kanske det inte blir av. Det är mycket i planeringsstadiet.
VP: Det är skönt eftersom alla är i branschen, vi vet hur det kan svänga. Jag har sett så många 20-åriga nykomlingar som står där, med all press. Det hyllas och hyllas, sen går det plötsligt dåligt och dom släpps som kalla fiskar dan efter. Så är det.
SC: Det blir inte så för oss, för vi har så mycket annat runt omkring. Konceptet kan ju dö ut, men vi kommer inte att sluta jobba.
VP: Vi går in i tävlingen med realistiska ögon. Samtidigt som vi tre har mycket idéer som bubblar…
JM: Det är en fantasitskt rolig konstellation och få gå in och leverera ett bra nummer.
VP: Och att få stå bredvid om dom här två tjejerna är en ära.
SP: Har ni spelat in mer material?
SC: I thought it was forever är den enda hittills. Den här låten skrevs på ett s.k. låtskrivarcamp och den föddes utan mig. I fortsättnignen vill vi i så fall skapa tillsammans. Från scratch med Veras och Jessicas känsla. Det är ingen stress.
SP: Vad lyssnar ni själva på när ni inte nöter in tävlingsbidraget?
SC: Jag älskar Robyn och det kan jag verkligen sitta och lyssna på. Jag tycker att hon är spännande, produktionen är intressant, jag tycker hon är klockren sångerska. Cool röst. Sen är jag allätare, har ingen direkt musikstil.
JM: Jag lyssnar väldigt gärna på Sly & The Family Stone, mycket Frank Sinatra, Alicia Keys och Håkan Hellström. Dom har en ärlighet som förenar dom.
SC: Jag såg Alicia Keys när hon var i Stockholm senast och det var fantastiskt. Vilken kvinna!
SP: Men hon är också en musiker.
SC: Och det är det jag tror jag faller för.
VP: Jag lyssnar jättemycket på salsa. När jag är hemma och sätter på en skiva, väljer jag latin, både gammalt och nytt, för det ligger mig väldigt nära. Det finns i bilen, alltid. Jag lyssnar också mycket på Alicia Keys, hennes senaste Elements of Freedom. Den går varm i min iPod. Men gamla Prince och Stevie Woonder går alltid att lyssna på.
SC: Nu glömmer tjejerna att berätta att dom lyssnar mycket på Shirley Clamp, men jag är en väldigt förstående mor.
SP: Tror ni att ni skulle kunna samsas om en önskelåt som jag lägger upp i bloggen?
SC: Alla har ju sagt Alicia Keys.
JM: Den senaste är skitbra. Väldigt mycket Prince.
VP: Ja, jag älskar den, Try sleeping with a broken heart.
SC: Det är den eller Fyra bugg och en coca-cola.
Skrattandes av den lilla schlagerknorren lämnade jag tjejerna som strosade vidare till ytterligare en repetition med koreografen Roine Söderlund och här nedan kan ni lyssna på tjejernas önskelåtval, som även undertecknad mer än gärna skriver under på.
Länkar till några av de nummer som tjejerna medverkat i:
Shirley Clamp, Show me heaven
Hanna & Lina Big time party
SPEEDO'S POP BLOG 