Fiskgjuse

Arten företräds av flera raser och den har en vid utbredning från norra Europa vidare österut till Japan och tvärs över den nordamerikanska kontinenten.

 

Förekomst i Sverige

Fiskgjusen kan ha etablerat sig i samband med tallens spridning och då redan i slutet av Preborial tid cirka 8000 före 0. Från Danmark finns fynd från både Boreal och Atlantisk tid, men det äldsta svenska (förvånansvärt få fynd) är från Bohuslän och Subboreal tid, 3800-1000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004). Den första årsdaterade uppgiften är från 1524 då arten sades vara känd i Sverige (Olaus Magnus 1555). Från 1800-talet anges att fiskgjusen var ”rätt vanlig och häckar nästan vid hvarje större sjö från och med Skåne långt upp i Lappland” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). Men en bit in på 1900-talet lät det mer negativt: ”I Sverige var fiskgjusen rätt vanlig och häckade nästan vid varje större sjö från och med Skåne långt upp i Lappland. Nu har han avtagit mycket i antal. I Småland och vid Vänern, där han förr var vanlig, bo dock ännu några par. Han finnes i vår östra, skogiga skärgård samt vid Mälaren och Vänern, men sällsynt i Bohusläns skärgård. Han häckar på norra Öland. Vid Jämtlands fjällsjöar är han allmän, och hans bo är funnet vid norska gränsen i närheten av Storlien.

 

I Lapplands fjälltrakter är han rätt allmän” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). SOF nämnde i sin förteckning 1949 att den ”Häckar sparsamt, ställvis tämligen allmänt, i skog vid kusten men främst vid invatten från norra Skåne (sällsynt) till norra Lappland” (SOF 1949). Från omkring 1970 hette det: ”Har minskat något på senare år och uppvisat sämre häckningsresultat sannolikt på grund av användandet av jordbruksgifter och andra gifter” (SOF 1970). En landsomfattande inventering 1971 resulterade i 1 238 par och en skattning av totalbestånd på 2000 par (Österlöf 1973). Ett bestånd på 2000 par uppskattades också 1980 (Nilsson 1981). Efter en ny riksinventering 2001 kunde glädjande siffror presenteras. När allt var summerat blev resultatet 3 402-3 702 par (Ryttman 2004). Se figur 1 för antal par per landskap. Fiskgjusen häckar således i alla landskap utom Öland och Gotland. På dessa öar har den veterligen aldrig häckat. Än högre blev bedömningen 2008 som angav 4 100 par i Sverige (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde också att den svenska populationen uppgick till 4 100 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som stabil (Wirdheim & Green 2022).

 

Sträcksiffrorna i Falsterbo ska antagligen tolkas med viss försiktighet men en tämligen stabil trend sedan 1990-talet kan skönjas (Figur 1).

 

Tabell 1: Resultatet (antal par) efter riksinventeringen av fiskgjuse 2001 (ur Fågelåret 2003).

Skåne

70

Blekinge

25

Halland

70

Småland

475

Öland

 

Gotland

 

Bohuslän

15

Västergötland

250-300

Östergötland

202

Dalsland

50-70

Värmland

180

Närke

110-120

Sörmland

270

Västmanland

225

Uppland

260

Stockholmsomr.

150-200

Dalarna

110-140

Gästrikland

100-150

Hälsingland

125-130

Härjedalen

10

Medelpad

30-35

Jämtland

150

Ångermanland

50

V-botten

100-130

N-botten

325

Lappland

125

Antal par

3402-3702

 

 

Figur 1: Sträcket av fiskgjuse på Nabben, Falsterbo 1973-2021.

 

 

Förekomst i Skåne

Den första nedtecknade uppgiften jag finner är från Kävlingetrakten den 6 april 1837 (Cronsjö i Ekberg 2015). Hur vanlig den var som häckfågel i Skåne under 1800-talet är lite svårt att reda ut. Den anges som ”Sällsynt icke-häckare i nordöstra Skåne” (Wallengren 1849) och Nilsson skriver: ”I Skåne är han mindre allmän. Likväl förekommer han och häckar i skogarna även vid Skånes sjöar” (Nilsson 1858). Från sydvästra Skåne, kanske främst Skabersjö-Börringe, sägs att den är ”Ej sällsynt om höst och vår; häckar inte här i trakten” (Thott 1892). Från ungefär samma tid och från norra Skåne sägs: Förekommer endast sparsamt i norra Skåne. Lär förr ha häckat vid Ballingslöf samt i Svartingstorps kronopark (Linder 1922). En annan uppgift som antyder sparsam förekomst är från 1915 och berättar om en misslyckad häckning vid Hästveda – fåglarna sköts nämligen (Rosenius 1927). Denna häckning sägs också ha varit den sista i Skåne fram till 1944. Då upptäcktes en häckning vid Perstorp som dock misslyckades (Olsson 1945). Men det bättrade sig efterhand och vid en riksinventering 1971 hittades 15 par i Skåne (Österlöf 1973). Under den första atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 3) påvisades häckning i 21 rutor och trolig häckning i ytterligare fem. Med stöd av sjöinventeringens 29 par bedömdes att mellan 25-30 par häckade i Skåne under första hälften av 1980-talet (Andell & Nilsson 1987). En icke helt fullständig inventering 1991 ledde till uppskattningen att ca 60 par häckade i Skåne (Gierow 1992). En annan inventering 2001 ledde till slutsatsen att ” det skånska beståndet understiger sannolikt inte 70 par” (Olofsson & Carlsson 2002). Under den andra atlasinventeringen 2003-2009 (Figur 4) konstaterades säker häckning i 46 rutor och trolig i ytterligare 13. Beståndet uppskattades till 75 par 2008 och trenden angavs till starkt ökande (Bengtsson & Green 2013). Möjligen var denna period toppen för arten i Skåne. En ny inventering 2013 resulterade i 46-58 par och beståndet skattades till högst 70 par (Bengtsson 2014).

 

Ett område som tidigare var ett eldorado för fiskgjusen är Perstorpsområdet (som delvis berör Hässleholms kommun). Bevakningen här har haft sina luckor, åtminstone vad gäller rapportering, men i Figur 2 visas kända förekomster hämtade från diverse årgångar av Fåglar i Skåne samt Natur i Göinge. Dessa uppgifter och i viss mån hörsägen tyder på att området inte längre håller samma starka stam som ”förr i tiden”.

 

Figur 2: Häckande par av fiskgjuse i Perstorpsområdet 1990-2019.

 

Kristianstadsområdet är sannolikt idag artens främsta område i Skåne. Årliga rapporter från Nordöstra Skånes Fågelklubb åren 2015-2020 nämner 19, 18, 23, 16, 18 och 22 par i detta område (diverse nummer av tidskriften Spoven). Det ska poängteras att uppgifterna bygger på frivilliga rapporter och att talen därför inte berättar hela sanningen.

 

Figur 3: Resultatet av den första atlasinventeringen av fiskgjuse 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Figur 4: Resultatet av den andra atlasinventeringen av fiskgjuse 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Foto: Mikael Arinder
Foto: Mikael Arinder

Fenologi

De aktuella fenologirekorden är: Vår 17 mars 1991, Finjasjön och höst 15 december 2000 vid Båstad (Fåglar i Skåne 2020). Det finns tidigare vårfynd nämnda i tidigare årgångar av Fåglar i Skåne men de är uppenbarligen inte godkända idag.

 

Förekomst i Danmark (Fiskeørn)

Fiskgjusen häckade fåtaligt, framförallt i östa Jylland, under 1800-talet. Under perioden 1857-1876 samlades 23 äggkullar in och den sista kända häckningen skedde på Falster 1916. Därefter dröjde det till 1994 innan arten åter häckade i Danmark och då i västra Jylland (Christensen m.fl. 2022). Tre häckande par noterades 2012 (Novrup 2012) och 2019 fanns det sex häckande par i landet – två på Själland och fyra i Jylland (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för fiskgjusens del en stabil trend ur långtidperspektivet 1988-2020 och en osäker trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

Fiskgjusen klassades som Rov- och skadedjur i 1808 års jaktstadga och enligt §1 ”anställes jakt antingen at utrota Rof- och Skade-Djur, eller at anskaffa nyttigt Willebråd” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 66:227). Ännu 1913 var arten helt fredlös i Sverige året om (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337).

Som vanligt under den tiden och långt framöver gjordes det många horribla uttalanden i diverse skrifter. Jag ger några exempel.

  • 1870: ”Säkert är emellertid, att han bortsnappar en stor mängd matnyttig fisk af de förträffligaste slag, utan att derför lemna någon egentlig ersättning. Visserligen kan man skatta hans bo på den till ungarna hemförda fisken …” (Holmgren 1870).
  • 1902: ”Med beundran betraktar jägaren den fallna unggjushonan … och blott med motvilja kan han förmå sin hand att rubba henne ur sitt läge. Och då han äntligen gör det, är det för att skynda hemåt med bytet för att så fort som möjligt låta den döda kroppen få lif och stå upp i sin skönhet igen under konservatorns händer. Det är för honom en akt af försoning” (C.K. i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 40:97-100).
  • 1910: ”Utan tvifvel göra gjusarna, särskildt där de äro talrika eller då ungarna också blifvit jaktdugliga, stor skada på fisket och förtjäna därför föga skonsamhet” (Winter 1910).

 

Men det skulle efterhand bli bättre och ett första steg var ett uttalande i Kungl. Domänstyrelsens cirkulärskrivelse n:r 25, år 1920, angående fredande av vissa roffåglar på de allmänna skogarna. Där stod: ”Kungl. Domänstyrelsen vill härmed, till förhindrande af att vissa roffågelarter, hvilka äro stadda i starkt aftagande, skola helt försvinna ur landets fauna, framhålla dels önskvärdheten af att, därså utan olägenhet för bevarande af stammen af matnyttigt vildt på viss trakt kan äga rum, vid afverkningen å de allmänna skogarna sådana träd, som utgöra boplats för örn, glada samt å vissa orter, där så kan befinnas lämpligt, även fiskgjuse, tillsvidare lämnas orörda, dels angelägenheten av att dessa ävensom andra särskildt sällsynta fåglars bon på kronans marker icke plundras på ägg och ungar. Stockholm den 2 november 1920”

 

1928 blev arten fredad 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga) och 1951 var det så dags att helt fridlysa fiskgjusen (Svensk Jakt 89:185). Men helt slut på de negativa tongångarna var det inte. I en text från 1953 anklagas arten för att ta andungar och ”överbefolkning av fiskgjusar” nämns i texten (von Eckerman 1953).

 

Fiskgjusen tillhör idag gruppen Statens vilt och den är kommunfågel för Östra Göinge i Skåne (SkOF 1992, Danielson & Blom 1992).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades fiskgjusen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 23 000 vuxna fåglar. 

 

Maxålder 

En svenskmärkt gjuse blev 24 år och 9 månader och en finsk 26 år och 11 månader (se RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Ahlgren, C.G. & Eriksson, M.O.G. 1984. Belastningen av kvicksilver och klorerade kolväten hos fiskgjuse i sydvästra Sverige. VF 43:299-305.
  • Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
  • Bengtsson, K. 2001. Ett fatalt misstag. A 40:238-239. Nydöd gjuse på sandrevel.
  • Bengtsson, K. 2002. Besked om kraschad fiskgjuse. A 41:49.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Bengtsson, K. 2014. Fiskgjusen i Skåne 2013. A 53:2:16-21.
  • C.K. 1902. Fiskgjusarne. SJFT 40:97-100. En jakthistoria.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Danielson, J. & Blom, A. 1992. En liten skånsk fågelbok. SkOF & Kristianstadsbladet.
  • Eckerman, H. 1933. Är fiskgjusen ofarlig för det jaktbara vilda? (fynd av harben och andungar i bo) SJFT 71:255.
  • v Eckerman, H. 1953. Fiskgjusen. SJ 91:445.
  • Ekberg, B. 2015. Jag tyckte mig se en swart stork. Ellerströms förlag, Lund. Ur Anders Cronsjös dagbok 1833-1847.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Eriksson, M.O.G. mfl. 1983. Försurning – ett framtida hot mot fiskgjusen. VF 42:293-300.
  • Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Fridzén, K.E. 1985. Originella boplatsval av fiskgjusar i Sverige – en bildserie. VF 44:153-155.
  • Gierow, M. 1992. Fiskgjusen ökar, storlommen minskar. Anser 31: 267-268.
  • Granberg, G. 1937. Fiskgjusarna vid ödemarksträsket (bostudie). SJFT 75:68-77.
  • Hake, M. m.fl. 1996. Fågelvägen till tropikerna – fiskgjusens flyttning kartläggs m satellitpejling. VF 55:8:6-11.
  • Hallberg, L.O., Hallberg, P.S. & Sondell, J. 1983. Styrning av fiskgjusens val av boplatser i Helgasjön, Kronobergs län, för att minska störningsrisken. VF 42:73-80.
  • Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
  • Hörstadius, S. 1926. Fiskgjusen och gladan. Sveriges Natur, årsbok 1926:29-39.
  • Johansson, G. 2018. 50 år med fiskgjusar och konstgjorda bon. VF 2018:6:30-33. Falkenberg.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
  • Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173. 
  • Karvik, N.G. 1939. En fiskgjusekoloni i Mälaren. FoF 34:123-131.
  • Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
  • Lilja, N. 1946. Fåglar i Perstorps socken 1945. FoF 41:195-202.
  • Linder, S. 1922. Fåglar i V och Ö Göinge och N och S Åsbo härader. FoF 17, diverse sidor.
  • Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Niklasson, L. 2012. Fiskgjuseprojektet i Ivösjön. Spoven 2012:3:56-61.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Nilsson, S.G. 1981. De svenska rovfågelbeståndens storlek. VF 40:249-262.
  • Novrup, L. 2012. Fiskeørnen er i fremgang. Fugle i felten 2012:2:19-21.
  • Odsjö, T. & Sondell, J. 1986. När och hur bör fiskgjusen skyddas? VF 45:351-358.
  • Ohlsson, A. 2013. Fågelsjöns finaste fiskare. A 52:1:3-6. Betraktelse.
  • Olaus Magnus. 1555. Historia de Gentibus Septentrionalibus, 19:e boken.
  • Olofsson, P. & Carlsson, P. 2002. Fiskgjusen i Skåne 2001. A 41:217-222.
  • Olsson, H. 1945. Fiskgjusen ånyo häckfågel i Skåne. FoF 40:46.
  • Olsson, V. 2013. Rekordgjusen och gäddan. A 52:2:42-43. 24 årig med krongäddevarning.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Red. 1873. Gjusen. SJFT 11:186-189.
  • Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
  • Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • Ryttman, H. 1994. Överlevnadsberäkningar och försök att skatta populationsutvecklingen hos fiskgjuse, ormvråk och sparvhök i Sverige. OS 4:159-172.
  • Ryttman, H. 2004. Fiskgjusen i Sverige. Resultat av riksinventeringen 2001. VF 63:7:20-21.
  • Ryttman, H. 2004. Fiskgjusen i Sverige, resultat av riksinventeringen 2001. Fågelåret 2003. SOF.
  • SkOF. 1992. Skånes ”kommunfåglar” utsedda. A 31:155-156.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
  • Sondell, J. 1999. Projekt Fiskgjuse 1998. Fågelåret 1998. SOF.
  • Sondell, J. 2004. Projekt Fiskgjuse, inventering 2003. Fågelåret 2003. SOF.
  • Sondell, J. 2009. Projekt Fiskgjuse – inventering 2008. Fågelåret 2008. SOF.
  • Sondell, J. 2014. Projekt Fiskgjuse 2013. Fågelåret 2013. SOF.
  • Strandberg, R. 2004. Fiskgjusarna vid Hammarsjön – vad pysslar de med egentligen. A 43:129-138.
  • Strandberg, R. m.fl. 2006. Wind-dependent foraging flight in the Osprey Pandion haliaetus. OS 16:150-163.
  • Ström, G. 1954. Fiskgjusar med ovanliga boplatser. VF 13:271-273. Kraftledningsstolpar.
  • Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
  • Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
  • Winter, R. (sign. Regulus). 1910. Fågelkåserier, andra samlingen. Beijers bokförlag. Stockholm.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
  • Österlöf, S. 1951. Fiskgjusens flyttning. VF 10:1-15.
  • Österlöf, S. 1973. Fiskgjusen i Sverige 1971. VF 32:100-106.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i september 2022.