Per Sinding Larsen
Jag började med musikjournalistik när jag var femton år, på en morgontidning i Skåne. Det var ett alltigenom uppslukande yrke, som inte utspelade sig mellan nio och fem på dagarna. det var rökigt, stökigt och jag hängde ute sent på klubbar. Kroppen började förfalla.
Jag behövde en motvikt, en annan luft i tillvaron. Då började jag springa.
Jag är faktiskt uppvuxen under en gran i skogen. Min pappa jobbade med skogsoch viltvård. det fanns nog kvar en skogsmulle inom mig, som ville komma ut. Man kan väl säga att jag sprungit mer eller mindre konstant sedan jag var 17 år.
Mitt förhållande till löpning grundar sig på något helt annat än idrottsintresse. Jag är den mest okunniga människa du kan tänka dig vad gäller sport. Nu när det var OS var min reaktion bara: ”Oj, är det OS?”
Jag springer främst för naturupplevelsens skull, och för att löpningen ger mig tid att tänka. hälsoaspekten kommer först på tredje plats.
När det gäller egna idrottsprestationer så handlar det om en bronsplats i ett lopp häromåret i korpikylä i tornedalen. där sprang jag för min frus gammelmormors ära. det är ett årligen återkommande lopp med folk från byn, och några proffs. Jag minns faktiskt inte hur långt det är.
Gammelmormor Ida är 90 år, loppets bana gick förbi hennes hus vid ungefär tre kilometer. Jag föresatte mig att försöka ligga först då. när starten gick for jag iväg som en raket, och var faktiskt först när jag passerade huset där hon satt på sin balkong. några hundra meter senare blev jag omsprungen.
Han som vann hade varit säker på att vinna loppet. han blev helt paff när någon sorts gasell, det vill säga jag, drog iväg i starten. Men han vann till slut. Jag kom in som trea. Det var jag mycket nöjd med.
Jag bor på norra Östermalm. Jag tror inte att jag kan bo bättre i stockholm ur ett löparperspektiv. Jag växlar mellan flera olika rutter. kräftviken runt är en fantastisk runda. den är cirka 11 kilometer och tar drygt en timme. Men eftersom jag också har intresse av att se mig omkring, kan det bli lite omvägar.
Ibland springer jag längs valhallavägen mot gärdet och ut på djurgården där jag rundar Blockhusudden. Det är så vackert.
Sedan jag blev tvåbarnsfar springer jag max tre gånger i veckan, ofta på omöjliga tider – sena kvällar eller tidiga mornar. Barnen är två och fyra år gamla.
Jag springer aldrig med barnen i joggingvagn. hälsa är viktigt, men jag ser ingen lycka i ögonen på folk med träningsnarkomani. det handlar om en grundläggande missnöjesfunktion, som breder ut sig alltmer i samhället. vi ska inte vara nöjda med huset där vi bor, och vi ska absolut inte vara nöjda med våra kroppar. Vi ska alltid vara någon annanstans.
Det finns något djupt tragiskt i det där. så modern har jag inte blivit att jag kan se med goda ögon på en småbarnsmamma som kommer joggande med en vagn. Det är lite för mycket.
Jag har en vän som är pilgrimspräst. För ett par år sedan vandrade han från simrishamn till Santiago de Compostela i Spanien. Det tog tre och en halv månad. Han berättade att när han begrundade det yttre landskap han vandrade igenom, så såg han också vad som hände inom honom. Det är en bra beskrivning av hur jag vill förhålla mig till löpningen.
Men jag ska inte överdriva. Det är inte alltid så att jag förvandlas till sokrates så fort jag sätter på mig ett par löparskor. Jag kan springa med beskt public servicekaffe i magen, som biter sig fast i munhålan, och veta att jag bara har tjugo minuter på mig för att jag har tusen saker att göra.
Ibland har jag rena arbetslöppass. Jag lyssnar i stort sett på tio-tolv album plus några enstaka låtar varje vecka. Jag sorterar ofta låtarna när jag springer. Det finns ett graderingssystem på iPoden för låtarna. Där sållar jag inför vad som kan bli kommande recensioner och tyckande.
Jag går aldrig på gym längre. det är för dålig musik där. det låter kanske snobbigt, men så är det. Det hjälper inte att ha egna lurar, det rinner igenom.
Jag intervjuade en brittisk forskare på temat om hur musik kan påverka vårt sätt att handla. det sändes i programmet Musikministeriet. Forskaren sa att vi människor presterar bättre när vi lyssnar på sånger vi aldrig hört tidigare. då skärps vår uppmärksamhet, och på något sätt bidrar det till att öka vår prestation.
Skulle gymmen ta till sig den forskningen så skulle de börja lägga ut debutanter och obskyr twee-musik från Uppsala och helsingfors, i stället för att köra E-type för 9000:e gången.
Kan tänka mig att springa en mara någon gång. Det är en sporrande tanke, som också handlar om livet i stort. Om jag kan klara att löpa en mara utan att träna på ett speciellt sätt, klarar jag det på ren vilja. Det intresserar mig.
Läs Pers blogg > svt.se/psl
