Nörd. Jag minns när det var ett skällsord, något tuffa killar kunde stå och vråla till betydligt mindre tuffa killar tvärs över skolans asfalterade fotbollsplan. Jävla nörd! Idag så är det coolt med nördar. Visst dom beskrivs ofta i humoristiska sammanhang som i TV-serien ”Big bang theory” till exempel men dom porträtteras nu mera med värme, inte som en tafatt Steve Urkel med hängslebyxor och en fascination för polka. Nörden har blivit socialt accepterad i samhället, det finns till och med rappare idag som stoltserar med sin nördstatus, nördens tid är här, min tid är här.
”Did I do thaaaaaaaaat”
Jag har nog alltid varit en nörd. Som ung parvel var jag nästan sjukligt fascinerad av ”action-figures” speciellt ”He-Man” som i stora drag handlar om en vek nörd som kör upp ett magiskt svärd i himmlen, vrålar något om en gråskalle och förvandlar sig och sin Scooby-Dooh wannabe till jättekisse till supervarelser med massor av glänsande muskler. Våran egen Dolph Lundgren porträtterade senare ”Han-Mannen” i en spelfilm baserad på den populära barnserien, ja man kan inte påstå att Dolphan var haj på att välja filmroller efter braksuccén i Rocky IV som ryssen Ivan Drago. Nu kom jag bort från ämnet igen men det jag ville säga var att jag var född till nörd.
”Jag har styyyyyyrkan… så ropade han… Hannamannen”
Många människor skulle nog säga att jag är barnslig med tanke på att jag fortfarande läser serier med kraftmän i trikåer och spelar i princip alla former av TV-spel, nej inte bara macho-korrekta skjutarspel där man samlas i grupp över nätet och kallar varandras mammor för elaka saker, nej barnslig kan jag kallas ändå, inte minst av min tålmodiga fru. Spelandet har länge varit en stor passion i mitt liv och några av mina starkaste ögonblick har jag upplevt framför en bildskärm i mörkret med en spelkontroll i händerna, munnen fåraktigt vidöppen och ögonen uppspärrade utan att blinka för att inte missa det fantastiska på skärmen. Långt innan jag kunde hålla en kvinna i mina armar eller stå på en scen och försöka agera så hade jag några av mina starkaste upplevelser där framför en flimmrande skärm och skulle jag påstå att det var en del i mitt förflutna som hörde hemma innan jag flyttade hemifrån, for ut i världen på äventyr eller gifte mig med min fru så skulle jag ljuga mig blå, jag sitter fortfarande och upplever fantastiska saker framför en skärm, ensam i mörkret, nu visserligen med en underbar fru sovandes bakom mig men fortfarande där förtrollad som alltid.
Superhjältar är ytterligare en sådan där sak jag aldrig växt ifrån och senast jag blev helt till mig över att se en maskerad hämnare göra livet surt för buset var inte för flera år sedan i min ungdom, nej det var för ett par dagar sedan då jag såg Iron man 3 på bio, som jag förövrigt gick och tittade på själv utan minsta problem. Åter igen en ensam nörd i ett mörkt rum trollbunden framför en skärm, visserligen en större skärm men ändå.
Jag hade kunnat undvika nördstämpeln om det varit så att jag bara såg superhjältar på bio men nej jag läser ju serier om dom också, ja jag går till en seriebutik, något som bara nördar har koll på var dom finns, och jag köper serier från staterna om superhjätar. Jag sitter på en sådan ofantlig stor mängd information om figurer icke-nördar inte ens skulle kunna drömma om att ha koll på, jag vet grejer som att polismästare Jim Gordons dotter Barbara Gordon var Batgirl innan Jokern sköt henne och hon hamnade i rullstol och då började hjälpa Batman med att samla info under täcknamnet Oracle. Jag ser framför mig hur ett helt hav av icke-nördars skallar exploderar i ett inferno av hjärnsubstans bara efter att försökt smälta den lilla bit info jag just yppade.
Nördar kan sitta och ha sköna diskussioner om fightingspel bör spelas med arkadsticka eller ej eller huruvida Nightwing ska efterträda Batman eller ej. Dessa diskussioner är ofta livliga och ibland hetsiga, ett par nördar som är oense kan lätt utklassa en hätsk diskus mellan en israel och en palestinier vilken dag som helst.
”Ja man måste spela med en sådan här, så är det bara!”
Jag kan sitta flera veckor innan ett släpp av ett nytt spel och ha passionerade samtal över skype i ämnet med människor jag bara känner genom diverse spelsessioner över nätet.
Det är fint att vara en nörd dock, jag misstänker att det kan vara lite som när andra människor samlas och blir uppspelta över att någon hoppat långt i en sandlåda eller sparkat en boll i ett nät eller köpt ett radhus att visa upp för vännerna. Nördar är i grund och botten precis så konstiga och udda som alla andra människor där ute. Nörden är en vän inom mig och aldrig en fånig kille med penskrin i stjortfickan och tejpade specs i någon 80-tals rulle i collegemiljö. Nördarna är hät för att stanna, det går bra nu.
Orka! 