Glamm Göteborg
Framtiden är här. Gamla Götet ska bli glamouröst. Men var finns det fina folket? Faktum stack handen under kavajen och fick Stureplans egna spanare efter sig.
»Bratt-burgaren är en lyxburgare för dig med stor och manlig plånbok. En kalvköttsbaserad burgare, flamberad med whisky, serveras med tryffel samt rent 24 karat guldflakes toppat med äkta rysk kaviar.«
Skylten hänger utanför Jonsborgs gatukök, ett stenkast från Göteborgs lyxigaste nattklubb. Bratt-burgaren kostar 5 000 kronor och är ett tecken i tiden. För nu har Stureplan har kommit till Göteborg, och nu ska stan bli glamourös.
Frågan infinner sig: är alltihop ett skämt?
Närå. I alla fall inte bara.
»Visst finns det brats i Göteborg« säger killen bredvid mig och skyfflar undan glas och flaskor för att göra plats i baren. Han är i 25-årsåldern, med bakåtslickat hår och nasal, självsäker göteborgska. Man kan tro att han äger stället.
»Men själv är jag nog lite för gammal för att kalla mig brat« fortsätter han. »Att vara brat innebär väl att man går på samskolan och lever på pappas pengar, det gör inte jag.«
Runt omkring har vi inredning för 30 miljoner. Det är designmöbler och dyra drinkar ute på stans lyxigaste takterrass. Letar man efter den glassiga sidan av Göteborg, de som skyltar med feta plånböcker och guldkort i baren, så borde man hitta den här.
Han kanske anar min besvikelse
»Jo men visst finns det brats« tröstar han.
»Det finns ju överallt.«
Jag minns hur en gammal Faktumförsäljare som hette Claes en gång formulerade den yttersta känslan av fattigdom.
»Att gå och leta efter en fimp utanför Park Aveny, och titta in i fönstren där de sitter med goda middagar och färgglada drinkar. Då märker du vad du saknar. DÅ känner du vad pengar betyder.«
Han ville egentligen inte sitta där inne. Han hade nöjt sig med ett par tior till en bärs på något vanligt sunkhak där han kände sig hemma. Men det han beskrev var den där gränsen, den uråldriga uppdelningen i högt och lågt, herremän och pöbel. Fortfarande var Avenyn sinnebilden för det goda livet. Dit man inte kom in.
Och så länge man inte själv går dit så går den bilden kanske att hålla vid liv.
Nu snurrar vi runt på paradgatan och smakar på våra fördomar. Vi är mitt i vimlet. Vi ser två tjejer som sitter och kissar utanför Wedins skor. Vi ser en kille i tanga-trosor som springer över korsningen bort mot Heden. Där står en svarttaxichaufför och solar sig i neonljuset från Kebab- och Grillhouse, sneglandes mot ett ungdomsgäng som skriker och turas om att sparka varandra i arslet. Vi deltar i ett mindre upplopp i kön på Seven Eleven och krockar med två invandrarkillar som står och tjafsar om vem som sa sanningen och om de har förtroende för varandra längre och så kramas de.
»Taxi?«
»Nej tack det är ok.«
»Varsågod.«
En hövlig konversation mellan precis vem som helst.
Vi hamnar mitt i ett Midnattslopp och en tjomme har hyrt en Statoil-bil med flak där han står och hojtar i en mikrofon till tonerna av Tomas Ledin. ›Sommaren är kort‹ sjunger Tomas när löparna kutar förbi.
»Våga! Våga ta det där extrasteget!« skriker tjommen.
»Dryck och bananer och kärlek!«
Folk tjoar med på vinst och förlust. Folk gör vad som helst på Avenyn. För om alkoholen är samhällets sociala smörjmedel så är avenyn själva navet i maskineriet. Det som skrapar och kärvar, men snurrar allt snabbare i staden där delarna annars aldrig möts. Det är rätt brötigt och bråkigt förstås, men folkligt i ordets rätta bemärkelse: till Avenyn går alla som bara vill ha kul, som inte har ett behov av att känna sig alternativa, och som inte anser sig för lite fina i kanten.
Säger man »Avenyn en fredagskväll« till en göteborgare så tänker han snarare på grisfest än på klass, god smak eller vett och etikett. Det är, och har alltid varit, den där känslan från småstaden. Där alla ses.
Fram tills nu vill säga.
När Push öppnade för drygt ett halvår sen var tanken att locka ut ›Många åtråvärda gäster som i dagsläget inte är så frekventa på krogen‹.
Vilka de var kunde man bara fantisera om. Nånstans i stugorna hade det alltså suttit en elit av nattklubbsrävar som bara väntade på ett ställe som detta.
Nattklubbschefen berättade att de slog särskilt vakt om ›den intima och exklusiva upplevelsen‹ och ›en känsla av metropol‹.
»Stockholmarna brukar skoja om att Göteborg ligger efter i tiden« sa han.
»Det har blivit dags att vrida fram klockan ett år.«
Slut på illasinnat skojande från storebror alltså. Vi har fått Stureplan. Vi har fått champagnebar inne på tjejtoan och vi har fått en tjusig uteservering där de som reserverat plats kan sitta avskilda bakom rep och titta på de andra, och där några så småningom faktiskt köper en flaska skumpa som de öppnar och sprutar på varandra.
Folk gör så gott de kan nu när gamla Götet ska bli glamouröst.
»TA BORT HONOM!« skriker en kille som bänkat sig i VIP-soffan. Han syftar på Faktums fotograf som olagligen klivit in i det avhägnade området.
»Du måste ta bort honom härifrån!«
Sedan är vakterna där.
Här får bara stureplansgruppens egna fotografer ta bilder, förklarar de. För gästernas skull. Vi lyckas utverka ett halvt tillstånd att fortsätta om vi lovar att en någon i Stockholm får godkänna allting innan publicering. Det verkar som en okej deal, men en märklig känsla av att vara övervakad har infunnit sig. Varje gång någon minglar upp framför kameran dyker en civilklädd vakt upp i bakgrunden och fråga vad vi gör där. Varje gång får vi dra samma visa.
Man undrar vilka de skyddar.
Vad har de att dölja?
Vi ställer oss i ett hörn och kokar ihop konspirationsteorier. Försöker hitta nån kändis men inte ens Patrik Sjöberg har infunnit sig. Fångar spridda meningar omkring oss.
Nån jobbar i London nuförtiden.
Nån har köpt ett hotell i Dubai.
Nån är ihop med nån som heter Louise Hjörne – »det är Peter Hjörnes dotter. En fantastisk man!«
Jaha.
Men när jag försöker pressa dem vill ingen kalla sig för överklass, brat, eller ens lite bättre än genomsnittet.
Det är ingen som har lust att bjuda på en cigarr.
»Nä jag röker inte« säger Iheb som är från Bagaregården och egentligen bara gick hit för att han råkar känna klubbchefen. I övrigt känner han sig rätt off.
Glamouren då? Det utsvävande nattlivet, brudarna och alla exklusiva skandaler?
»Jag vet inte. Man måste nog ljuga för att ha framgång där. Jag menar skulle jag hålla på och skryta med mitt bankkonto, det går inte. Jag är målare.«
Kanske går det inte att vrida klockan varken framåt eller bakåt. Det är 2008, det var ett bra tag sedan arbetarna söp ner sin i de skumma hamnkvarteren medan redarkungarna satt på X och rökte cigarr. Det lär dröja innan de gör det igen.
Så är vakten där igen.
»Jag vill bara meddela att ni inte längre får fotografera.«
»Men det gick ju bra alldeles nyss.«
»Jo men nu har vi fattat ett nytt beslut.«
Vi flyr upp på takterrassen och ut på en stålbrygga där vi kan titta ner på spektaklet. Där står Carl i mörkret och surar. Han har ont i huvudet efter en lång arbetsvecka och någon har sprutat champagne på honom.
»Egentligen ville jag ju gå fram och ta ishinken och trä den över huvudet på honom och sen ge honom en spark i magen. Men jag vet inte.«
Det är första gången han gått hit, berättar han. Han gillar lokalen. Snyggt och påkostat. Fast lite väl ytligt.
»Det finns ju människor som får en tillfredsställelse av att skylta med att de är förmögna. Och vissa vill gärna ge sken av att vara det, utan att kvala in för det så att säga. Det finns nog de som tar på sig en rosa skjorta och drar en backslick fast de egentligen knegar nånstans och har slut pengar varje månad« säger Carl.
»Jag vill inte vara nån moraltant. Men jag har alltid har haft svårt för alla såna som har sparat ett par månader för att ha råd att köpa en stor ishink som de kan spruta ner folk med. «
Han funderar en stund, letar efter ordet.
»Vulgärt!« säger han. »Vulgärt är vad det är. Men jag vet inte. Jag funderade på att gå fram och fråga vart jag skulle skicka kemtvättsräkningen, men jag ville inte förstöra glädjen så jag sket i det.«
Kanske har han rätt. Några killar med backslick och nån flaska skumpa gör inte Göteborg till San Tropez, men om nån vill låtsas så varför inte unna dem det?
Ändå infinner sig en sorts antiklimax.
Stället stänger.
Var det allt?
Jag frågar dörrvakten i entrén.
»Om vi vill ha mer glamour« frågar jag. »Vart finns det fina folket efter klockan fyra?«
Han mäter mig med blicken och strålar ut i ett leende.
»Burger King« säger han och garvar.
»Gå till Burger King!«