13/2 2024
Utopia i Göteborg
Har för avsikt att inte grotta ner mig, utan istället skrivet lite mer koncentrerat. Avsaknad av anteckningar kanske kan göra att målsättningen lyckas. Eftersom detta event höll så hög kvalitet bör någon försöka sig på att dokumentera. Upprinnelsen till programmet kan härledas till det Jazz & Storytelling där den till sinnet evigt unge Sven-Eric Dahlberg spelade omgiven av Erik Gullbransson, Viktor Turegård och Benkt-Åke Nilsson. Berättade dessutom om en minst sagt innehållsrik tillvaro i musikens tjänst. Fokuserades i så hög grad på omvälvande gig med amerikanska stjärnor på Don Pedro (senare Dojan) för ungefär sextio år sedan, att de decennier vilka ”Svenna” tillbringade i olika ansvarsfulla positioner på Musikhögskolan, Nefertiti, SVT och GöteborgsOperan knappt hanns med. Och närmast i förbigående nämndes inför bland andra Tomas von Brömssen på fullsatt krog, vad pianisten och arrangören är allra mest förknippad med. Nämligen de omkring trettio år han ackompanjerade Sonya Hedenbratt. Föreslogs då att han skulle komma tillbaka i ett särskilt program betitlat ”Våran Sonya” om folkkära jazzsångerskan, underhållaren och aktrisen.
På krog så fullsatt att man likt Jubel i busken-refrängen fick knö sig in, kunde sannerligen gemytlig stämning insupas när idén realiserades. För musiken stod naturligtvis ”Svenna” Dahlberg, denna gång på flygel, uppbackad av kontrabasisten Yasuhito Mori som nyligen frontat på Utopia i en konsert med Stan Getz-tema. Fram till sin pensionering innehade han som bekant en fast anställning i Bohuslän Big Band. Grannlaga uppgiften att framföra ett knippe av Hedenbratts paradnummer hade tilldelats Johanna Hjort, vars framträdande på Utopia med Sweet Little Angels jag recenserat. Hjort som med sitt ansenliga omfång mest associeras med soul och r&b växte upp granne med Willy Lundin, omtalad musiker som ackompanjerat jazzsångerskan vars gärning hyllas.
Vår ciceron under två generösa avdelningar har mesta möjliga inside information. Den förmedlade kunskapen kommer från dottern Lena Hedenbratt (tidigare Bolin) jämnårig med undertecknad. Hon har god mikrofonteknik och är mycket väl förberedd. Äger en fingertoppskänsla för hur mycket fakta och anekdoter som ryms i en välkomponerad anrättning. Och med inledande film där hon intervjuas, recitation av texter och som grädde på moset tilläggen i berättandet genom vacker och medryckande musik, blir avvägningen mellan upplysande ”tjöt” och musikalisk fördjupning idealisk.
Minns jag rätt tolkade trion standards som All Of Me (fanns alltid med på repertoaren live), Lover Man, Embraceable You, The Nearness Of You, I´m Gonna Sit Right Down And Write, Secret Love och signaturmelodin till Låt hjärtat va me jämte hennes humoristiska hit Sofie Propp vars svenska text ju skrevs av omistliga radarpartnern Sten-Åke Cederhök. Fyra av alstren ur amerikanska sångboken sjunger Sonya på plattan All Of Me med Arne Domnérus och Visby Big Band (Phontastic 1986), enda skiva jag äger med Göteborgs jazzdrottning. Hjort färgar låtarna respektfullt, tillåter sig att använda sin exceptionella teknik, sin personlighet. Dahlberg behärskar sitt arbetsredskap med osviklig elegans och lägger in ett par stick där det broderas snyggt tillsammans med diskret, mästerlig basist.
Måste medge att jazzsångerskan Sonya Hedenbratt mer eller mindre gått under min radar, även om jag förmodligen sett henne på scen på Liseberg. Rankar henne, likt internationella recensenter på 50-talet, som en av de främsta. Hon vars favorit bland kollegor var Monica Nielsen, bör hamna strax bakom Monica Z, jämte storheter som Alice Babs, Nannie Porres, Berit Andersson och den högst verksamma Rigmor Gustafsson.
I Kalle Linds Snedtänkt ”Om svenska jazzvokalissor” härom året erhöll kvinnan född i Oscar Fredrik församling den status hon rätteligen förtjänar. När jag lyssnar på Hjorts starka stämma som sveper med sig publiken, vilken samtidigt minns Sonya Hedenbratts utstrålning, bekräftas ånyo en trist tes. Den folkkära artisten och jazzintepreten nöjde sig enligt dottern, med att vara ”världsberömd i Göteborg”. Hade hon kommit någon annan stans ifrån eller funnit sig tillrätta i huvudstaden, hade hon sannolikt inte förnekats sitt definitiva genombrott på jazzscenen. (På hennes begravning spelade Erik Norström och Rune Gustavsson.) Denna styvmoderliga behandling är ett öde hon delar med åtskilliga från rikets andra stad, Malte Johnsons orkester som Sonya sjöng med framstår i Gunnar Möllerstedts bok Göteborgsjazz (Wezäta förlag 1982) som urtypen för kategorin missgynnade och förbisedda.
Lovade ju att anstränga mig för att inte sväva ut, inte blir för omfattande. Som förhoppningsvis framgått med önskvärd tydlighet var det utsålda programmet en succé. Utan antydan till att bli stelt genomfördes det tvärtemot en jazzig improvisation. Kärleken till en udda mamma (1931-2001) genomsyrade dotterns redogörelse, inte minst för att mindre smickrande sidor också nämndes.
Att fem år äldre tokrolige Östen ( idégivare till Kalle Sändares hyss) betydde mycket för den självlärda Sonyas slogs fast, liksom att missbruk och gränslöshet spolierade hans oerhörda musikaliska talang. Vi får höra om avgörande telefonsamtal från Tage Danielsson, Bo Hermansson och Ingmar Bergman. Om en fattig fast lycklig uppväxt med sena vanor i förskoleåldern. Om att bland vrålande tonårstjejer suttit på pappas axlar och sett Beatles på isstadion i Johanneshov 1964. Och om hur mamma reagerade på vad hon var med om privat och i yrkeslivet. Denna Jazz & Storytelling skulle ha gjort sig utmärkt som tv-program. Samtalade efteråt med bland andra en man som värderar sångerskan Sonya väldigt högt. Han var kuriöst nog producent när SVT spelade in hennes avskedskonsert på Lorensbergsteatern 1999.