Musikern ska INTE förväxlas med sin kände namne i huvudstaden. Den 54-årige klaviaturspelaren kommer från Surahammar har utbildat sig på Kävesta och omtalade Skurups folkhögskola. Efter att ha lirat med i princip alla i Örebro ville han vidare, flyttade 1986 till Göteborg. Är en doldis som gjort musik för Emrik och Åsa Gustafsson, spelat med Sky High, Lasse Lindgren Big Constellation Stonefunkers och många andra. Intervjuns syfte: fokus på de hundratals jam-liknande krogkonserter han hållit i under flera år. Senast jag hörde Johans trio, gästades den av ingen mindre än Jim Oblon från Paul Simons band. Kan noteras att söndagsspelningarna inte annonserats, sprids istället via Facebook och sms.
Johan, Stefan Bellnäs, Tomas Olsson och Jim Oblon
Vi träffas på på anrika Kometen. Jag bjuder på Mannerströms vällagade lyxiga husmanskost. Vi har snackats vid ett antal gånger senaste åren, oftast när den rökande kapellmästaren kopplat av i paus mellan två set. Har ofta haft anledning att ösa beröm över vad jag hört live, då herr Johansson varit anförare. Har nämnt att det vore på tiden med ett ordentligt samtal, vilket trevligt nog blev av en måndag eftermiddag i julveckan.
Den jovialiske musikern valde att slå sig ner i Göteborg för att staden är bonnigare än Stockholm, vars storlek gör att det skulle bli jobbigt att hela tiden tvingas bestämma allt i förväg. Beträffande bakgrund får jag veta att pappa var jazzmusiker, att Johan haft bra pianolärare och att han i unga år lirade i ett band influerade av Talking Heads. Då var han således ingen utpräglad jazzmusiker, en etikett som nog alltid varit ganska missvisande. Johan bejakar dock jazz, inte minst som attityd.
Även om han är svår att hitta på nätet, vet musiker vem han är. De och vi finsmakare identifierar Johan som en svängig skönt oförutsägbar pianist. Mannen med hästsvansen betecknas av undertecknad som musikalisk kameleont, vilket mycket beror på att han tackat ja till spelningar i olika genrer. Man lär sig alltid något varje gång, vill inte bara förknippas med blues (har hänt att jag tackat nej till sådana gig), soul och funk.” Johan berättar att han lyssnat mycket på till exempel psykedelia jämte låtar från Brasilien och den afrikanska kontinenten. De otaliga söndagsspelningar rubriken refererar till, har varit bra tillfällen att få spela med andra från skilda sammanhang. Väldigt gränsöverskridande tillställningar! Jag undrar om han kan plocka fram några absoluta favoriter ur musikhistorien. Första namnet blir, föga förvånande för mig som tidvis varit stammis, Thelonius Monk (kapellmästaren tar gärna in kvällens Monk i repertoaren). Andra inspirationskällor visar sig vara Greatful Dead, George Jones och slagverkaren Airto Moreira.
Konserter i eget namn inleddes för cirka tio år sedan på restaurang Jazzå. Hans trio körde skiftande, noga uttänkta temaprogram en gång varje vecka. Redan då var trognaste partnern med, nämligen Stefan Bellnäs på bas (en musikant jag hyllat i miniporträtt) som Johan betraktar som sin vänstra hand. Trion kallades skämtsamt för Johan Johanssons partyjazzband. Jazz ska vara kul, nu har den gått in i finrummet. Sedan 2012 och fram tills i somras har man under söndagar huserat på närliggande La Sombrita i Linnéstaden (ett område i Göteborg som tillhör Europas mest krogtätaste). I höstas har ny adress varit framför allt Bengans vid Stigbergstorget. Att man hamnade på det spanskklingande tapasstället berodde på att ägaren fick nys om dem, när han önskade sig cocktail – jazz. Ett önskemål vi var obstinata nog att strunta i ganska omgående. Genom att lyckas locka ut folk annars lugna helgdagar, har idén om fritt inträde kunnat bibehållas. Om människor inte uppskattar vad de hör kan de inte ställa krav. En nackdel med La Sombrita har varit att det ofta blir så trångt med ätande publik, att en del avstår att komma förbi när etablerade artister gästar. Intervjuaren kommer aldrig glömma när 9(!) personer ur Jive Connection klämde ihop sig, för att skänka oss oemotståndliga rytmer från Sydafrika.
Väsentliga beståndsdelar för att liveverksamheten ska funka är för det första bra musiker / artister. Själva idén är att det ska vara som att gå in i replokalen med känslan av att slå på förstärkarna. Ganska ofta har Johans aktuella konstellation repat en gång, ibland blir det endast internetkontakt som förberedelse. När superbasisten Sven Lindvall nyligen återigen anlitades, utgick man helt från scratch. Jammiga lekfulla inslag eftersträvas! Ibland har vi bjudit in sådana som vill ha stöpt musik, då har jag lagt in jammiga avsnitt, vilket brukar vara lika uppskattat av publik som av musiker. Johan intygar att de inte är rädda för att misslyckas. Skulle det vara på väg att inträffa, kan det rent av vara bra. Vad hände nu? Vi på scen kan bli lika överraskade som publiken.
Johan, Stefan Bellnäs, Johan Birgenius, Eric Arellano och Oskar Stenmark
Jag ber Johan välja ut något extraordinärt ur det rikhaltiga utbudet av stilar och skiftande sättning. Om man tittar på olika sammansättningar som varit under söndagarna, har jag omkring tjugofem band. Det var extra kul med Åke Parmerud. Någon gång har det kommit singer & song writers som inte informerats om att vi inte enbart vill vara kompband, har hänt att vissa inbjudna blivit nervösa. Inte utan stolthet nämner han att halva Augustifamiljen (kända från SVT:s På spåret, Liseberg och självklart Håkan Hellström) varit gäster. Undertecknad minns bland andra Mattias Hellberg, Simon Ljungman och Björn Almgren. Gäster rekryteras på flera sätt. Ibland tipsar trumslagaren Johan Håkansson, ibland bjuds sådana in som mitt intervjuobjekt vikarierat hos, eller kan det vara personer han hört. Ibland får jag förslag, lyssnar då in mig innan beslut. När gäster medverkar får de naturligt nog bestämma repertoaren, även om kapellmästaren flikar in låtar som passar att jamma till. Musiker som gjort succéartade framträdanden kommer med jämna mellanrum tillbaka. Recensenten i mig har gjort många hörvärda fynd.
Jim Oblon är en multiinstrumentalist vars försörjning tryggas av att ingå i Polarpristagaren Paul Simons band. Han håller clinics på trummor, gitarr och bas. En tidigare redaktör på Lira såg en dokumentär, tyckte Oblon var grym, som det numera heter. Ett gig med Johan Johanssons trio ordnades för ungefär tre år sedan när den sympatiske mannen var här på semester. Han gillar Sverige, hänfördes av Höga kusten och blev imponerad av Göteborgs Konstmuseum. I höst, efter medverkan i ikoniska sångarens liveband (som gjorde tre konserter i Sverige), hade han tid över innan resa till släktingar i Polen, hörde då av sig igen. En lokal miniturné ordnades med olika trummisar varje spelning. I mina öron lät det tekniskt avancerat och härligt opolerat med fräcka licks på svart epiphone, enligt egen utsago i korsningen mellan blues och country. Han är en avslappnad lättsam person, tyckte det var skitkul att spela med oss. Nästa år blir det förmodligen en större turné. Håll utkik!
Johan Johansson har befunnit sig på stora scener så som Hultsfred och Skeppsholmen. Men trivs som ni redan räknat ut bäst på intima ställen. Responsen från såväl medmusiker som publik betyder jättemycket. Vi skulle kunna jamma själva, men utan publik blir det aldrig samma sak, är kul att åka ut på en resa tillsammans. Han berättar om en man som går på spelningarna för att titta på Johan och hans reaktioner, vilket blir en del av deras show. Målet med deras event är att musiker och publik ska trivas, kunna vara sig själva, inte stiffa utan avslappnade.
Välrenommerade mångsidiga musiker som Stefan Bellnäs och Johan Håkansson har många bollar i luften. När dessa herrar medverkar i populära konserter i Hagakyrkan, tituleras de rättmätigt Göteborgs finest. Kapellmästaren hittar ofelbart intressanta ersättare när ryggraden är uppbokad på annat håll. Ledaren för ”Johanssons boogie woogie orkester” anser att styrkan med trion är att medlemmarna är väldigt följsamma och lyhörda. Vi kan följa andra samtidigt som vi är busiga, något vi inte kan låta bli. Bella är min sidekick. Vi har ett intuitivt samarbete. Johan menar att de lägger till något, något som får övriga att åka med, bara för att det inte ska bli tråkigt. Initiativtagaren till dessa ”hyss” har en fäbless för dub jämte refränger från American Songbook. Dessa inslag har intervjuaren roats av åtskilliga gånger. Hela grejen, att lyckas para ihop folk med olika bakgrund på intima inkluderande scener, måste betecknas som en pågående kulturgärning. Följdriktigt har mannen som intervjuas på Kometen, nominerats till Årets Göteborgare av sajten Göteborg Nonstop. Avslutningsvis publiceras kommentar inhämtat från Johan Håkansson (allra mest känd för sina uppdrag i kretsen kring Totta Näslund): ”Att spela med J.J är fantastiskt. Han har ett öppet sinne för musikaliska utflykter, vilket gör det spännande varje gång. Att på söndagarna träffa olika gäster i olika genrer är utmanande. Man får vara på tårna, även socialt. Har varit väldigt
inspirerande att få vara med om dessa resor” . Johan, Johan Håkansson, Stefan och Anders Augustsson.
OBS Bilder från Johan Johanssons arkiv, namn på fotografer saknas tyvärr. Kulturbloggen har fått tillstånd att publicera.