Vi gick av tunnelbanan – och blev positivt överraskade. Av vad? Jo, av Hökarängen. Inte så att jag vill bo här, men man fick en skön känsla i kroppen. Det första man ser är visserligen ett högt, inte så nytt hus, men loggan är lite rolig med vad ser ut som vattentorn eller fontäner. Än så länge, inget jätteintressant. dock.

Vi vandrade vidare och kom ut på ett torg, lite i skuggan av tidigare nämnda höghus. Här fick vi se neon. Fina, gamla skyltar från 50- eller 60-talet. Man kan klippa sig, man kan få hjälp med att komma in hemma om man låst sig ute, och mer.

Lite småtrevligt, sådär. Men det blir ännu bättre. Vi kom fram till en paradgata med Hökarängens egen jul-/vinterskyltning. Den är visserligen inte lång, kanske 100 meter, men den är naggande fin.

Vi gick upp för trapporna och fick se ännu mer neon på denna mysiga gata. Man kunde föreställa sig par som gick där, arm i arm, på 60-talet och handlade livets nödtorft. Och ville man skicka lite pengar till någon, kunde man göra det också.

När vi kom fram till andra änden av detta stråk fick jag se en fin byggnad uppe på en höjd. Den känns ren, sober och med sin egen stolthet, på något sätt. Den är gammal, så jag vill inte bo där, men den var definitivt värd att fotas. Man undrar vad de röda ställningarna är till för. Höjdhopp i snön? Eller är det bästa svängen?

Tillbaka vid tunnelbanestationen stötte vi på en större brandstation. Det är visserligen märkt med Farsta så den har säkert ett större upptagningsområde, men det är inte fel att som Hökarängsbo åtnjuta brandtrygghet så nära inpå hemmet.

En liten pärla bland Stockholms förorter, detta Hökarängen. En pärla som tiden på något sätt har sprungit ifrån, men det gör inget. Vill man ha lite 50- eller 60-talskänsla är det bara att komma hit.