Eftersom jag känner av gårdagens traditionella trädgårdsfest en aning denna dag så går tankarna till alkoholens biverkningar. Men även till det så fina kanske snart begravda ordet ”Solidaritet”.

”Solidaritet”. Något som vi alla vill skall visas oss själva. Något vi gärna vill skryta med att vi visar andra. Men hur det egentligen med det? Är inte ordet ”egoism” ett mycket mera aktuellt verba? Är jag snäll översätter jag ”egoism” till ”självbevarelsedrift”.  När självbevarelsedriften går ut på överlevnad är den ett måste för människan. Men när egoismen blir lika med girighet, blir lika med :Mer åt mig. Andra får klara sig själv. Då visar ordet egoism upp sitt fulaste tryne.

Det finns en kategori människor som fått epitetet ”A-lagare”. Det fanns redan i min barndom. Inte så många. Samtliga gamla gubbar, tyckte vi. De syntes i ölhallar och i stadens parker. Lite högljudda och oartikulerade. Alltid snälla. Tiden gick. De blev allt fler. Allt yngre och könskvoteringen visade sig med all tydlighet. En könskvotering som jag inte tror är feminismens strävan. De tog också allt mer plats i det offentliga rummet. Överallt där värmande tak, väggar och en sittplats kunde skänka skydd mot vädrets makter, och en stunds vila för märkta kroppar, syntes städernas olycksbarn. De som av olika anledningar blivit alkoholister utan socialt skyddsnät. De som har stenkoll på prisvärdaste alkoholen. (det äckliga ”Svenskt Dessertvin” lär vara en favorit, har jag hört). De som aldrig är medlemmar i en whiskeyklubb. Som struntar i årgången på konjaken. Som aldrig frågar efter det rätta vinet till gåslevern.

MEN! Som uppvisar den sannaste SOLIDARITET jag känner till.

De vet att i morgon är det jag som är utan det jag måste ha för att inte lida allt för mycket. Jakten på vem som har pengar börjar så fort ögonen öppnas i en portgång eller i bästa fall något härbärge. De som solidariskt delar med sig till sin törstande broder eller syster. De som sitter på bänkarna och låter flaskan gå runt. Som ALDRIG skull dricka allt själv och se en lidande medmänniska i ögonen. De som är sanna kamrater i nöd och lust. De som är långt ifrån direktörernas girighet och egoism.

De som trots utslagenheten är beundransvärda. De som ger ordet ”solidaritet” ett ansikte. Våra bespottade ”A-lagare”.