Fuller’s har bestämt att Chiswick Bitter inte ens finns kvar som seasonal som det var sagt. Läser man lite mellan raderna så kan man tolka in att så var planen redan när man meddelade att den inte skulle vara en åretruntprodukt. Fast det kan finnas en öppning för den, precis som IPAn lever vidare i Sverige medan den backar hemma i England så är det svenska marknaden som hoppet står till. Samtidigt som den går i graven så kan den komma att leva vidare i Sverige under namnet London Pride 3,5%. Egentligen var ledningen av Fuller’s väldigt skeptiska initialt till att släppa fram en 3,5% öl under varumärket London Pride men efter kontakter med svenska importören, Arvid Nordquist, så är man införståd på att svenska konsumenter är införstådda med att det inte är samma öl när det är 3,5%. Man har tidigare försökt med Chiswick Bitter men AN är övertygade om att ölen kommer sälja bättre under sitt nya namn. Tyvärr är jag beredd att hålla med. Personligen tycker jag att det är intressantare med ett riktigt namn på ölen. Det är den (Chiswick Bitter) helt enkelt värd även om den har massor gemensamt med just London Pride. Fuller brygger nämligen med något som de kallar Parti-Gyle. När de har mäskat klart och påbörjar lakningen så samlar de först upp väldigt kraftig vört fylld med socker. Den kokas i första kokgrytan medan resten av vörten som är betydligt svagare samlas upp i en andra kokgryta och kokas för sig. Target används som bitterhumle i båda grytorna men efter kok så blandas de två grönölen i olika proportioner. Mest av den svagare då får vi Chiswick medan Golden Pride nästan uteslutande bara är från första koket. I jästankarna arbetar man sedan lite olika med ölen . Chiswick får en dos torrhumling medan en vanlig London Pride inte får det. Däremot den ofiltrerade versionen torrhumlar man, fast eftersom den serveras väldigt kyld så behövs det för att den ska lukta något alls. Ett otyg om ni frågar mig att kyla en öl till 4-5 grader.
Det är i skrivande stund inte alls klart om vi får se en 3,5% variant av London Pride i framtiden eller om Chiswick helt enkelt somnar in lugnt och stilla för att bara finnas vid riktigt speciella tillfällen.
Måndagar är ena helvetiska dagar för min del med fullt ös från 7:30 till 20:30 då jag är hemma från scouterna men sedan är det dags att dra ner tempot rejält. Idag blev det ingen middag för mig innan kvällsaktiviteterna och jag slog mig ner för att äta lite halvljummen kvällsmat och passade då på att provsmaka Moncadas Sour Grapefruit.
Detta var en speciell provning, det är ett tag sedan Banana bread beer släpptes på bolaget och flaskan har blivit stående i källaren i väntan på att jag skulle samla mod för att pröva den. Jag har prövat den innan och omdömmet då var absolut INTE god. Det var några år sedan och jag har förändrats som ölmänniska. Öppnare i sinnet och kunnigare skulle jag vilja kaxa mig att påstå.
Sex stycken flaskor köpte jag, i sann förvissning om att jag skulle spara några under flera år men nu börjar jag tvivla på detta. Det tryter fort när man plockar fram den till svampmackan, ostbrickan eller till disken. God är den, riktigt god.
Då kör vi en öl från St Austell igen. Denna gång en bitter i klassiskt snitt. Jag roar mig med att fundera över var i landet ölen hamnar om man låter ölens egenskaper föras över på landskapet eller kanske vice versa. Att dricka öl kan vara så mycket mer än bara en sensorisk upplevelse. Det är en förflyttning för hjärnan. Mörkt nötbrun färg som andas lantliv. Visst skum på den vilket utesluter de södra delarna av landet stilmässigt, om vi hade pratat fatöl. Lantliv, norra delarna av landet om vi leker vidare med associationerna således.
Karlströms Malt 