Av medieflödet att döma är åsikten att Sverige är ett patriarkat där män och manlighet är överordnat kvinnor och kvinnlighet en populär sådan. Vi innevånare skall inte komma här och inbilla oss att Sverige är bra på det där med jämställdhet, när alla svenska kvinnor fortfarande lider av en förtryckande könsmaktordning. Så brukar det låta, och eventuella invändningar viftas bort med ”argumentet” att kritiker bara är chauvinistiska, könsrollskonservativa mansgrisar (och/eller högerextremister) som är rädda för att förlora sin medfödda makt. Förmodligen hatar de dessutom kvinnor.

Att detta har stora logiska brister är uppenbart. Även om det fortfarande finns områden där kvinnor är informellt förfördelade (som t.ex. att kvinnliga politiker benämns vid förnamn och får frågor om hur de klarar att kombinera familj och karriär, medan deras manliga kollegor – benämnda med efternamn – slipper sådana frågor) är den formella diskrimineringen av kvinnor historia sedan länge. Detta är dock inte fallet för män, som fortfarande på ett antal punkter saknar rättigheter som kvinnor har:

• En nybliven moder blir ensam vårdnadshavare om hon är ogift.
• Kvinnor, men inte män, har rätt till könsspecifikt statsbidrag när de organiserar sig.
• Pojkar får könsstympas (”omskäras”).
• I Socialtjänstlagen (5 kap. 11 §) står det: “Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.” Misshandlade män ska tydligen inte få samma hjälp och stöd från samhället.
• Grov kvinnofridskränkning existerar som brottsrubricering. Det finns inget i lagtexten som heter grov manfridskränkning.
• Kroppsvisitation av kvinna får utföras och bevittnas endast av annan kvinna. Bägge könen får kroppsvisitera en man.

…för att nämna några exempel av varierande tyngd.

Vidare är det tämligen uppenbart att den ”agenda” den icke-feministiska jämställdhetsrörelsen driver (om man nu ens kan hävda att det finns en organiserad sådan rörelse; än mindre att den har en gemensam agenda)  knappast handlar om att vrida klockan tillbaka, eller om att hata kvinnor.

Givetvis finns det bittra, hatiska individer som sökt sig till denna gruppering, precis som det finns (av sociala medier att döma gott om) dito kvinnor som sökt sig till den feministiska rörelsen. Skillnaden är att hatiska feminister (till skillnad mot deras motpol) kommer undan med att säga sig ”slå uppåt”. I ingetdera fallet är det dock rättvist att döma alla som etiketterar sig själva som ”feminister” eller ”jämställdister” utifrån respektive familjs svarta får. (Ungefär på samma sätt som det vore orimligt att döma alla muslimer utifrån terror-utövande jihadister.)

Nå, nu var det inte GBA jag hade för avsikt att diskutera, utan det där med att Sverige påstås vara ett patriarkat. Igår publicerade landets regeringschef, stadsminister Stefan Löfvén, tillsammans med jämställdhetsminister Åsa Regnér en debattartikel på DN. Låt mig ge er några citat, samt kommentarer till dessa:

Den svenska regeringen är en feministisk regering.

Visst, det kan naturligtvis vara frågan om en läpparnas bekännelse, men att landets regering (enligt regeringschefens utsago) är en feministisk sådan, stödjer åtminstone knappast tesen om landet som ett patriarkat.

Därför ska sysselsättningen vara lika hög bland kvinnor som bland män. Kvinnor ska i samma utsträckning som män ha ett betalt arbete, med bra arbetsmiljö och karriärmöjligheter.

Intressant här är den radikalfeministiska tolkningen av vad jämställdhet innebär. Här handlar det om lika utfall. Det rimliga skulle naturligtvis vara att kvinnor skall ha samma möjligheter som män i sitt yrkesliv. Denna klassiskt liberalfeministiska hållning hade varit helt i enlighet med mina principer, medan ”social engineering” med syfte att styra folks faktiska val svårligen kan sägas ha med frihet/jämställdhet att göra. Återigen är det dock svårt att se hur den förespråkade linjen (även om den förtjänar kritik i övrigt) skulle vara förenligt med förtryck och hat mot kvinnor.

Fortfarande skiljer det tre och en halv miljon kronor i livsinkomst mellan kvinnor och män i Sverige. Kvinnor står fortfarande för den största delen av det obetalda arbetet och männen tar bara ut en fjärdedel av föräldraförsäkringen.

Det där med livsinkomsten är för det första fel i sak, för det andra inte av självklar relevans så länge fria val ses som av godo. Att sedan hävda att män inte tar ansvar för det obetalda arbetet kan lika gärna formuleras som att kvinnor inte tar ansvar för familjens försörjning. Alla fördelningar av ansvar och roller inom en relation som skett i samförstånd är okej, oavsett hur rollfördelningen i sig ser ut. Där är det även intressant att fundera över vilket kön som i störst grad avgör frågan om vem som skall vara föräldraledig… (Och ja, jag tycker att män borde vara föräldralediga mer, alldeles för sin egen skull, och att de har ett personligt ansvar för att stå på sig om detta.)

Vi ser i dag hur många kvinnor tvingas gå ner i arbetstid för att välfärden inte håller måttet.

Jag är helt med på att det finns större förväntningar (möjligen internaliserade som ”informella krav”) på kvinnor att ta ansvar för familjen, vilket gör att fler kvinnor än män i en liknande knipa väljer att gå ner i tid. Här är det fullt möjligt att jobba med attityder hos bägge könen, för att tydliggöra vikten av ett situationsspecifikt samförstånd. Återigen handlar det dock inte om någon diskriminering i sig, eftersom kvinnor och män har samma formella möjligheter att välja hur de vill utforma sina liv.

Redan nu står det klart att det nya regeringskansliet är helt jämställt vad gäller kvinnor och män på de politiskt tillsatta posterna och tjänsterna. Tack vare en medveten utnämning och rekrytering är lika många kvinnor som män statsråd, statssekreterare och politisk sakkunniga.

Regeringen ägnar sig alltså öppet (och med stolthet) åt kvotering av kvinnor till tunga, statsbärande poster. Score one for the Patriarchy, onekligen…

Feminism ska genomsyra hela regeringens politik, i alla prioriteringar och beslut.

Återigen, det är verkligen uppenbart att det är feminismen som slår uppåt, mot makten, medan patriarkatet slåss med näbbar och klor för att kväsa rikets kvinnor/feminister. Eller?

Det svenska jämställdhetsarbetet har tjänat vårt land väl. Förutom att det är moraliskt riktigt har det bidragit till Sveriges höga sysselsättning och tillväxt.

Det är bra att sträva efter jämställdhet, varför regeringen t.ex. gärna fick åtgärda de exempel på könsdiskriminerande lagstiftning (riktad uteslutande mot män) som återgavs ovan i detta inlägg. Bortsett från det kanske det är på sin plats att ifrågasätta en fras som ”moraliskt riktigt”. En ideologisk ståndpunkt blir inte rätt bara för att dess innehavare hävdar det – för i så fall har ståndpunkterna hos Pol Pot, NSDAP och ISIS varit ”moraliskt riktiga” de med… Intellektuell lättja lär knappast tjäna landet väl.

Svenskt bistånd ska bidra till att kvinnors och flickors systematiska underordning i samhället motverkas. Frånvaron av alla former av våld mot kvinnor och flickor är centralt i detta.

Lek med tanken att Sverige inte hade varit ett kvinnohatiskt patriarkat. Då hade frasen ovan kanske formulerats så här istället:

[MIN REMIX:] Svenskt bistånd ska bidra till att motverka systematisk underordning i samhället grundat på kön eller etnicitet. Frånvaron av alla former av våld, särskilt sådant riktat mot barn, är centralt i detta.

…men så långt har vi ännu inte riktigt kommit i vårt jämställdhetssträvande. Än mer regeringsstödd radikalfeminism är kanske lösningen?

Mäns och pojkars delaktighet är en viktig del av regeringens strategiska jämställdhetsarbete. Bland annat genom vårt engagemang i FN-kampanjen HeForShe.

Givetvis. Att män görs delaktiga i jämställdhetsarbetet, specifikt genom att hjälpa till med att driva kvinnofrågor, är av stor vikt. Att överhuvudtaget driva mansfrågor är däremot oviktigt, därför att Patriarkatet… Skämt åsido, visst vore det bra om fler av bägge könen kunde engagera sig i de orättvisor som globalt drabbar kvinnor. Dock är det lite lustigt hur mäns delaktighet förutsätts handla primärt om att hjälpa kvinnor, samtidigt som det påstås att vi lever i ett kvinnoförtryckande patriarkat.

Handen på hjärtat nu… Efter att ha läst ovanstående, hur rimligt tycker du det känns att hävda att Sverige är ett patriarkat, ett ojämställt land där kvinnor förtrycks och hatas av män, ett land där kvinnor saknar de möjligheter till egen agens som tillskrivs män?

Jag vet i alla fall vilken slutsats jag ser som rimlig.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

FOTNOT: Någon av er kanske nu tänker att jag valde den längst dragna definitionen av ”patriarkat” att argumentera emot, och att slutsatsen skulle bli en annan vid en mjukare tolkning av begreppet. En sådan kunde vara att man med ”patriarkatet” inte avser någon formell diskriminering, utan de sätt på vilka den normativa kvinnorollen kan verka hämmande och begränsande för kvinnor. Exempel skulle då kunna vara den upplevda förväntan på att se till familjens bästa jag nämnde ovan, eller hur sexuellt vidlyftiga kvinnor ”straffas” hårdare än dito män av sin omvärld.

i så fall håller jag till fullo med om att dessa begränsningar är av ondo, och att det vore nyttigt att bredda könsrollerna och den flora av möjliga val som inte bara är formellt möjliga, utan även upplevs som fullt ut accepterade. Inte heller detta utgör dock något belägg för ett svenskt patriarkat – eftersom män och mansrollen också drabbas av liknande begränsningar. Där en kvinnlig svetsare möts av könsfördomar, gör en manlig förskolepedagog det också. Där kvinnor väljer omsorgsyrken med lägre lön, väljer män farliga yrken där de skadas och dör. Olika (mer eller mindre internaliserade) förväntningar, olika utfall – men inget förtryck.

Poängen kvarstår alltså: Sverige anno 2015 är inget patriarkat. Get over it, and get constructive.