Odd Nerdrum med flera ”romantiska” norska konstnärer

Man får säga att Johan Lundberg, redaktör för tidskriften Axess, och Christopher Rådlund, konstnär, uppnått sitt syfte med att ge ut boken ”Figurationer. Realism och romantik i norskt samtidsmåleri” (Atlantis) och sammanställa en utställning i Nya Edsvik konsthall väst strax utanför Stockholm med exempel på den norska konst som de skriver om – och hyllar!

Nämligen att provocera (och starta debatt).

Kanske främst Lundberg tycks ju mena att allt eller det mesta var bättre förr, när man såg vad konsten föreställde och begrep vad den visade. När konst var måleri och inte sånt som installationer, video och andra upptåg. Dagens konstnärer skapar ingenting = skräp.

Enligt Johan Lundberg, kulturkonservativ.

Det här har fått snart sagt varje konstkritiker att såga både utställningen och boken inklusive samtliga utställda norska konstnärer med ord som ”smaklöst” (Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet) och t o m göra jämförelser med ”30-talets nazikonst” (Eva Ström i Sydsvenskan), för att nämna ett par av alla kritiska recensenter.

Samtidigt som man (= jag) ju kan undra vad Lundberg/Rådlund menar med ”realism” och ”romantik”. Att man ser vad en målning föreställer, måste det betyda att målningen är realistisk? Och möjligen kan man säga att de utställda norska konstnärerna anknyter till romantiken men inte tusan blir deras målningar romantiska…

Ja, hur det nu kan komma sig verkar jag numera alltid eller oftast hamna mitt emellan i de flesta debatter. Är det verkligen så lätt att så bestämt uttala sig om – främst – norrmannen Odd Nerdrums måleri som t ex Brodow och Ström – eller för den delen Lundberg och Rådlund – gör det och sig? Måste det vara antingen… eller? Går det inte att tycka både… och?

Boken ”Figurationer” har jag ännu inte läst och utställningen, som håller på t o m den 13 september, ska jag vid tillfälle se när jag kommer till Stockholm. Men i fjol sommar var det en utställning i min närmare närhet, nämligen på Österlen, med bl a Odd Nerdrum och en av hans lärjungar/efterföljare, Jan Ove Tuv. Då var jag där och tittade, tänkte, tyckte och skrev följande recension:

Nordanvind
Odd Nerdrum, Jan Ove Tuv, Steen Kepp och Bertil Vallien
MårtenPers Källa

MårtenPers Källa är som en ladugård, ett mondänt galleri och en kyrka. Allt samtidigt, både stort till arealen och storartat. En känsla av evighet; still life i verkligheten.

Högst upp: Odd Nerdrums målningar Sengen och Budbringeren.

Träplankor i golv, tak och trappor, vita stenväggar och ruffiga tegelstenar. Pissrännorna finns kvar. På översta våningen har plexiglas lagts in i golvet– man tror att man ska falla, ramla igenom. Vattenkällan porlar och när också regnet hörs mot plåttaket så känns det som att sakta drunkna.

Det krävs mycket för att en utställning ska matcha lokalen. Boel och Rolf Bergström, ägare av MårtenPers Källa, måste ha stort mod och fin känsla. För utställningen Nordanvind – med norrmännen Odd Nerdrum och Jan Ove Tuv, dansken Steen Kepp och svensken Bertil Vallien – är perfekt. Målningar och skulpturer skapar en fördjupad symbios med utställningslokalen.  

Nerdrums ”altarmålning” Turid og barnet.

I påskas, då Nordanvind tjuvöppnade, var det egentligen en annan utställning med en enda målning av Nerdrum: ett självporträtt som nu ställts undan i ett hörn.  Elva nya Nerdrum-målningar dominerar första och andra våningen, medan lärjungen Tuv flyttat till det mindre rummet vid ingången.

”Kitschmålare”? Antingen driver Nerdrum med oss eller definierar kitsch på ett annat sätt. Hans målarteknik är evig, inte gammal. Han målar människan som mest utsatt och minst i förhållande till världen och staten.

De stora målningarna – De blindes dal, Sengen och Budbringeren – går i dovt gris- eller människoskärt. De visar situationer, faktiska eller känslor. Ett mindre porträtt av Turid och og barnet har blivit en altartavla i spotlightljus.

Första våningen med Odd Nerdrums porträttmålningar,
bl a Mann med fele.

Jan Ove Tuv är ingen kopia men målar i Nerdrums penselstreck. Han förmedlar en snarlik känsla – men av ålderdom. Tyvärr minskar eleven Tuvs personlighet, i närheten av Mästarens målningar.

Däremot tar Bertil Vallien och Steen Kepp sig in med sina glas- respektive lerskulpturer: kompletterar och varierar. Här märks – tydligt – att Valliens inneslutna människor och föremål reser med glasfartyg genom samma evighet.

Bertil Valliens
glasfossilerade människoansikten.

Steen Kepps kuddar, skrin eller ”urnor” med Jan Ove Tuvs självporträtt bakom.

Samtliga foton: Birgitta Olsson

Kepps ”kuddar” och ”skrin”, som han kallar dem, är gjorda av långsamt bränd lera enligt en japansk metod. De blir urnor, för mig. Vad finns i urnorna? Inget eller allt, död eller liv, i all evighet?

(Publicerat i Kvällsposten 2008)