Vad hände i förorten? Mest om Svedmyra

Dick läser gamla lokalnyheter:
Färre brott i Svedmyra. Även Svedmyra omnämns för ett våldtäktsförsök, nämligen i mars 1949 då en 25-årig kvinna som kom från Frimärksvägen blev attackerad av en man som hoppade fram ur skogen. Efter hård kamp kom kvinnan fri och mannen försvann åt andra hållet. Jämfört med ”Tallkrögerskorna” tycks dock Svedmyrakvinnorna ha varit mindre attraktiva i detta avseende.

Det första brottet som omnämns är annars från november 1943, då biltjuvar jagades in på Selebovägen av radiopolisen. De hoppade ur bilen i farten och densamma kolliderade med fastigheten nr 19-21.

En annan, ”notorisk”, biltjuv jagades av polis från Skanstullsbron via Svedmyra och Tallkrogen till Hökarängen, där han infångades. Under färden utsatte han flera barn och vuxna för fara. Bl a tog han genvägen över lekparken på Oppundavägen ner till Herrhagsvägen. Hans avsikt var att imponera på sina vänner i Hökarängen, vilka bevittnade hur han infångades och belades med handfängsel, eftersom han blev våldsam mot poliserna. Så här i efterhand undrar man om räcket ännu var uppsatt i gångvägsbacken mellan Oppunda- och Herrhagsvägen.

En misslyckad rånare försökte i juli 1970 råna postkontoret på Oppundavägen men postkassörskorna vägrade att lämna ut några pengar, trots att han avlossade ett skarp skott. Så han fick lomma ut igen och försvinna i sin ljusa personbil.

Postkontoret Oppundavägen 1 1954. Foto Yngve Hellström.

Annars är fyra av de 13 brotten omnämnda i Svedmyra rån eller rånförsök mot Endres och ett mot livsmedelsbutiken vid Svedmyraplan, i huset där ”gotlänningen” hade cykelaffär. Man kan ju undra om rånarna var medlemmar i Konsumentföreningen, eftersom inget rånförsök gjorde mot konsumbutikerna. De kanske inte ville riskera sin utdelning på alla de kvitton de samlat efter inköp med pengar stulna från andra livsmedelsbutiker?

I detta sammanhang är det värt att notera, att det 23/12 1972 rapporterades att Stockholm var värst i Europa när det gällde bank- och postrån. Vi var tydligen duktiga på kriminalitet redan före den stora invandrarvågen.

Bakom lyckta dörrar. Ja, ovan uppräknade är en del av vad man kan finna ut från tidningsnotiser, men naturligtvis var det en hel del som skedde bakom lyckta dörrar. Sådant som aldrig vi barn fick veta och som de vuxna inte talade högt om, eller föredrog att inte veta. Nu fanns det visserligen ett par, tre familjer på gatan som hade rykte om sig att vara stökiga – både föräldrar och barn – men några detaljer fick man sällan veta. Men, det mesta av olägenheterna låtsades man alltså inte om – om man ens kände till dem. Inte ens om det var en nära vän måste det bli uppenbarat, eftersom barn i allmänhet är lojala med sina föräldrar och familjer och håller tyst.

Frank Grönlund (till vänster) med undertecknad vid Ireviken sommaren 1968.

Jag hade (och har) en sådan nära vän, Frank Grönlund, som t o m flera somrar i slutet av mellan- och början av högstadiet var med min familj till Gotland på somrarna. Det var inte förrän för ett år sedan jag fick reda på att han hade haft jobbiga hemförhållanden.

När man, som jag hade turen att få göra, växer upp i en kärleksfull och trygg familj så tror man att det är så för alla när man är liten – förmodligen som att den som har det jobbigt kan tro att alla andra har det likadant. Jag har i vuxen ålder insett att jag, jämfört med många, hade en privilegierad uppväxt.

I vuxen ålder fick jag också av min mor veta sådant som de vuxna visste, men aldrig delgav oss barn. Som t ex att det i en port på gatan bodde en familj där frun var ”herrn i huset” och hade älskare vid sidan om – vilket så småningom ledde till skilsmässa. En annan man, som en period varit anställd av min far, spöade sin fru och stack sedan ifrån henne och lämnade henne med barnen. I en tredje familj spöade mannen frun ända till dess hon tog ut skilsmässa. Ja, tillvaron var inte rosenröd för alla.

Svedmyra vinner olycksligan. En motsatt bild mot ”bovskurkeriet” blir det när det gäller rapporterade olycksfall. Att Svedmyra ligger högre får delvis tillskrivas att den livligt trafikerade Enskedevägen gick rakt igenom stadsdelen. Där rapporteras sju olyckor med dödlig utgång, 12 utan. I Tallkrogen är motsvarande siffror två dödliga och sex övriga.

Den första dödliga olyckan är emellertid på intet sätt relaterad till trafiken. I september 1954 hade den 15-årige Nils Hammargren, Fållnäsgatan 55, klättrat upp på taket på en järnvägsvagn och dödats av elledningen. En mer annorlunda trafikolycka var väl i december 1956 då 81-årige Johan Petter Lundin dödades av en backande lastbil på övergångsställets gula streck på Enskedevägen, strax söder om Tussmötevägen. Visste inte föraren att det fanns backspeglar?

Tre dödliga olyckor är också helt utanför Svedmyras område. I mars 1964 avled järnvägstjänstemannen Karl Axel Tore Axelsson, 49 år Postiljonsvägen 11, efter att i hög fart törnat mot ett räcke på Skanstullsbron. I maj samma år hoppade 16-årige Urban Christer Nordengren, Postiljonsvägen 4, med en kamrat omkring på ett av Hötorgshöghusens tak, störtade ner i en varmluftstrumma och dog.

Den tredje var en händelse som jag minns mycket väl och som rapporterades i Aktuellt i TV. Det gällde Mats Nordström, Frimärksvägen 35, som i mars 1965 omkom då en lavin i Österrike vräkte ner deras buss utför bergssidan. Eftersom det bara var två portar bort på gatan kändes det nästan som om det var någon nära – även om jag inte hade en aning om vem han var, med tanke på de ca åtta års åldersskillnad det handlade om. I den åldern är det otänkbart att en 18-åring skulle umgås med en 10-åring. Annorlunda blir det när man når högre upp i åldrarna. Vid 55 års ålder blev jag bekant med en 11 år yngre kollega på en skola i Handen och vi är fortfarande tighta vänner.

Olycksbussen i vilken Mats Nordström omkom 1965. Ur ”Panorama” samma år.

Vissa olyckor vittnar om ett annat säkerhetstänk rörande barn på den här tiden än nu. Det förväntades helt enkelt av dessa att de skulle kunna ta större ansvar än de var kapabla till. Säkerligen var det en rest från det gamla agrarsamhället, vilket då låg till grund för många nyinflyttade stockholmare. Det fanns helt enkelt inte tid eller ekonomiska resurser för att ha total uppsikt.

En sådan olycka kanske det handlade om då fyraåriga Elisabeth Servæus, Postiljonsvägen 33, i juni 1950 utan att se sig för sprang rakt ut i körbanan och blev påkörd av en skåpbil. En liknande var i september 1957 då en liten flicka i åldern 4-6 år sprang rakt ut på Enskedevägen ca 100 m syd Herrhagsvägen och fick svåra skallskador.

I samma kategori är väl den då brandkåren räddade en 3-årig pojke på Jönåkersvägen i ett öppet sovrumsfönster som lämnats ensam. Dagmamman, som lämnat pojken i denna farliga situation stod nedanför och blev vittne till händelsen. Säkert tackade hon sin lyckliga stjärna för att det inte slutade annorlunda, men hur såg föräldrarna till pojken på hennes agerande?

Om den olycka som rapporterades i maj 1954 ingår i samma klass är svårt att säga. Men, generellt så rörde sig alla dessa barn i ”barnrikeområdena” utan mer direkt uppsyn än i vår tid. Det kan låta märkligt i en tid då det var få mödrar som arbetade, men det gjorde också att de ofta umgicks, drack kaffe och ”chattade” (som det så fint kallas idag) varför uppmärksamheten kunde brista. Särskilt som man tilltrodde barnen större förmåga att ta ansvar än de kanske hade.

Hur som helst så fastnade Björn Boström, Frimärksvägen 29, då i kloakrör och satt i ca 1 timme innan brandkåren fick loss honom. Under räddningsarbetet fick han flera glas saft och chokladkakor och undkom oskadd, rapporterar tidningen.

Värre var det för femåriga Barbro Irene Ohlsson, Postiljonsvägen 33, som i maj 1956 skadades livsfarligt sedan två pojkar, sju och åtta år gamla, lekt med tändstickor och hennes kläder tagit eld. Enligt ögonvittnen brann flickan som en fackla och hon fick 40-procentiga brännskador. Hon ringde på hos en granne, där hon trodde modern befann sig, vilken lyckades kväva elden.

Jag minns henne tydligt, och hennes lillasyster började som sjuåring i samma första klass som jag. Tändstickor var viktiga på den tiden, särskilt som det då var gasspisar i alla lägenheter, och jag minns ännu idag de förmaningar som mina föräldrar uttalade om hur farligt det var att leka med dem. Dock kan jag inte med handen på hjärtat svära på att jag inte gjorde det, för det var ju så spännande. Emellertid hände inget som jag idag behöver ångra.

En olycka som inte rapporterades i tidningen var då Bengt-Åke Larsson i kälkbacken (som gångvägen förvandlades till vintertid) mellan Frimärksvägen och Postiljonsvägen for med sin kälke rakt in i den tall som stod mitt i backen. Då blev det, om jag inte minns fel, ilfärd in till sjukhuset.

Vem sa att livet är rättvist? Det måste ha varit en oerhört naiv människa!

Lämna en kommentar