Mer historia


Till idag
Jag kommer här nedan att skriva ner all historia som finns om pyrenéerhunden. Då det alltid har varit en arbetande hund och bönderna inte kunde skriva så finns det inte mycket materiel, jag kommer dock att uppdatera med nya uppgifter så snart jag hittar mer materiel.

Patou eller Chien des Pyrénées är namnet på hundarna hos lokalbefolkningen, en del andra i Frankrike kallar den bara Montagne. Dess korrekta namn enligt FCI är Chien de Montagne des Pyrénées (Bergshunden från Pyrenéerna).

Ursprung
De flesta anser att när människan en gång vid folkvandringstiden flyttade upp på berget, följde hunden med och utvecklades till den stora vita herdehunden som finns längs hela södra Europa i bergen Pyrenéerna, Alperna, Karpaterna ända fram till Mongoliet. (Observera - Detta är inte alls samma hund som den vita schäfern som nyligen har fått namnet vit herdehund!)



Hundar på ett kloster i Tibet
Man vet att det fanns stora hundar i Pyrenéerna före bronsåldern, då man funnit fossil från den tiden. En teori om asiatiskt ursprung stöds av den påfallande likheten med följande raser: Ungersk och Slovensk Kuvasz (Ungern, Tjeckien och Slovakien), Tatrahunden (Polen), Maremmano-Abruzzese (Italien), och några fler mindre kända raser. Alla räknas de till typen Herdehundar. De flesta är vita eller gulvita till färgen utom den Tibetanska Mastiffen som är svart med rödbruna tecken. Eftersom den sistnämnda hunden är lite olik de andra hundarna, den har även anor som jakthund, är släktskapet ovisst. "Den största och elegantaste av alla de vita herdehundarna är Bergshunden från Pyrenéerna, Le chien de Montagne des Pyrénées" enligt Pyrenéersällskapet.

Herdehundarnas ursprungliga uppgift var att, på egen hand, vakta boskapshjordarna mot de stora rovdjuren. Hundarna var därför stora och kraftiga.

De släpptes ut på berget som valpar där de gick tillsammans med fåren. Där hade de två uppgifter: att vakta mot rovdjur och att skaffa mat till sig själv och den lilla vallhunden. Mat fick de ingen tilldelning av, troligtvis var deras föda olika hönsfåglar, det finns även en gnagare i samma storlek som en svensk räv som de jagade och åt (Marmotte). Eftersom döda får, lamm och foster från fåren drar till sig rovdjur så fick hundarna även skaffa undan dessa, så troligtvis ingick även dessa döda djur i dieten.



Marmotte
Utseendet
Det finns många färger på pyrren, men basen är alltid vit och helst med färgade fläckar. Fläckarnas färg kan vara ganska mörk, mörkgrå (blairreau), ljusgrå (louvet), blekgul eller orangeröd (arrouye). Fläckarna får inte vara större än på ¼ av hunden.

Färgen har alltid varit ett särtecken för olika regioner. T ex finns det uppgifter på att hundarna med röda fläckar var från Andorra. Men tiden har suddat ut regionerna och därmed färgerna och vissa färger finns inte längre i bergen. De kraftiga rödörade hundarna finns bara kvar i uppfödningen i Skandinavien, men vissa entusiaster försöker få in dem i de franska linjerna igen.



Målade pyrenéerhundar, en arrouye och en blaireau
Enligt genetikforskare Peter Savolainen är den röda färgen är ett arv från urhunden.

Pyrenéerhunden har aldrig haft några större problem med sjukdomar, den har alltid varit den friskaste av alla de stora hundraserna, det är inte ovanligt att de enda veterinär besök man har under pyrrens livstid är de årliga vaccinationerna t.ex. valpsjuka, rabies och leptospiros.



Gazost Premier valdes 1905 av Senac-Lagrange m.fl. som
representant för perfekt typ. Denna hund stod som riktmärke
när man bestämde den första rasstandarden 1907 för Pyrenéerhund
Deras användning har inte ändrats så pyrren har haft ungefär samma utseende i minst 2000 år. Den enda ändringen i utseende var i slutet av 1800 och början av 1900 talet då vissa uppfödare försökte ändra utseendet med att avla in St Bernhardshund, men de hundar som ingick i försöken har försvunnit. Nästa attack på utseendet var ifrån England så sent som 1960 då vissa uppfödare försökte få de röda fläckarna förbjudna i rasstandarden, men även detta lyckades Franska RACP stoppa. Den röda färgen var en kort tid inte önskvärd i England men har alltid varit mycket populär i Frankrike.

Överlag är de pyrenéerhundar som finns i Skandinavien bättre än de flesta länders och vi har idag större export än import av Pyrenéerhundar.

 

Bilden till vänster visar en av pyreneerhundarna med inblandning av St Bernhardshund. Bilden till höger är ytterligare en bild på Gazost.

Hunden till vänster har en järnring runt vänster fram tass för det skall vara obekvämt att springa långt. Ett annat sätt som har använts i historien är att knipsa av tårna på vakthundarna på gården för att hålla dem hemma.


Lite artiklar om pyrenéerhundar

Det verkar som om pyrenéerhunden inte var särskilt homogen som ras i slutet av artonhundratalet, detta enligt en artikel i tidningen l'Acclimation den 20 februari 1874. Där skriver man:
I de Pyreneiska bergen finns det flera stora hundar och dom kallas alla för Chien de Montagne (hunden på berget). Men det är framför allt två olika som skiljer sig åt. Den ena kallar man "Chien de Pyrenees Occidentalis" (hunden från den västra sidan av Pyrenéerna). Denna hund verkar vara mer vanlig i området runt Bagnères-de-Bigorre. Den har stora tunga muskler, hängande läppar och rundade öron. Den lätt lockade pälsen är vit med svarta tecken. Denna hund är även känd under namnet Terre-Neuve, och den är spridd över hela Frankrike. (Terre-Neuve är dagens franska namn på Newfoundlandshund.)

Den andra hunden är känd under namnet "Chien des Pyrenees Orientales" (hunden från den östra sidan av Pyrenéerna). Denna hund är större och mer elegant. Den har vackrare kropp än den andra hunden och de hängande öronen är mer synliga. Pälsen är mjuk och riklig, färgen är vit med mörk- eller ljusgrå tecken på öronen och ansikte men de är ofta helvita. De här hundarna är vanligast i området Ariège och republiken Andorra (det lilla landet mitt i Pyrenéerna). Det verkar som om denna typ av hund har blivit mer ovanlig, det kan dock hända att det finns fler kvar i Andorra och bergen i Spanien, allt enligt artikeln från 1874. I parenteserna står mina kommentarer.

Förklaring till ovanstående
Den hunden man på 1800 talet kallade Terre Neuve i Frankrike och Newfoundlandshund i England är inte samma som i dag. 1800-talets New Foundlandshund dog ut och den rekonstruerades i mitten av 1900-talet och fick då namnet Landseer. Landseer är mycket lik en Pyreneisk Mastiff till utseendet men är lite lättare i kroppen. Den har kropp som en pyrenéerhund men har ett huvud som påminner om Pyreneisk Mastiff. (Huvudet på en pyrenéerhund ska inte ha markerat stop, på samma sätt är hängläppar ett fel på pyrenéern).

Det står i Landseerhundens historia att den kom från New Foundland, det påstås också att den fördes dit av baskiska fiskare på 1600-talet. Baskien är gränslandet mellan Spanien och Frankrike på sydvästra sidan av Pyrenéerna.
1843 publicerade förlaget John Murray, London, en skrift av T.Clifton Paris med titeln "LETTER FROM THE PYRENEES". Han skriver: "Pyrenéerhunden är känd for sin storlek och sin förmåga att vakta får mot varg och björn. Jag såg dem i byn Gabas första gången där de låg vid dörren till ett värdshus. För mej är de väldigt lika de hundar som heter Newfoundland I England, de är svarta och vita och har ungefär samma storlek, de har en buskig svans och lång silkig päls och vackert huvud."

Originaltexten lyder: "The Pyrenees are famous for a race of dogs of great size and most noble bearing, which protect the flocks and herds from bears and wolves: I saw them here (the village of Gabas) for the first time , and the two specimens that lay at the door of the auberge struck me as very similar in their appearance to the Newfoundland breed as known in England, being black and white and of about the same size, with bushy tails, long silky coats and magnificent heads.

Släktingar?
Pyrenéerhunden och dess släktingar återkommer gång på gång i historien dels på grund av ett imponerande yttre, dels att den är spridd över hela Europa. Man kan kalla den Pyrenéerhund, Kuvasz eller Maremmano-Abruzzese, de här hundarna har samma ursprung. Det som skiljer är lite på storleken, Pyrenéerhunden är den största av dem. Men det är inte mer än att en storvuxen Maremma eller Kuvasz är lika stora som en inte fullt så stor Pyreneer. Kuvaszens päls är lite lockigare, men det finns även pyrrar som är lite lockiga. Maremmano-Abruzzese och Kuvasz har lite hetsigare temperament än Pyrenéerhunden, för att deras omgivning behövde det. En annan hund som är nästan identisk med pyrenéerhunden är Leonberger, det som skiljer är att Leonbergern är lite mer foglig än pyrenéern, den behövde väl inte vara lika självständig, vidare har den mörka färger och vi borde även lägga till Landseer i den skara vi kallar närmaste släkten.



Tidig historia

Pyrenéerhundens tidiga historia är olika folkstammars historia, för att förstå hur hunden blev till måste jag gå igenom de olika folkstammar som har varit i detta område. Jag har gått igenom all historia om tiden 500f kr-500,e kr, och redovisar nedan de intressanta partierna. Jag ska försöka förklara hur de olika hundtyperna kom till den Iberiska halvön, Pyrenéerna och Gallien. Jag börjar med molosserhundarnas utbredning eftersom de ligger bakom mastifferna, och förmodligen var de hundarna först.

400-300 f kr
Molosserhundarna härstammar från och har fått sitt namn av Molossien, ett land i norra delen av nuvarande Grekland. Molosserna var ett folk som bestod av krigare, herdar och jordbrukare, det enda som är kvar av dom och deras rike är ryktet om deras hundar, Molosserhundarna. Den siste kungen av Molossien var Alexander av Molossien 350 f kr, han var morbror till Alexander den store som började sin bana i Makedonien och sedan erövrade den kända världen österut. Landet Molossien gick upp i Makedonien vid den siste kungens död, i varje fall finns det ingen dokumentation på att landet existerar därefter.

Fenicierna handlade med Iberiska halvön 750-550 f. kr. Detta var den tidiga folkvandringsperioden. Ganska troligt bör molosserhundarna ha spridits innan riket Molossien försvann 350 f.kr, annars fanns det ingen anledning att kalla hundarna efter detta land.



Karta som visar Molossiens läge i nuvarande Grekland


Närbild på kartan över Molossien 350 f.kr.
Enligt Pyreneer-mastiffens historia kom molosserhundarna till Iberiska halvön med de fenisiska handelsskeppen, men det finns fler möjligheter.

Kartago var en stormakt 800-150 f kr med sitt centrum vid dagens Tunis i Nordafrika. Ca 200 f kr erövrade deras mest kända härförare Hannibal en stor del av Iberiska halvön. Han gick iland med sina trupper och elefanter i den sydöstra delen av nuvarande Spanien. Erövringen gick upp till floden Ebro, dvs ca 30 mil söder om Pyreneerna. Det är möjligt att Hannibals trupper medförde hundar som sedan stannade kvar i de ockuperade områdena (söder om Ebro). Detta bör i så fall ha varit hundar av mastifftyp med kort päls, för där fanns inga berg i de områden de kom ifrån och där var ett varmt klimat.

Tibetansk matiff
Tibetanska mastiffen anges ofta som stamfar till många hundar, men det stämmer inte. Folkvandringen har alltid gått åt det andra hållet dvs. mot Tibet. Det är däremot ganska troligt att man använt hundar härifrån som avelsdjur till befintliga hundar. Troligtvis fanns herdehunden tidigare och följde med människan till Tibet. Under folkvandringarna 300 f kr spreds hundraserna över stora områden och det var nu som vall hunden började spridas längs bergstrakterna. Kanske den redan nu kom till pyreneerbergen, men den stora förändringen kom med Romarna.

Herdehundar
Jag citerar en beskrivning författad av en Romare som hette Varro, i hans bok De Re Rustica 37 f kr. I det antika Grekland och Rom fanns på landsbygden "två sorters hundar, jakthunden som var lämplig för att jaga med i skogen och en vakthund som är mycket viktig för herden". Han beskriver endast herdehunden, som skulle vara stor, med ett kraftigt skall och vit i färgen för att lättare bli sedd i mörker. För att skydda strupen mot vargarnas bett bar hunden en läderkrage med metallspikar i.



Halsband som hundarna bar för att skydda strupen
Ca 100 år senare ger Columella en mer systematisk beskrivning av ämnet i sin version av De Re Rustica, en handbok om jordbruk mm. Han anser att köpa en hund "är bland det första en lantbrukare gör, för den vaktar gården, hushållet och boskapen". Han instämmer i att hunden ska vara stor och ha ett kraftigt skall, och att färgen är viktig. En vit hund rekommenderas till fåraherdar för att undvika att den förväxlas med en varg i det svaga ljuset i gryning och skymning, och en helsvart vakthund till gården för att skrämma tjuvar på dagen och för att synas mindre för nattliga inkräktare. Hunden får varken vara för mild eller för vildsint, för att varken vifta på svansen mot en tjuv eller attackera familjen.

Dessa beskrivningar är skrivna runt år noll, men de beskriver hur verkligheten var då, inte något nytillkommet. Dessa vita herdehundar har förmodligen redan funnits där i hundratals år, och troligtvis är det Maremma och Kuvasz som beskrivs. Det finns också tidiga beskrivningar av att turkiska herdar förde med sig sina hundar (Anatolisk herdehund) till Grekland.

Romarna
Vid samma tid som Kartago expanderade söder om Medelhavet börjar Rom expandera i nuvarande Italien ca 300 f kr. Det nya Rom behöver mycket mat och det är nu hundarna kommer in i bilden. Sedan tidigare hade Rom haft kontakt med Mollosien och kände till deras hundar. Man började importera hundar dels som vakt hundar inne i Rom, de hundarna skulle alltid stympas dvs. tårna skulle klippas av eller ett framben amputeras för att hunden skulle stanna hemma, man tolererade inga lösa hundar i Rom. Vallhundarna spreds runt till bönderna som snabbt lärde sig uppskatta dem. (Hundar till arenorna blev vanligt först 200-300 e kr.)



Mosaik från Pompeji begravd i vulkanaska 79 e.Kr.
"Cave canem" betyder "Varning för hunden"
Hannibals fälttåg kommer nu från väster för att erövra romarriket. Man gör den berömda passagen över bergspassen i alperna med elefanter och allt. I början vann Kartago flera slag och tog sig ner genom romarriket, men så småningom slog romarna tillbaka och utplånade Kartago. Det sägs att ingen invånare i Kartago överlevde.

100-talet f kr
I och med romarnas seger övertog de Kartagos besittningar på den Iberiska halvön. Rom hade fått en ny general som hette Julius Ceasar. Han ville utvidga romarriket och övertalade senaten att få invadera Gallien, nuvarande Frankrike. 125 f kr har de erövrat den delen av Gallien som ligger längs Medelhavet. Ett av målen med fälttåget var att förbinda provinserna på den Iberiska halvön med romarriket landvägen, för i närmare 100 år hade all kommunikation skett per båt. 118 f kr bildade romarna en koloni i östra Pyrenéerna som kallades Gallia Narbonensis. Narbonne var huvudstad och Carcasonne blev en viktig handelsplats.

Ceasar hade med sig en arme på 40 000 man när han invaderade Gallien. En arme bestod inte bara av soldater, utan även ett stort följe av hantverkare, handelsmän och prostituerade. Det bör därför ha varit ett följe på minst 50 000 personer. Det var ett gigantiskt problem att försörja en arme av denna storlek. En liten andel av behoven täcktes av det man tog från lokalbefolkningen, men det mesta en arme behöver måste den ha med sig. Fisket på denna tid var ganska primitivt, och kunde bara till liten del dryga ut kosten.

Maten och hundarna
Soldaterna behövde en fullvärdig kost, och i den ingick kött. Lättaste sättet att frakta kött är att låta det gå själv. Det sägs att får är det effektivaste sättet att omsätta gräs till protein. Armen förde därför med sig stora fårhjordar för att klara sin försörjning. Fälttåget varade i nio år.

Enligt samtida krönikor behövdes 4-5 hundar till att vakta 1000 får. 50 000 personer behöver 10,000 kilo kött varje dag. Det innebär att man borde ha haft ca 400 000 får för att det skulle produceras lika mycket kött som man tog ut. 400 000 får behövde 2000 vakthundar. Därtill kom avelshundar för att bibehålla även denna stam.

Romarriket är mest känt för sin byråkrati "stelbenthet". Allt skulle ske enligt de instruktioner man fått i Rom. Därför är det inte troligt att de "plockade upp hundar på vägen", utan de hade säkert hundarna med sig tillsammans med fåren. Dessa hundar är så många till antalet att oavsett hurdana hundar man hade i de erövrade områdena så förändrades de av inkräktarnas hundar.

De bönder som levererade till romarna fick säkert köpa hundar, men romarna tillät ingen inblandning i sin ras. På den södra sidan av Pyrenéerna var romarnas kontroll svagare. Böndernas hundar blev därför en blandning mellan mastiffer och herdehundar, dvs Pyreneisk Mastiff.

På den norra sidan, dvs. Gallien hade romarna full kontroll, de kallade det för "Roms kornbod" eftersom mycket mat producerades här och levererades till Rom. Hundarna förblev därför helt oförändrade i detta område under hela romartiden dvs. mer än 500 år. Oavsett om hundar var där tidigare eller hur de såg ut, de fick ett förändrat utseende av de Maremmanohundar som Caesar förde dit.



Efter år 0
Runt år 0
Runt år noll var det mycket kontakt mellan Rom, Gallien och Palestina, samtliga var delar i Romarriket. Många höga tjänstemän inom administrationen och många höga militärer rekryterades från Gallien.

212 e kr blev Marcus Aurelius kejsare. Hans kejsarnamn var Caracalla. Han kom från Gallien. Han använde en hel del hundar i arenan vid gladiatorspelen, men det finns nedtecknat att dessa hundar kom från Skottland.

450 e kr Alaner Vandaler och Sveber
Alanerna tror man var de gamla skyterna som hade först vandrat norrut mot nuvarande Tyskland där blev de anfallna av Hunnerna 370 e kr vilket delade deras folk i två olika läger, väst och öst. Den västra delen började åter vandra söderut mot Gallien, de blir hejdade vid floden Rhen av Frankerna.

Men innan de kom fram till floden träffade de på två andra stammar av folk som var på vandring. Det var Sveber och Vandaler, det var första gången man hörde talas om vandaler. De gick till gemensamt anfall och vann slaget och kom in i Gallien.

De vandrade ner och vi vet att dom stannade till i västra delen av Pyrenéerna och kanske dagens befolkning där härstammar från Alanerna. Vandalerna fortsatte sin vandring genom Iberiska halvön, stannade till i södra delen och gav namn till landskapet Andalusien som från början hette Vandalusien. De fortsatte senare över Gibraltar och övertog dagens Marocko.



Karta från 476 e.Kr. där Vandalernas rike är utsatt
Alanerna och Vandalerna är två folkstammar som var kända för sina hundar och konstigt nog är det samma hund. Hundrasen heter fortfarande Alano på flera språk runt Medelhavet. På 1900-talet fick den namnet Grand Danois eller stor dansk hund. Det finns fortfarande i dag en hundras i Spanien som heter Spanish Alano.

Denna hundras kom från ett varmare klimat, med Alanerna upp till Tyskland (Alanernas ursprungliga område låg ca 800 km nordost om Molossien), träffade på Vandalerna och sålde hundar till dom och en del vandaler fortsatte inte sin vandring efter slaget vid Rhen utan begav sig till Skandinavien med sina hundar. De här hundarna var ganska lika molloserna eftersom skyternas land låg strax intill Mollosien. Var det kanske Alanohundar som parade med Romarnas Maremma som gav upphov till pyrremastiffen?

En del av Alan befolkningen i pyrenerna gav sig efter Vandalerna ner till Marocko och Vandalernas kung blev även kung över Alanerna. De här människorna lade under sig följande riken, Kartago, Sicilien, Sardinien, Korsika, och nuvarande Mallorca och Ibiza. Troligen var det dessa människor som förde Pyrenéerhunden till Afrika, den blandades med en inhemsk hundras och detta blev Atlashunden.

Vandalerna förlorade ett stort slag mot Romarna 544 e kr och sedan vet vi inget om dom. Romarna utrotade gärna hela folkgrupper, man brukade slå ihjäl de vuxna sen sålde man barnen som slavar. Detta hände med bl.a. Kartago några hundra år tidigare och var en övertygande taktik där romarna drog fram. Detta bidrar till att det är svårt att hitta historia från tiden före Romarriket eftersom Romarnas sätt att lösa konflikter var att mörda alla.

Sveberna
Sveberna försvinner som rike någon gång mellan år 600-632. Enligt vaga källor skulle den sista kungen ha blivit mördad av några handelsmän. Visigoterna gick in i landet med förevändningen att de ville hjälpa sina bröder, de slängde ut mördarna men ville hjälpa till och styra landet under sorgetiden som sattes till 40år och under denna tid försvinner riket.

Slutord
Det var vid något av uppräknade tillfällen Pyreneermastiffen blev till. Period 300 f kr- 450 e kr är en period på 750år. Pyrenéerhunden kommer till största delen från Maremman eller Kuvazen. Av någon anledning har de här tre hundraserna varit sig helt lika sedan några hundra år före år noll. Varför? Romarna ville inte ändra på något, och var hundarna bra så...

Det finns också en del som tyder på att befolkningen i Pyrenéerna inte umgicks mellan stammarna. De var inte av samma etniska grupp, Romare, judar och kristna från Palestina, Alaner, Vandaler, Sveber, Goter, Visigoter och Basker, det är 9 olika etniska och religiösa grupper, troligen fanns det ännu fler.

Jag blev mycket förvånad när jag träffade på de tre olika Nordeuropeiska stammar som samtidigt vandrade ner till detta område. Sveber, Visigoter och Vandaler gjorde själva anspråk på att vara Skandinaver, men vi vet med säkerhet att det gick lite mode i detta därför att en Arabisk general kallade sig själv Visigot, men jag tänker inte försöka att här reda ut vilka länder respektive grupp tillhörde. Befolkningsmässigt tillhör de dom germanska stammarna och detta område sträcker sig från Polen i söder till Nordnorge.Vid samma tid vandrade Langobarderna från Skandinavien ner till nuvarande Italien.

Det som jag inte fann bevis för var stridshundar, har det funnits var det innan den första folkvandringen 300 f kr.

Det finns idag däremot bevis för vilka hundar som var allra först. Det var spetsliknande hundar som härstammade från en rödfärgad varg av ca 40 cm mankhöjd som kom från Asien. Detta har den Svenska genforskaren Peter Savolainen bevisat. Troligtvis var andra steget i utvecklingen jakthundar och tredje vakthundar och herdehundar.

Jag har här framfört teorier för att pyrenéerhunden fanns 300 år före Kristus. Jag har bevis för att den fanns 100 f kr vilket är 300-400 år före folkvandringstiden. Det som brukar kallas den stora folkvandringen inträffade runt 300 e kr.

Den senare historien från 1100-talet och framåt kan ni läsa om på många ställen, bl.a. vår artikel "Historia".

Här är en länk till referenslistan om ni vill läsa mer i ämnet.

Jan-Åke Jonasson


PS
Trots att det inte har ett dugg med hundarna att göra kan jag inte låta bli att visa denna bild!



Gatuskylt från Pompeji som inte är svår att tyda: Detta är vägen till bordellen!