Det var den 20:e dagen på vår kajaktur till Patagonien och Eldslandet. Vinden hade varit en ständig följeslagare men nu var det den kraftiga motströmmen i nyckelpassagen genom Barbara kanal som satte stopp för vidare paddling. Medan vi väntade på att slackperioden skulle inträffa passade vi på att pröva fiskelyckan. Men i samma stund som Björn fick fiskeutrustningen i vattnet hörde vi det karaktäriska blåsljudet av valar. Några hundra meter bort såg vi snart utandningen av vad som såg ut att vara två valar. Vi drog snabbt upp vår fiskeutrustning utan att ha fått napp och paddlade mot valarna.

Vi stannade ungefär 100 meter från giganterna med en förhoppning att de skulle komma fram till oss. Efter någon minut såg vi att valarna rörde sig sakta mot vår kajak. Det var först när de var bara tio meter från oss som de kom upp för att andas. Det var knölvalar. De cirkulerade sakta runt vår dubbelkajak. Spänningen var olidlig även att vi visste att det är sällsynt att valar av misstag eller medvetet kom mer emot eller attackerar båtar. Ändå infann sig ett visst tvivel att de 20 ton tunga valarna hade kontroll på sina kroppar. Skådespelet framför vår stäv pågick i tio minuter och var definitivt höjdpunkten på vår kajakexpedition.

Drömmen om att genomföra en lite större expedition innan åldern tar ut sin rätt hade funnits hos mig i flera år. Kriterierna var att tur en skulle vara minst fem veckor lång och ske i en sann vildmark, där allting hängde på oss själva. Blickarna föll ganska snart på Patagonien och Eldslandet i sydligaste Sydamerika. Den första stora utmaningen var att övertyga den chilenska marinen, ”Armadan”, som skulle säga sitt om huruvida vi var kapabla att paddla i så svåra förhållanden. Alla tidigare kajakexpeditioner, som Jesper Wennerholms expedition runt Kap Horn 1997, har inne burit vänta i minst en till två veckor för ett tillstånd. En del har fått åka hem utan att få paddla ett enda paddeltag.

Vi insåg ganska snart att vi behövde hjälp med expeditionssupport. Efter en del sökande fick vi kontakt med Graham Hornsey, en engelsman som har bott i Coyhaique i Norra Patagonien i 16 år och jobbat med logistik för olika expeditioner.

Jag var mycket tveksam när han i sitt första mail hoppades att vi kunde anlända till startpunkten Caleta Tortel en eftermiddag och få tillståndet nästkommande dag. Han menade att han hade så goda kontakter med Armadan och genom att mata dem med så mycket information som möjligt i förväg skulle det finnas goda möjligheter att lyckas. Vi följde alla instruktionerna till punkt och pricka.

De djupa fjordliknande kanalerna genom den sydvästra delen av Patagonien och Eldslandet kantas av höga och branta berg. Sidofjordar leder in till södra iskalotten som på flera platser kalvar i fjordarna. Det går att paddla inomskärs hela sträckan, vilket är en förutsättning. Att paddla vid den exponerade kusten vore som att runda Kap Horn varje dag. Den förhärskande strömriktningen är sydlig för att sedan vika av mot ost genom Eldslandet.

De kraftiga vindarna kommer av en ständig vandring av lågtryck som rör sig i sydostlig riktning utanför Stillahavs kusten som de flesta dagar når minst kulingstyrka. När den fuktiga luften stiger upp över den bergiga kusten utvecklas stora regnmängder, med upp till 340 regndagar per år. Den regnigaste och blåsigaste perioden på hela året inträffar dessutom i december och första hälften av januari, samma tid som vi hade valt. På grund av den stora nederbörden är växtligheten i skogarna mycket tät och artrik. Även om bergssidorna sluttar brant ned mot vattnet finns det förvånansvärt gott om skyddande vikar.

Den 16:e december 2008 anlände vi till Caleta Tortel efter en 40 mil lång bilturen i Grahams Land Rover. Caleta Tortel är en by med 500 invånare som ligger mellan den södra och norra iskalotten. Det är den enda platsen efter hela kusten dit det går att ta sig med bil. Vi monterade våra hopfällbara Feathercraft K2 Expedition och placerade ut säkerhetsutrustningen enligt den 21 punkter långa listan som Armadan hade tillhandahållit. Officeren som skulle utföra kontrollen av vår säkerhetsutrustning anlände en timme försenad i en klanderfri uniform och välputsade skor. Med hjälp av Graham som tolk var inspektionen avklarad på en timme. Han var mycket nöjd med vår utrustning.

Jag signerade det spanska protokollet utan att veta vad som stod där. Det var med stor spänning jag och Graham gick till Armadans kontor nästa morgon för att förhoppningsvis hämta tillståndet. Döm om min förvåning när tillståndet redan var klart för påskrift när vi morgonen därpå kom in på Armadans kontor. Jag brydde mig inte om vad som stod på dokumentet, jag skrev på med glädje. Sen satte jag mitt tumavtryck på pappret. Jag hade i princip skrivit på att jag tog fullständigt ansvar för expeditionen och på intet vis kunde göra Armadan ansvarig för någon som helst händelse. När jag med glädje gick därifrån frågade jag Graham vad det var som gjorde att vi fick tillståndet så lätt. ”Det var definitivt er av Svenska Fjällklubbens ordförande Eva Selin signerade meritlista som var avgörande.”

Det var en skön känsla att få sätta sig i kajaken och få påbörja turen. Nu hängde det bara på oss själva om vi skulle lyckas med förutsatsen att paddla de 700 sjömilen genom de av hårda vindar och ständigt regn utsatta kanalerna. Redan första dagen fick vi känna på de i Patagonien så kända fallvindarna, som utan förvarning slår till med stormstyrka, men de varar som tur är vanligtvis bara någon minut. Då gäller det att bromsa och stötta med paddlarna.

De kommande tre dagarna var ganska lugna, det var först den fjärde dagen som det började blåsa på allvar. Vinden vred sig oftast från väst till nord-nordost under ett par dagars cykel. Den tredje dagen var oftast ganska lugn. Regnet föll oavbrutet. De blåsigaste dagarna hände det att man kunde skymta några små luckor i molnen, de dagarna var det kraftiga regn och hagelskurar som gällde. Sedan tog nästa lågtryck över och cykeln upprepade sig.

De kvällar vi campade vid älvarna såg vi ofta grupper av 4 till 5 delfiner som fiskade vid mynningarna. Deras jaktmetod att slå i vattenytan med stjärtfenan för att bedöva fisken var imponerande. Vi hade även ett par intensiva delfinmöten under vår paddling. Den mest minnesvärda var på julafton i kanalen Paso del Indo några mil söder om Puerto Eden. Vi hade en frisk akterlig vind och som vanlig t var jag fullt koncentrerad på att hålla rätt kurs för att undvika att kajaken vred upp sig i de höga vågorna. Först såg vi delfinguppen på fem djur ett trettiotal meter babord om vår kajak. De simmade i samma riktning som oss. Det tog inte lång tid innan delfinerna omgav kajaken och de var mycket närgångna.

Några gånger fick vi hålla upp med paddlingen för att inte skada dem. Efter tio minuter lämnade de oss lika fort som de hade kommit. Fågellivet på det södra halvklotet skiljer sig markant från det vi är vana vid på våra nordliga breddgrader. Speciellt de dagar när det blåste kulingvindar och våghöjderna var över metern, då visade den svartbrynade albatrossen upp sig med sin fascinerande glidflygning tätt över vågtopparna. När de närmade sig kajaken lyfte de ett par meter över oss. Det var då vi insåg hur stora de faktiskt är. Det var fascinerande att deras vingspann var detsamma som längden på min paddel, 240 centimeter.

Ofta höll de sig kring kajaken några minuter innan de försvann lika fort som de hade kommit. Närmare land, i de rika kelpområdet, såg vi ibland den säregna ”Flight less Steamerduck” (magellansk ångbåtsand). Den ser ut och låter som en badanka, dessutom är den som namnet antyder oförmögen att flyga. Under den här perioden var deras ungar bara ett par veckor gamla. För att locka bort oss från ungarna satte änderna full fart ut mot den öppna sjön. Deras paddelteknik med de korta vingarna som användes som paddlar var imponerande. Sjöfåglar som vi såg dagligen var ringskungsfiskaren, magellanskarven, kelpgåsen, och rödhuvad gås.

När vi närmaste oss Magellans sund var det med en viss oro, med tanke på att vi förstod att vind och vågförhållandena skulle bli förvärrade. De patagoniska kanalerna är trots allt ganska skyddade från dyningar och västliga vindar. När vi nådde fram till inloppet till Magellans sund var den första utmaningen att ta sig genom ett 10 kilometer långt grundområde med många förrädiska grund och grynnor. Västerut låg havet öppet ända in mot land. Bara ett par kilometer ut var vågorna tre meter höga i den hårda sydvästvinden på 10–13 m/s. Vår förhoppning var att grynnorna och grunden skulle få vågorna att lägga sig innan de nådde fram till oss.

Alternativet att paddla utanför grundområdet kändes inte lockande om vinden tilltog, då skulle vi vara fast eftersom det skulle vara förenat med stora risker att ta sig in mot land i brytande vågor. Det var vid sådana tillfällen vi var tacksamma för att vi hade valt en stabil kajak som Feathercraft. Den rider mjukt och kontrollerat på vågorna vilket gör att det inte är några problem att hinna med och balansera kajaken. Efter en timmes koncentrerad paddling var vi genom det svåra partiet och återigen i skydd av småöar. Vi satte upp vår goda vän ”hjälpseglet” på 1,5 kvadrat meter och drog iväg mellan öarna i en god fart på 5–6 knop.

De följande 50 milen fram till Puerto Williams hade vi ett flertal liknande utmaningar, men vi var aldrig nära att gå runt med kajaken. Ett par gånger fick vi avbryta paddlingen och gå iland på grund av vinden och vågorna. Nu förstod vi varför Armadan inte tillåter paddling i Eldslandet, Tierra del Fuego, utan följebåt. Trots att jag anser att vi inte tog någon stor risk, kan jag inte rekommendera någon att upprepa turen utan att vidtaga stor försiktighet och vara väl utrustad.

Vår kajak var inte den snabbaste, men trots det paddlade vi 25 nautiska mil om dagen under den 28 dagar långa paddlingen. I Beaglekanalen passerade vi det mäktiga Cordillera Darwin-massivet, som med sin högsta topp Monte Darwin på 2438 meter är högst i hela området. Massivet är täckt av glaciärer, som kalvar ned i havet. Vi passerade på ett par timmar fem glaciärer som nådde ända ned i havet.

Den näst sista dagen, cirka 20 nautiska mil från Puerto Williams, paddlade vi 500 meter från farleden när ett patrullfartyg från Armadan kom upp till vår sida och gratulerade oss med sirenen och gratulationer i högtalaren. Vi ropade tillbaks ”English please” och efter någon minuts tystnad hördes en kvinnlig röst som pratade perfekt engelska. Hon bad oss att vinka så att de kunde filma och ta bra bilder. Det var minst 20 personer på däck. När vi dagen därpå nådde fram till Puerto Williams, som är världens sydligaste samhälle, anmälde vi oss till Armadan som gratulerade oss återigen.

De sa att ”El kommendante” skulle komma ned till kajaken om ett par timmar för en sista inspektion. Vi blev lite oroliga för vad som var på gång. När han tillsammans med en tolk kom ned till oss visade det sig att han personligen ville gratulera oss, och bli fotograferad tillsammans med oss och kajaken. Tolken som hade varit med på patrullbåten dagen innan kommenterade att vår paddling såg svår ut i de höga vågorna. Det hade varit en av de lugnaste dagarna under hela turen!

När tolken vände sig till mig och med stora ögon frågade ”Why did you do this?”, blev jag helt svarslös. Ur deras perspektiv, med den kunskap och erfarenhet som de har om de svåra förhållanden som oftast råder i de här farvattnen, där de med sina stora båtar ofta får söka nödhamn, så måste det framstå som tämligen ansvarslöst och obegripligt att under en månads tid paddla kajak 1300 kilometer i de här vattnen. Jag tror inte någon av oss kan klä i ord ”varför vi gjorde turen”. Men för mig räcker det med den eufori och tillfredsställelse jag känner efter ytterligare en lyckad expedition i ett av världens finaste vildmarksområden.

Foto: Björn Åman, Graham Hornsey, Glenn Mattsing & Bengt Rodin

Vi parkerade bilen vid en brygga på Lidingö och väntade in skärgårdsbåten till Möja. Det gick snabbt och smidigt att lasta över packsäckarna innehållande Kleppern plus proviant och stuva in dem, det var inte så mycket folk som gick ombord vid den här bryggan. På Möja förvarar min bror en kajak i en lada hos en skärgårdsbo. Det är en rätt stadig skärgårdskajak av Ålandstyp. Den bar vi ner till ångbåtsbryggan och där monterade vi Kleppern och packade så de bägge kanoterna omsorgsfullt.

Det hade redan blivit eftermiddag när vi lämnade övärlden kring Möja bakom oss och satte kursen över den stora fjärden ut mot Stora Nassas skärgård. Så fort vi hade lämnat turbulenta trafiken i farleden längs Möja hade jag kunnat hissa full segelutrustning på Kleppern och satt nu bekvämt med en stadig vind akterifrån som drog bra i seglen. Vinden värmde skönt på ryggen och vi fick en härligt fräsig segling över fjärden. Ja, brorsan fick förstås veva på och slita med paddeln hela tiden för att hålla jämnt med mig som satt bekvämt tillbakalutad och bara behövde hålla emot i skoten.

Mitt ute på fjärden fanns gamla dyningar som var så stora att det blev litet av berg-och-dalbana över seglingen. Rätt vad det var försvann brorsan ur sikte bakom ett vågberg, så lyftes han upp av nästa dyning och kom surfandes nerför en jättevåg och svepte alldeles intill mig. Även Kleppern surfade litet om än inte så elegant som den smäckra glasfiberkajaken.

På Nassa rastade vi i kvällningen och åt middag på en klippa inne bland de trånga kanal­liknande passagerna. Några seglare som låg väl uppankrade några klippor bort hade sett oss komma och kom nu gåendes på klipporna för att bese våra små farkoster. En tyckte de såg perfekta ut att ha inne i den skyddade labyrintarkipelagen och undrade vilket hus på Nassa vi kom ifrån. När vi sade att vi just seglat över fjärden från Möja såg han väldigt konfunderad ut. Själv hade han ansett sig vara tvungen att ligga still i två dagar för att det hade blåst! Och det märktes att han var väldigt osäker och orolig, var tionde minut var han och hamrade på sina bergkilar och kollade oroligt vindriktningar mm fast han låg mycket skyddat med höga klippöar åt alla håll. När vi så gav oss av igen efter middagen så höll den orolige på att få fnatt när vi på hans ängsliga fråga svarade att vi skulle till Gillöga längst ut i havsbandet för att hitta en bra tältplats. Vi lämnade Nassas arkipelag vid elvatiden på kvällen och seglade ut på fjärden mot Gillöga i det sakta sjunkande kvällsljuset.

Vi fick en fräsigt härlig segling även över denna fjärd i det nu alltmer tilltagande nattmörkret. Det blev betydligt svartare jämfört med den natt då jag var vaken länge efter en paddeltur inåt Sarek bara en vecka tidigare. Däruppe blev det nog inte riktigt mörkt på hela natten, här kändes det redan augustisvart fast det bara var i slutet på juli än. Stundtals såg jag inte brorsan där han paddlade en bit ifrån mig och det kändes rätt kusligt. Han hade naturligtvis bättre koll på var jag befann mig, eftersom ju han såg mina uppstickande vita segel på långt håll medan hans låga och mörka kajak smälte samman med vågorna i mörkret för mig. Mitt ute på fjärden siktade vi inte land åt något håll och vågorna, de gamla dyningarna, var så stora att de dolde brorsan långa stunder. Och inte ett spår av Gillöga! Gillögarkipelagen består ju av ganska låga skär och småöar. Skulle vi komma helt ur kurs och missa dem finns ingenting utanför. Finland eller Estland nästa!

För ett ögonblick kände jag det suga till: ”Om brorsan inte dyker upp bakom nästa vågberg! Om vi kommer ifrån varandra nu! Om han bara är försvunnen! Vad skall jag kunna göra? Segla fram och tillbaks vid utsidan av Gillögaskären? Med risk att han fått problem och redan gått in i någonstans, och nu står på ett skär i kolmörkret och skriker sig hes utan att jag har en chans att höra honom i bruset av vågor och bränningar. Eller att han är kvar ute och letar efter mig men åt fel håll. Hur länge skall jag stanna utanför bränningarna och leta innan jag måste ta mig in i lä och lugnvatten? Börja hala seglen redan här ute? Nej. För riskabelt…” Det hann rasa några tankar genom huvudet där i kolmörkret och för första gången kändes Kleppern liten och osäker ett ögonblick. Som att sitta i en gummibag med stomme av bräckliga träpinnar. Inte mycket att sätta emot naturens krafter. Och närmaste fasta landpunkt var ännu alldeles för långt borta, bara en kolsvart remsa låga Gillögaskär som anades rätt fram utan möjlighet att man skulle kunna urskilja var det fanns en plats att landa på…

När jag satt där som mest ensam bland vågbergen med mina tankar och inte riktigt visste var jag hade brorsan vände jag mig nästan helt om och fick se ett märkligt fenomen. Det såg ut som ett tomtebloss eller blinkande lysen som ”sprang” ut över vattnet långt bakom oss vid horisonten, stannade, tvekade, och så sprang tillbaka. Detta pågick under lång tid och så när brorsan plötsligt kom surfande nerför närmaste vågberg gjorde jag honom uppmärksam på fenomenet. Vi låg still och tittade på det ett tag. Försökte ta tid på det och så vidare. Längden på ”löparbanan” var så lång att man utan vidare kunde utesluta båt eller fast installation. Senare kom vi fram till att blinket hade samma frekvens som flygvarningsljusen på radiomasterna i Stavsnäs och att det troligen var något optiskt brytningsfenomen i luftlagren som orsakade att ljuset polariserades i vågrät istället för lodrät riktning. Men vilken känsla att sitta ute i mörkret på öppet hav bland stora vågberg utan att riktigt se annat än konturen av låga ytterskär långt borta, med borttappad brorsa, och ett vattenspringande UFO i ryggen!

Brorsan hade bara vilat på paddeln ett tag för att ordna med karta och ficklampa, det hade varit litet gungigt i den grova sjön. Nu höll han sig i närheten igen och de obehagstankar jag känt höll sig borta. Häftig upplevelse att sitta här i den ljumma och stadiga vinden bland gigantiska vågberg mitt i natten, särskilt som det här var mitt första riktiga ytterskärgårdsbesök oavsett farkost.

Gillöga dök upp i kompasskursen. Sakta växte konturer av land och skilde sig mot det svaga horisontljuset. Konturerna fick mer och mer form ju närmre vi kom. Det som sett ut som en enda sammanhängande landremsa blev till skilda delar. Gillöga är inte högt, bara en samling låga öar och skär. Vi kom aningen fel, hade drivit av söderut fast vi satte kursen just med avsikt på att vi skulle ha marginal. Hade vi inte räknat med god marginal och avdrift hade vi kunnat passerat söder om och missat hela arkipelagen? Hade vi inte uppmärksammat det hade vi kanske varit på väg mot Estland? Nej, så illa hade vi inte navigerat. Vi kom bara inte exakt rätt på, vi kom inom de marginaler vi hade räknat med och fick nu söka oss litet norrut. När vi tagit oss innanför de yttersta bränningarna fick vi börja finlira oss fram mellan stenar och skär. Brorsan låg längst in och sökte efter en öppning som han visste ledde till en lämplig landningsplats. Han hade paddlat ensam till Gillöga förut en gång så han visste på ett ungefär var vi skulle försöka ta oss in bland skären för att finna en lugn kanalliknande spricka till en plats att slå läger på. Med skillnaden att det nu skulle ske i nästan totalt mörker. Jag hade också ett landmärke, en gammal knotig buskformad rönn, som jag läst om i någon skärgårdsskildring. Det kom väl till pass nu. Jag såg konturen av den mer än hundraåriga gamla rönnen. Kanske vakade den över sjöfarare. När jag såg den styrde jag för att komma närmare brorsan och uppmärksamma honom på rönnen bakom vilken det enligt den gamla skärgårdsskildringen skulle finnas ett inlopp. Just när jag hade trampat på roderpedalen svepte jag förbi en stor undervattenssten på rätt sida med någon decimeters marginal. En Klepper klarar nog galant en sådan eventuell grundkänning, men nu kändes det bra att slippa testa i nattmörkret.

Vi paddlade in i en metersmal passage, drog upp kanoterna på en vassbale och efter litet letande hittade vi en av fem små tältplatser i krypljungen i en skyddad bergssvacka. Vi fick bokstavligen krypa på alla fyra och känna oss fram i svartdunklet eftersom ficklampan slutade fungera just vid landstigningen. Kanotister före oss hade rensat några tältlagom platser från krypljung och stenar. Vi fyllde en sådan med vårt lilla 150 kronors cykelturisttält, alldeles utmärkt att alltid ha med i kanotens standardpackning. Vi satte ingången just där vi kände ytterst mjuk och fin sand.

Vaknade en stund in på nästa morgon till ett strålande vackert väder. Upptäckte att den ”mjuka sanden” var kolresterna av tidigare campares lägereld. Vi åt frukost, tog det lugnt och bara njöt. Bestämde oss för att inte försöka oss på att segla till Svenska Högarna, även om det var mycket goda väderförutsättningar. Kanske skulle vi inte få en sådan fin chans och sådant lämpligt väder någonsin mer, men ändå avstod vi. Vi resonerade så att vi hade en ganska tuff etapp bakom oss och vi behövde lite vila. Vädret var fint. Det hade i ett par veckor nu stadigt varit vackert sommarväder och högtryck. Vindarna var perfekta och stadiga, men det kunde ju vända. Kanske inte innan vi hade hunnit till Högarna, men kanske inför återfärden. Skulle vi få väderomslag så kunde det bli tung väg tillbaka över stora öppna fjärdar. Vi hade visserligen läst Stig Fredins skildring i boken ”Med segelkajak i skärgården” att expeditionen var klart möjligt även med min gamla Klepper. Vi ansåg också att väderförhållandena var ännu bättre nu än i bokbeskrivningen. Vi resonerade litet om vi kanske skulle låta glasfiberkajaken ligga kvar på Gillöga medan vi samsades i Kleppern till Högarna. Det hade nog varit bästa alternativet men vi valde ändå bort Högarna den här gången. Vi ville inte riskera att dra igång någon räddningsaktion ifall vi skulle bli stormstrandsatta på Svenska Högarna bara för att vi blivit övermodiga och försökt oss på det mest avlägsna målet. Vi hade också sett att Marinen kommit med båtar och kört sakta efter det stråk där vi kom under natten. Hade någon fritidsskeppare sett oss glida in som mörka skuggor i nattens mörker och rapporterat oss som främmande undervattensmopeder…?

Vi beslöt oss istället för att paddla runt och utforska Gillögaarkipelagen. Jag tog ned segelutrustningen och vid lunchtid paddlade vi iväg genom de smala passagerna.Här är kanoterna suveräna. Än paddlar man förbi fräsande bränningar för att i nästa ögonblick glida in genom en meterbred passage till en fullständigt skyddat spegelblank lagun och därpå rätt ut på havet med bara horisonten i sikte. Vi pilade in genom passager omöjliga ens för en liten roddbåt, större motor- och segelbåtar skulle jag inte ens försöka med i dessa vatten. Det här är kanoternas arkipelag. På ett ställe fick man huka sig och lyfta upp en broplanka mellan ett par stugskär. Brorsan fick syn på ett par svanar som sam före honom i en lagun och plötsligt försvann. Där fanns en kanotbred passage i en klippa och vi kunde följas efter svanarna och på så vis hitta en genväg till vår ”hemvik”. Vi hoppade ur kanoterna och tog en tur landvägen på klipporna runt de små fiskarstugorna som står i en vindpinad klunga på mittenön.

Vilket fågelliv det var härute på skären. Här såg vi många för oss helt nya arter. Och vid vårt tält satt en rosenfink och sjöng. I kvällningen åt vi en formidabel middag i den nedåtgående solens sista rödljus. När mörkret föll kom ett flertal nyfikna grodor upp på klippan bredvid oss och avtecknade sig som svarta silhuetter mot det sista himmelsljuset. Kanske ville de ha en hutt av vår medicin som det stod Scotland på?

Nästa morgon avseglade vi mot Lilla Nassa. Vädret och vinden var fortfarande väldigt bra. Vi kastade en tanke åt Svenska Högarna, tänk om vi hade…, men vände ändå söderut och kallade det för förnuft. På Lilla Nassa satte vi oss uppe på berget, det är som en amfiteater där, och beskådade förvånat seglarfolkets vedermödor och trätande där de låg tätt intill varandra båt vid båt och ankarlinor kors och tvärs med andra tampar. När vi gick ifrån Lilla Nassa bytte vi så jag paddlade brorsans kajak och han tog Kleppern. Det blev en jobbig färd för jag kom inte riktigt överens med balansen i den grova sidosjön. Vi navigerade fel när vi nådde öarna utanför Möja. Gjorde ett parallellfel och visste inte riktigt var vi befann oss ett tag. Men så fick vi syn på en liten fyr i en av de inre farlederna och kunde reda ut det hela. Vi sökte upp en undanskymd plats som jag varit på förut. I inloppet till den lilla dolda viken drar man sig igenom en vassrugge. Typiskt kanotställe! Skönt med nattmat vid eld och sedan varm sovsäck. Jag hade nog suttit i mer än fem timmar och vevat paddel. Och passat balansen.

Packade ihop Kleppern, tog skärgårdsbåten tillbaka mot Lidingö. Åt ångbåtsbiff medan vi diskuterade vad vi kunde förbättra i utrustningsväg. Varsin, eller dubbel uppsättning av vattenskyddade ficklampor, kartor och säkerhetsbloss var det som vi mest kom att tänka på. Framme vid Lidingö stuvades Kleppersäckarna i bagageskuffen. Och samma Klepper jag alldeles nyss varit i allra yttersta skärgården med kunde jag utan större arrangemang åka hem och packa in i källaren. I potatislåren i hyreshusets källarförråd. Veckan före paddlade jag som tidigare nämnts med den i Sarek, men det är en annan historia…

Hör och häpna, Sveriges mest otillgängliga skärgård hittar man i Vänern. Mitt i det stora innanhavet ligger Djurö nationalpark, en ögrupp med minst en och halv mil öppet vatten i alla väderstreck. Förstamaj-helgen paddlar vi dit, Bengt Rodin och jag. Och jag passar på att testa den kamerautrustning som ska med på vår planerade kajaktur norr om Angmassalik på Östgrönland i augusti. Då ska Bengt och jag vara ute 21 dagar i en arktisk ödemark och många saker måste knådas ned i kajakerna som är av en hoppfällbar typ, Feathercraft. Kameraprylarna tvingas kämpa om utrymmet med all friluftsutrustning och mat. Såklart är det inte läge att ta med alla objektiv, kamerahus, stora stativ och annat som man alltid tycker sig behöva. På långvariga och äventyrliga expeditioner i små grupper utan understöd av flyg eller annat, blir man hänvisad till fotografisk minimalism. Jag vet att vi kommer få se enastående landskap, jag vet att jag kommer sakna den stora kamerautrustningen så det gör ont i själen, men jag vet också att man måste våga kompromissa om det ska bli något alls. Första testet är denna Vänertur.

Figur 36. Halvvägs till Djurö. Nikon AW1.

Till Grönland ska jag ta med Fuji X-E1 med objektiven 18-55 mm och 55-200 mm, ett nätt paket som sammantaget bara väger hälften så mycket som motsvarande utrustning med betydligt större Canon EOS 5 Mark III. Dessutom har jag nyligen förvärvat Nikons nya undervattenskamera AW1 (14 megapixel) med objektivet AW 11-27,5 mm för kajakturer. Jag tar också med ett superlätt och superlitet stativ Sirui T-025KX (vikt 650 g). De här grönlandsprylarna kommer nu med på Vänerturen.

Kallt men soligt är det när vi startar från Brommö. Vi ska närma oss Djurö österifrån. Första skuttet (kajak-jargong för vida överfarter) leder oss till Hovden, en u-formad sattelit intill Brommö, uppbyggd av sand som grundar upp något hundratal meter före vårt första strandhugg och det första nattlägret. Den måttliga vinden mojnar och i avtagande kvällsljus vallar jag min Fuji på det lilla stativet. Doningen känns amatörmässigt vinglig och fotobranschens ”big guys” skulle fnysa om de såg mig. Men med hjälp av självutlösaren slipper jag vibrationer, och ägnar mig så gott det går åt ”fine art photography” i den västra strandskogen som tar emot skymningen med öppen famn.

Figur 37. Den långgrunda stranden vid ön Hovden. Nikon AW1.

Figur 38. Strandskogen på Hovden. Fuji X-E, 55-200 mm.

Figur 39. Detalj på Hovden. Fuji X-E1, 18-55 mm.

Nästa dag blåser det inledningsvis en halvfrisk bris från nordväst medan vi skuttar ut till Gisslan, Djuröarkipelagens sydligaste utpost. Det blir knappt två mil över öppet vatten som först är ganska gropigt och sedan planar ut i lä av den avlägsna Djurön. När man befinner sig i dessa delar av Vänern putar Kinnekulle upp 260 meter över vattenvidden i söder, en ständigt närvarande siluett som ger naturen karaktär. Jag har sett den förut och fascineras av denna geografiska logotype. Vänerhavet är ett av det finaste vattenstråk vi har i Sverige. Här kan vi också tala om Höga Kusten!

Figur 40. Halvvägs till Gisslan med Kinnekulle i bakgrunden. Nikon AW1.

I flytvästens ena ficka har Nikonkameran stoppats ned, ständigt redo. Låt mig säga direkt, jag är redan förälskad. Autofokusen går blixtsnabbt, kameran är en fröjd att arbeta med och inte behöver man vara försiktig. Låt det stänka vatten bästa det vill, inget att bry sig om. Jag kan tappa den i plurret utan att den sjunker, för jag har tejpat en flythjälp på nackremmen. Och bildfilerna blir enastående bra och objektivet är knivskarpt eftersom det är skräddarsytt för kameran.

Vänern blir det första realistiska testet för denna kamera. När man fotograferar i en kajak är det dock inte bara kompositionen som kräver sitt, ens egen balans måste också vara under kontroll. Man har ingen lust att välta mitt ute på vidden med en mil iskallt vatten till närmast land. Därför är det bra att hela tiden ha kameran skjutklar i flytvästen.

Figur 41. På Vileskären. Nikon AW1.

Figur 42. På Vileskären. Fuji X-E1, 18-55 mm.

Med överkomlig träsmak embarkerar vi ett av de nakna Vileskären för lunch. En flock skarvar har byggt reden på klipporna på det andra skäret. Naturen påminner starkt om ostkustens skärgårdar, med flata hällar som glider ned i sjön, och kobbar som sticker upp. Siktdjupet ute på Storvänern är jämförbart, men det finns ingen blåstång, och doften är annorlunda, sötare. Och man kan dricka vattnet.

Vi är nu i Djurö, den mest svåråtkomliga nationalparken i södra Sverige. Arkipelagen består av ett trettiotal öar med grynnor, bränningar, flacka skär och småholmar. Djurö är den största landmassan och cirka tre kilometer lång. Åt norr och söder är det havshorisont, i öster och väster ser man en avlägsen och låg remsa med land. Alla de fina skärgårdarna där borta smälter samman, så som de plägar göra på andra sidan stora fjärdar. I söder står Kinnekulle upp med sin lätt toppiga siluett.

Figur 43. De skogtäckta öarna domineras av hällmarkstallskog. Nationalparken representerar det mellansvenska sprickdalslandskapet. Fuji X-E1, 18-55 mm.

Jag vet få platser i Sverige där man kan känna sig lika isolerad som på Djurö (har varit här flera gånger), nästan lika mycket som i fjällen faktiskt. I den här naturmiljön väntar man sig att det bara är ett stenkast till närmaste tätort, men det är långt till civilisationen, med sydsvenska mått. Djurö är en riktig otillgänglighetspol. Inne i den grunda Malen växer vassen tät och där ser man fyrvaktarbostaden och den gamla jaktvillan som industrifamiljen Kempe uppförde efter att de tagit över ögruppen från Djuröborna 1890. Man släppte sedan ut jaktvilt, bland annat dovhjortar som fortfarande strövar omkring på öarna.

Vi slöpaddlar i slösande sol och ser att Vänern har sitt eget klimat. Långt borta över land i alla riktningar syns bolmande molnbankar, medan vattenvidden ligger under klar himmel. Jag testar Nikonkameran i vattenlinjen, försöker fånga både sjöbottnen och Bengts kajak i ett. En havsörn lättar på nära håll.

Figur 44. Grunt sund mellan öarna. Nikon AW1.

Figur 45. Kobbe. Nikon AW1.

Eftersom man bara får tälta längst inne i Malbergshamn, på taskig mark (fullständigt obegriplig bestämmelse med tanke på det låga besökstrycket) väljer vi att sova för bar himmel på hällarna vid inloppet till viken. Dessutom ligger ett par segelbåtar därinne vilket inte gör tältalternativet mer attraktivt. På kvällen strosar vi i hällmarkstallskogen. Naturen ser ut som om den vore placerad på ostkusten. Tranor ropar, grågäss kacklar och även sångsvanar flyger förbi.

Efter en underbar nattsömn (man sover aldrig så bra som i en varm sovsäck på en skön isolerande madrass av märket Exped, när man samtidgt andas in frisk sval luft), gör vi en vända på Djurö, och paddlar sedan i nästan bleke tillbaka till Brommö. På en av de läckra Ramsholmarna etablerar vi nästa läger och konstaterar att det är osannolikt lite sommarstugor och andra hus inom synkretsen. Ingenting faktiskt, och där har vi en av poängerna med Vänern. Stränderna är alls inte lika söndertrasade av bebyggelse som de är på många håll längs kusterna.

Figur 46. Västra sidan av Djurö. Fuji X-E1, 18-55 mm.

Figur 47. Lägerplatsen vid Malbergshamn. Fuji X-E1, 18-55 mm.

Figur 48. Världens bästa logi. Fuji X-E1, 18-55 mm.

Frisk nordlig bris väcker oss. Storvänern stöter mot vår holme, en ganska grov sjö bränner in. Vi packar kajakerna och paddlar ut i vågornas berg och dalar för att känna oss för. Inga problem, Feathercraft-kajakerna är mycket stabila och trygga. Vi smiter igenom ett smalt sund och hittar lä bakom öraden och tar oss sedan i lugnt mak tillbaka till startpunkten.

Figur 49. Vid Ramsholmen. Fuji X-E1, 18-55 mm.

Figur 50. Skymning över Ramsholmen. Fuji X-E1, 18-55 mm.

Figur 51. Läcker ö utanför Ramsholmen. Fuji X-E1, 55-200 mm.

Figur 52. Surfen fångad från en vågdal. Nikon AW1.

Slutsats: min nya Nikonkamera är ett kap, perfekt för snapshots. Att göra godkända landskapsbilder med Fujikameran är möjligt, men det är en hake som jag funderar på. Eftersom båda kamerorna har elektroniska sökare med displayer som startar så fort man ska börja använda dem, är batteriförbrukningen ett dilemma (fabrikernas uppgivna prestanda håller inte; ett fulladdat batteri till Fujin säges kunna ge 350 exponeringar, men jag förbrukade ett och halvt på Vänerturen som gav mig drygt 200 exponeringar). Det är lätt att glömma slå av Fujikameran och om den hamnar illa kan den ligga i standby-läge länge.

Jag bedömer att det måste med minst 10 batterier till respektive kamera på Grönland, vilket blir både extravikt och volym. Varför har kamerafabrikanterna inte hajat att man allt som oftast (åtminstone som naturfotograf) befinner sig långt borta från elnät. Varför kan de inte ta fram en batteriladdare som kan drivas med solceller, och/eller med ett kraftfullt magnumbatteri. Till min Canonutrustning har jag faktiskt en Power-Gorilla som ger ström till en batteriladdare för den kamerans batterier. Det värsta scenariot är att jag befinner mig vid en Grönländsk fjord med helt urladdade batterier. Kanske, kanske kommer jag att ompröva mitt kameraval till expeditionen och ta med en slimmad Canon-utrustning plus detta magnumbatteri (nya Nikon följer under alla omständigheter med). Då vet jag säkert att jag kan få hem åtskilliga tusen exponeringar av bästa slag. Jag får väl avstå från några böcker att läsa. Trist, men kanske nödvändigt!

Claes Grundstens hemsida återfinns på: http://www.claesgrundsten.se.

Figur 53. Det finns inget ljuvare!

”En gigantisk havshorisont omsluter Bodskäret i Skarv, det märkligaste av ödeskärgårdarnas tusentals skär”. I sin klassiska bok Vägen till Skarv (1978) skildrar Sten Rinaldo finkänsligt den yttersta ögruppen i Stockholms skärgård, ett mikroland format av små klippiga spillror i Östersjön. Till fastlandet är det långt, sju mil fågelvägen västerut innan man når den stora staden. En labyrint av tusentals öar, mängder av trånga sund och stora fjärdar gör sträckan avsevärt längre med båt. Öster om Skarv är havshorisonten obruten.

Rinaldo skrev lockande om denna plats, men det räcker med en titt på kartan för att väcka längtan. Under alla år som jag paddlat havskajak har ögruppen varit mina drömmars mål. Väder och vind har emellertid alltid varit ett hinder när jag suttit i den smäckra farkosten och siktat dit, ända tills denna förlovade sommar 2014. I veckan som gått öppnades vägen till Skarv och jag paddlade rakt ut mot havet för att förverkliga drömmen. Läs här om denna drömtur i tropiskt väder, min sista övning inför Grönlandspaddlingen nu i augusti. Läs också om lycka och otur på färden, bland annat kamerastrul, en verklig sistaminuten-erfarenhet inför det stora äventyret som stundar.

Figur 54. Mot ytterskärgården.

Valet av kamera har jag berört i tidigare bloggar. Den nära förestående Grönlandsfärden kräver låg vikt och jag har hattat fram och tillbaka om den stora Canon EOS 5 eller lilla Fuji X-E1 ska med. Eftersom vi har problem med övervikt på flyget har jag till slut fastnat för Fuji och stoppar därför ned denna kamera i kajaken mot Skarv. Vi börjar vid Sollenkroka, Per Lind och jag. Per importerar genom sitt bolag Avanza den typ av kajak som ska med till Grönland, de snillrikt hoppfällbara från Feathercraft i Kanada. Sonika har vi var sin Feathercraft på denna paddling mot ytterskärgården. Vi startar kring 18-tiden måndagen 21 juli. I den ljumma kvällen är siktet inställt mot Möja. Vid norra änden av Möja Söderfjärd finns en holme som blir första lägerplatsen. När tältet kommit upp sveper en stor kryssningsfärja nära inpå.

Figur 55. Olika slags båtar!

Tisdagen börjar i tät dimma. Den tropiska natten har gett hög luftfuktighet, men slöjorna skingras snabbt och ute på den milsbreda Nassafjärden är det fri sikt och gassande hett. Avlägsna och låga landkonturer tecknar horisonten i alla riktningar. Mitt ute på vattenvidden ligger Vitharen som blir en bensträckare. Denna isolerade, femti meter långa och vackert slipade kobbe är pyntad med hällkar, brokiga lavar och små rabatter med blommande högsommarfägring. Ögonfröjden på hällarna kompenserar en trist upptäckt vi gjort – att havsfjärden blommar av alger. Vi paddlar över en utspädd grönsakssoppa. Rakt ned i vattendjupet syns små algtrådar sväva som myggsvärmar, ställvis hopsamlade till fläcktyfus på ytan. Nära en strand kan det vara en tät spenatsoppa vi vispar med paddeln. Nassafjärdan ser bitvis sjuk ut och det märkliga är att dessa normalt så klara utskärgårdsvatten är värre drabbade än mellanskärgårns vattenstråk. Övergödningen av Östersjön är ett ytterst sorgligt kapitel.

Figur 56. Vi måste stoppa övergödningen av Östersjön!

Figur 57. Vitharan med sin fägring. Att hällkaret blommar av alger är ett mer accetabelt inslag än fjärdarnas soppa.

Båtfolket låter sig dock inte hindras av algerna, vi ser vita segel och motorbåtar här och där ute på fjärden, och inne i ögruppen Stora Nassa samlas de i skyddade naturhamnar. Vi bestiger ön Stora Bonden och spanar över en tilltrasslad arkipelag. Inom några kilometers omkrets har Stora Nassa lika många öar som dagarna på året, tätt packade som en mängd bergkullar utslängda på den platta vattenytan. Genom soldiset skönjer vi fyren på Svenska Högarna i öster, en avlägsen hägring på horisontlinjen.

Figur 58. Som en gapande bardval klyver kajaken vattenspegeln.

Med förnyade krafter fortsätter vi färden norrut, mot ögruppen Ut-Fredel. Den allt lägre solvinkeln får skären att rodna vackert och vi tänker inte längre på soppan under kajakerna. Stora ytor är trots allt glasklara, och på det höga Manskäret hittar vi en ljuvlig lägerplats i ensamhet.

Figur 59. Södra Manskärskobben glöder i skymningen.

Figur 60. Ut-Fredel.

Figur 61. Ljuset avtar och exponeringen blir två minuter lång.

Figur 62. Praktlaven ritar naturens graffiti på Manskäret.

Nu blir det dags att koncentrera sig på fotografering. Jag tar fram Fujikameran plus stativet och driver runt. Efter ett tag väntar en tre rätters middag med lämpliga drycker i kvällens paradisiska temperatur. Jag sitter på hällen med tunn skjorta. Dunvästen ligger vattentätt förvarad i kajaken. Under efternatten lämnar jag tältet för att ta några tidiga gryningsbilder, men på skärets högsta punkt vill inte kameran gå igång. Jag donar och svär för mig själv, men den är stendöd. Chock! Får den inte att funka. Kanske har trådutlösaren påverkat den. När mörkret sänkte sig gjorde jag en två minuter lång exponering med hjälp av denna mekaniska anslutning, Fuji X-E1 kräver en gammaldags trådutlösare för långa exponeringar. En charmig lösning, men kanske åstadkom trådutlösaren ett tekniskt problem. Vilken tur att detta inte hände på Grönland! Nu måste stora Canon med på resan dit. Jag måste få med den på flyget trots tyngden! Min backup-kamera Nikon AW1 blir enda verktyget under resten av denna kajakfärd.

Ännu en gudomlig dag väntar. Äntligen Skarv. Med Feathercraften känner man sig trygg på vida vatten, en bättre långfärdskajak har jag aldrig paddlat, den slår alla vanliga kajaker av glasfiber och plast som jag prövat genom åren. Välbyggd är den dessutom, snabb, lättdriven och stabil. Lägg till det fördelen att den kan packas ihop och tas med på flyget till varsomhelst i världen, och ni har den absolut mest flexibla båt som existerar.

Figur 63. Stugbyn på Ut-Fredel, en svensk skärgårdsdröm.

Figur 64. Ett med havet.

Bortom Lygna skärgård paddlar vi det sista skuttet över fjärden till drömmarnas Skarv. Ingen vind, slösande sol och fri horisont. Ögruppen känns större än man tror, har många kobbar, och Bodskäret bildar en nästan tudelad ö av två djupt inskurna vikar som nästan möts på mitten. Förr fanns en by med fiskebodar härute, idag är ön ett kalt och obefolkat skär med en del stenristningar från äldre tider. På sätt och vis ser naturen ut som i vilken annan utskärgård som helst, men Skarv utstrålar den starka magi som trollas fram av kartan. Det finns många platser i världen som man vill besöka bara för att de ligger där de ligger, som är utropstecken på kartorna. Skarv är en sådan plats. Själva vissheten att ögruppen ligger så lång bort från fastlandet och så långt ut i Östersjön som man komma i Stockholms breda skärgård, gör att upplevelsen letar sig djupt in i själen där den fastnar som ett minne man aldrig kan glömma. Utsattheten, isoleringen, det svåruppnåbara läget ger karisman. Rinaldo skrev: ”En makalös plats är Skarv, ett ödslighetens centrum, där urtidsbilden står oförändrad.”

Figur 65. Selfie på Skarv, det kan det vara värt efter alla år.

Vi är inte ensamma, några fritidsbåtar har också letat sig hit. Vem kan avstå i detta underbara väder? Med begränsad tid till förfogande måste vi dock snart vända inåt för natten, med sorg i hjärtat. Hade gärna övernattat, men mitt schema är tight inför Grönlandsresan nästa vecka. I makalös kvällssol paddlar vi tillbaka västerut, förbi raddan av ögrupper och kobbar, och över allt lugnare vatten. Vi ska till Kallskär och flyter sista biten ensamma på en spegelblank yta medan brummet från avlägsna båtar bärs fram som om de passerade alldeles intill. På någon osynlig ö kilometervis bort hörs folk småprata i normalt röstläge, och stillheten känns extra förtrolig genom droppet från paddlarna och suset från kajakerna som skär genom spegeln. Några måsar skriar som bakgrundsmusik och skymningen svärtar vattenvidden som omger oss i alla riktningar. Äntligen tänker jag, äntligen efter alla år har jag varit på Skarv.

Figur 66. Vacker farkost i rätt miljö.

Figur 67. ”Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak”, skrev Tomas Tranströmer i diktsviten ”Östersjöar”.

Claes Grundstens hemsida återfinns på: http://www.claesgrundsten.se.

Figur 68. Paddling på fjorden Sermiligaq.

Plötsligt har sjön blivit grov. Våghöjden växer smygande. Vi är på väg över ett stort vatten, ska korsa mynningen av fjorden Sermiliaq, nästan en mil utan landkontakt. Flera dagars frisk ostvind har drivit upp dyningar på Grönlandshavet. De väller in mot grundare vatten och förstoras. Nere i vågdalarna ser jag inte horisonten, eller den andra kajaken. – Vi måste söka skydd bakom öarna, ropar jag till Bengt. Längre ut vaggar stora isberg. Mellan oss och närmsta strand ligger ytterligare ett större isberg. Det vickar och rör sig, är som en pump och sänder motvågor som gör vattnet kaotiskt. Dyningen når nästan ett par meter, höjden är svår att bedöma, men vågen känns STOR. Motvågorna från isberget är smalare. I mötet blir vattenytan extremt krabb. Med kajaken på vågkammen fladdrar rodret i luften. Jag kämpar som en dåre med paddeln för att hålla till höger om isberget, samtidigt trycker vinden på i ryggen. Detta till trots lyckas jag passera och tittar stint på den höga och turkosblåa väggen av is som flyter förbi. Kajaken gungar till men jag parerar. Bengts kajak är ett tjugotal meter bortom min.

Figur 69. Vi är på väg över öppet hav och dyningarna växer i höjd. Nu är det dags att lägga undan kameran och koncentrera sig på paddlingen!

Ruggig sjögång, sugande dyningar, frisk vind, fyra grader i vattnet och en position långt ute på en ödslig grönländsk fjord, det är klart man känner respekt på gränsen till rädsla. Jag vill inte ta onödiga risker. En vurpa vore ödesdiger, men vi klarar oss och passerar isberget, havet bedarrar och sedan glider vi sansat in i den lugna fjorden öster om ön Qianarteq.

Denna överraskande incident på tredje dagen är enda faran jag upplever under tre veckors paddling på Grönland. I skydd av öarna blir sjögången dämpad, och dessutom begåvas vi med utmärkt väder nästan varje dag. Min färdkompis Bengt Rodin är en Sveriges mest erfarna Grönlandsfarare och står för det mesta av turens planering. Han har gjort flera paddlingar i dessa trakter, men för mig är det första gången med kajak i arktisk miljö. Bengt lär mig läsa dessa främmande vattenytor och strandlinjer. Att tolka landskapet är fundamentalt. Många faktorer på Grönland är nya: vindar och vattenströmmar som bestäms av den lokala topografin och tidvattnet, kraftiga skillnader mellan ebb och flod och stupbranta stränder som kan försvåra en landstigning. Och isen på vattnet, de stora isbergen som kan spärra vägen eller rasa ihop och sända ut små tsunamis, och den nermalda issörja som kan tvinga en paddlare till långa omvägar. Kajakturer längs Grönlands ostkust liknar inget annat, naturen är utmanande och ohyggligt storslagen.

Figur 70. De inre delarna av fjorden Sermiligaq.

Området vi färdas i ligger nordost om Angmagssalik på den tre hundra mil långa ostkusten. Här finns den största och egentligen enda samlade befolkningen på östra sidan av Grönland. Angmagssalik (som numera kallas Tasiilaq) är huvudort med ett par tusen innevånare, och dessutom förekommer några mindre byar i de omkringliggande fjordsystemen. Vädret är ofta stabilt på sommaren. Det konstanta högtrycket över inlandsisen kan ge åtskilliga solskensdagar efter varandra.

Figur 71. Utrustning och proviant sorteras vid Kulusuk före paddlingen.

Förberedelser är viktiga. Bengt har vana med logistiken. Till kajakerna (hopfällbara Feathercraft) har vi köpt extra bagagevikt på flyget. Våra friluftskök (två av säkerhetsskäl) drivs med bensin som kan inhandlas på plats (gas är inte att räkna med). Maten skaffar vi också här utom de frystorkade middagarna som kommer hemifrån. Allt läggs i plastpåsar med proviant för två dagar i varje påse. Dessa numreras och packas i kajaken, de som ska användas sist längst in. Farkosterna blir tungt nedlastade vilket sänker farten men ökar stabiliteten. Paddla gör vi i torrdräkter av goretex. Dessa håller kroppen torr vid en vurpa, men någon garanti för överlevnad är de inte. Att räta upp och åla sig in i en vält kajak i lugnt väder går nog an, men i krabb sjö med iskallt vatten är det knappast möjligt. Händer och huvud kyls snabbt av. Säkerhetsfilosofin måste vara att man inte paddlar om risken finns för kantring. Erfarenhet och skicklighet som paddlare har förstås betydelse, men även den bäste kan slå runt.

Figur 72. I kajaken kommer man nära naturens iskonst, men pass upp, rätt var det är snurrar isbergen runt och sänder ut chockvågor...

Kajakturer på Grönland är stora äventyr, man åker inte hit utan gedigen paddelvana, särskilt om man ska använda en enmanskajak. Varför utsätta sig för riskerna? Mitt svar är att enkelt: man vill komma naturen under huden, bli ett med den. Är det möjligt för moderna människor? Jag vet inte, men försöka duger. Vanlig sightseeing funkar i alla fall inte för min del. Snapshots hit och dit från bekvämt tillgängliga platser i storslagna landskap gör mig både stressad och sorgsen. Jag måste ut i terrängen på dess villkor för att känna empati med det som visar sig. Kanske är man rubbad som frivilligt söker dessa umbäranden, äventyrslysten är ett finare ord, men jag menar att det handlar om filosofi, ett hållningssätt till livet och tillvaron och inte minst naturen, en vilja att förstå den. Kajaken öppnar möjligheterna. Ända sedan tonåren har jag drömt om turer på Grönland. Annat har kommit emellan. Vad som lockar? De frälsta talar om den arktiska bacillen. Har man en gång varit i det äkta Arktis vill man alltid tillbaka. Det är nog sant.

Figur 73. Den serena stämningen en natt vid fjorden Torssukatak.

Figur 74. Natt i inre delen av Sermiligaq.

Grönland är inte som andra ödemarker. Aldrig har jag sett ett ofruktbarare landskap. Det är inte mycket till liv, ytterst lite vegetation och faunan är verkligen begränsad, men färgerna är mustiga och alldeles egna. Druvblåa vattenytor möter kritvita snöväggar, isbergen är som turkosa ädelstenar, brokiga sluttningar med naket berg ser ut som designade tapetmönster, med gnejsådringar i vinbärsröda, satänggula och anilinsvarta nyanser, och många mixar däremellan. Inte ett fjäll är det andra likt och det finns myriader av dem. De stiger direkt ur havet, personligheter alla med sin egenart. Geologin ligger som en öppen bok, men det är aldrig tyst i landskapet. Forsande älvar risslar, svallande stränder brusar, från isbergen hörs då och då ett gevärsskott när sprickor slår upp och isen går itu, ibland låter det som en dynamitsalva och stora mängder is rasar ned i vattnet. Det händer att en flygande trut kompletterar ljudbilden med sitt välbekanta skri. Ändå är stillheten bedövande när vädret är så bra som vi har det. Avskildheten i förening med mäktiga scenerier ger resonans i kroppen. Återklangen förvandlas till lågintensiva sinnesrörelser utan slut. Man blir ett med naturen.

Figur 75. Fjorden Nialiqkqp ikasa. Det är inte lätt att läsa ortnamnen på kartorna som gjordes av Danmark på 1930-talet. Eskimåiska språkgruppen omfattar ett tiotal närbesläktade språk i hela området från Berings sund till östra Grönland.

Ändå är allt man ser inte natur på Grönland. I fjorden Ikateq konfronteras vi med en märklig lämning. På norra stranden finns resterna av en amerikansk flygbas från andra världskriget. Ofantliga mängder oljefat, åtskilliga rostiga vrakbilar och en del hopfallna byggnader vittnar om flydda tider. Historien är denna. USA tog i april 1941 på sig ansvaret att försvara Grönland. Därför behövde man flygbaser på ön. Området kring Angmagssalik rekognoscerades med båt, men det var svårt att hitta en tillräckligt stor platt yta för en landningsbana på 1,5 kilometer. Följande vinter gjordes en slädfärd med hundar. Då fann man en långsträckt sedimenthylla vid Ikateq, cirka sju mil norr om Angmagssalik. Sommaren därpå började anläggningen byggas, den fick kodnamnet Bluie East Two. Dock fick den aldrig någon större betydelse men användes som utgångspunkt för ett flygangrepp mot en tysk väderstation längre norrut.

Figur 76. Fornminnen eller skrot?

1947 evakuerades basen. I våra ögon verkar anläggningen ha övergivits hals över huvud. Det ser förfärligt ut. En rensningsaktion diskuteras nu inom ramen för NATO. Eller är dessa rostiga lämningar antikvaria? Kanske ska man fridlysa platsen som ett historiskt monument och låta allt vara som det är. Nej, det får vara måtta på vad som ska sparas åt eftervärlden, tycker vi. Fast som fotograf kan man se skräpet som spännande motiv.

Vi börjar färden vid ön Kulusuk, nära flygplatsen som har fasta flygförbindelser med Reykjavik. Under fyra dagar paddlar vi därifrån norrut till de inre delarna av fjorden Sermiligaq. Där stannar vi flera dagar, bestiger ett berg och flyttar lägerplatsen till Knud Rasmussen Gletcher för att sedan göra en lång vandring över de stora glaciärerna som fingerfärdigt tränger sig mellan bergen från inlandsisens platå. Schweizerland kallas området.

I dessa trakter möter vi några inuiter, först i några öppna båtar med nyskjutna sälar. Av en man köper vi kroppsvarmt kött. Någon dag senare kommer ett par fångstmän till vår lägerplats. De färdas i sin hemmagjorda glasfiberbåt. På knagglig engelska vill de veta om vi sett narvalar. Nej, tyvärr inte. Enda däggdjuret vi sett är en säl som dök upp mitt i en fjord. Djurlivet är torftigt, och inte alls jämförbart med den stora nationalparken i nordöstra Grönland. Vid Ikateq och flygbasen blev en fjällräv närgången.

Figur 77. Några inuiter från byn Sermiligaq erbjuder oplanerad middagsmat.

Figur 78. Bengt käkar gladeligt färskt sälkött, medan jag föredrar frystorkat. Blå Band gör riktigt goda sorter numera.

Figur 79. Ett par fångstmän frågar oss om vi sett narval, vilken förtrolighet!

Figur 80. Fjällräven kan bli besvärligt närgången. En natt tog den mina skosulor på tork utanför tältet. Men ett mycket trevligt och vackert djur är det.

Efter tre dagars paddling kommer vi från fjorden Sermiligaq till byn Kungmiut med några hundra innevånare. I affären kan vi handla öl och förstärka provianten. Vi nås av information om isbjörnar. Fem individer har setts i trakterna kring Angmagssalik, bland annat en kring fjorden Tassilaq dit vi ska. Känns tryggt att ha geväret vi hyrt för hela färden. Från fjordens inre vandra vi in i ”blomsterdalen”. Om det och glaciärturen ska jag berätta i nästa Grönlandsblogg.

Figur 81. Läger långt ute på den stora glaciären Knud Rasmussen Gletcher...

Claes Grundstens hemsida återfinns på: http://www.claesgrundsten.se.

Figur 82. Polarull blommar i täta mattor nedanför en namnlös topp 1500 meter över ”blomsterdalen”.

Inlandsisen täcker 80 procent av Grönland. Ett område lika stort som Norge ligger isfritt. Barmarkerna består mest av tundra och branta fjäll. De isfria trakterna vi rör oss i ger ett kargt intryck, men i dalarna möter vi också en grönare sida av världens största ö.

Längst in i den smala fjorden Tasilaq lägger vi kajakerna ovanför strandlinjen dit inte tidvattnet når. Under några dagar vandrar vi in i ”blomsterdalen”. Mäktiga berg höjer sig 2000 meter över dalbotten – Trillingarna, Storebror och Pickelhuen – de bildar en mur längs randen av det bergiga Schweizerland. Trillingarna formar en triplett av toppar och är ett landmärke som syns vida omkring.

Figur 83. Trillingarna speglar sig i en liten damm i ”blomsterdalen”.

Figur 84. Trillingarna är dramatiska toppar som döptes och bestegs för första gången under den svensk-norska Grönlandsexpeditionen 1966.

En isbjörn har rört sig i trakten. Vi tar med bössan och sätter upp alarmstängsel runt tältet. Vegetationen är bitvis produktiv. Starkast intryck gör den bredbladiga mjölkörten, nationalblomman, på grönländska Niviarsiaq som betyder flicka. Ibland står den i mattor och ger malvafärgade fläckar på fjällheden. Nedanför Trillingarna passerar vi en ymnig äng med Niviarsiaq. Om vi istället blickar uppåt, höjer sig bergen lika tvärbrant som i Dolomiterna. Sprickiga glaciärtungor hänger ned från deras sidor. Dessa ismassor är förposter till det förgrenade nätet av glaciärarmar som längre inåt land övergår i inlandsisen.

Figur 85. Fjäll, is och blomsteräng med niviarsiaq. ”Blomsterdalen”.

Figur 86. Undertecknad har fastnat med kameran bland mjölkörterna.

Figur 87. Här har jag krupit närmare nationalblomman med min Nikonkamera.

Vi gör en liten fjällvandring i ”blomsterdalen”. Äntligen mjuk vegetation att trampa på. Dalbottnen är smal och platt. Några glaciärbäckar måste vadas – utan besvär. På deras svämkäglor ligger stenfält, vandringen växlar karaktär. Knotten flockas på kvällen, dom är många! Det mesta känns hemtamt. Tältet vi tagit med är ett Hilleberg Kaitum 2 GT, och min kamerautrustning består av Canon EOS 5 Mark III med objektiven TS 45 mm/2,8 och zoom 70-200/2,8, samt Nikon AW 1. Stativet är ett Velbon.

Ryggsäcken har varit ett dilemma. Under paddlingen måste den stuvas i kajaken. Jag hittade ”Sea to Summit” som har en vattentät ryggpåse 65 liter utan ram. Den är försedd med ett avtagbart bärsystem och den kan rullas ihop men känns ändå förvånande bekväm på ryggen. Med allt som behövs för tre dagar i denna trakt blir det uppåt 20 kilo. Vi går in en kort bit i dalen, etablerar ett läger och gör en längre dagstur med lättare packning dagen därpå.

Figur 88. Lägret i ”blomsterdalen”.

I Kummiut och Kulusuk får vi se glimtar av dagens grönländska vardag. Byarna består av väderbitna trähus och tjälskjutna grusvägar, de är inga riktiga tätorter direkt. Rören ovanpå marken är uppseendeväckande och innehåller elektriska ledningar, stolpar är omöjliga i permafrostens land. Mycket skräp på marken är det i sanningens namn. Med världens mest glesbefolkade områden bakom husknuten tror man sig kanske inte ha behov av sopsortering. Eller är nedskräpningen ett resultat av kulturkrocken. Västvärldens etnografer har länge intresserat sig för inuiterna, studierna är många men eskimå är inget rumsrent ord längre. Grönland har varit dansk koloni under hundratals år, det är klart att det mesta har förändrats. 50 000 inuiter är idag en del av världssamfundet, ser på samma satellitkanaler som andra folk, men ute i byarna lever många traditioner kvar. Byarnas centralpunkt är butiken, där samlas de unga. Under en kort visit har man svårt att se vad som pågår under ytan.

Figur 89. Byn Kummiut vid Angmagssalikfjorden.

Figur 90. Far och son i Kummiut.

Figur 91. Hundmatning.

Figur 92. Valparna är trevligare än de vuxna grönlandshundarna.

Figur 93. Tjejer i Kulusuk.

Fångstmännens försörjning blir allt svårare, oljeutvinning och malmbrytning kanske etableras i framtiden. Prospekteringar pågår i dessa nejder. Omdaningarna trycker på. Ett stort hopp knyts till turismen. Dagbesökare kommer i mängd med flyg från Island till Kulusuk. Och vi ser en handfull andra kajakgäng under paddlingen. Mötena med byar och turister vänder intrycken upp och ned. När vi paddlar i ensamhet bland isbergen på fjordarna känns ödsligheten tung som ett rekviem. Man tänker att ett mer obebott land inte kan finnas på jorden, trots att det heter Kalaallit Nunaat på grönländska, vilket betyder motsatsen: ”människornas land”. Naturens puls dunkar bedövande och likgiltigt. Jag tittar på bergen och tänker att det är som att se rakt in i ett lejonöga. Inget röjs, men faran finns där som den alltid gör i pokeransikten. Dessa höga berg och iskalla fjordar bryr sig inte ett dugg om oss, men likt ett lejon kan de blixtsnabbt förvandlas från passivitet till dödsmaskiner. Min tankefigur blir till slut kosmisk (eller komisk) där jag sitter i kajaken och tycker mig känna landskapets vibrationer som ett rekviem över ”big bang”. Så länge man inte ser några spår av människor pendlar vyerna underbart mellan kallsinne och skönhet.

Om man i denna funderande sinnesstämning plötsligt upptäcker inuiter eller andra paddlare blir scenbytet lika bryskt som ett reklaminslag på TV. Hoppsan, vi är inte ensamma, här färdas både urinnevånare och turister som är som vi, konstaterar man. Civilisationen har trängt ut bland isbergen och därmed slocknar den djuptänkta drömmen som jag hade och landskapets stämning blir mer alldaglig, om än fortfarande enormt medryckande. Vi är inga pionjärer (förstås), det finns inga otrampade marker eller opaddlade vatten (längre). Det här är Kalaallit Nunaat, som alla andra områden på jorden.

Figur 94. Sista natten delade vi lägerplats med ett gäng från Schweiz vid den här kända stranden. En kompetent paddlare var ledare för dem och han drev ett eget reseföretag med inriktning på Grönlandsfärder.

Figur 95. Mellan fjorderna Torssukatak och Tuno finns en tidvattenfors som ändrar riktning fyra gånger per dygn. Vid ett tillfället rinner vattnet mot öster och vid ett annat mot väster. Vid en tidpunkt mitt emellan är det kav lugnt. Vi tältar bredvid denna sträcka när ett gäng norska paddlare dyker upp medan forsen är som hårdast.

Figur 96. Om man inte hittar en bäck kan man alltid få dricksvatten av smält is.

Den mest kompakta ödsligheten upplever vi under vandringarna längst in i fjorden Sermiligaq. Ett par nätter tältar vi vid Rodins Beach, ja Bengt har faktiskt fått en strandremsa uppkallad efter sig, inte officiellt men av en annan Grönlandexpert. Från havet stretar vi upp på en namnlös topp, 1000 meter i ett svep. Stupet ned mot Karale Gletcher är hissnande alpint, och det bergiga sceneriet i alla riktningar återför känslan av galaktisk tidlöshet. Ute på Knud Rasmussen Gletcher är vi närmare ett svart hål än någonsin. De ödsliga bergen utövar stark gravitation på hjärnan, tankarna svartnar. Det här är inget landskap för människor. Ändå är det med stor lust vi knallar över den frasande isen. Glaciären bildar en bred aveny, eller snarare en slätt, och i alla riktningar stoppas vidden av murar med taggiga berg. Vi sicksackar mellan sprickor och isbrunnar och tar oss djupare in i detta labyrintiska rike som hela tiden pockar på vår nyfikenhet.

Figur 97. Lägerplats ovanför Rodin Beach framför Karale Gletcher.

Figur 98. Utsikten från den namnlösa toppen mot Karale Gletcher.

Att gå på isen när den är barsmält som här känns mycket kontrollerat, alla fällor är blottade, ingen lurig snö som täcker dem. Framförallt är det fantastiskt att spatsera lättsamt på isytan, ungefär som man flanerar på gatorna i en stor stad. På de släta ytorna kommer vi långt in i denna värld av ofruktbar men vansinnigt estiska natur. Många berg som attraherade den svensk-norska Grönlandsexpeditionen 1966 dyker upp, och jag undrar vad som hänt under dessa femtio år som gått. Glaciärerna har säkert smält en hel del, och ödemarken har naggats av allt fler äventyrare, men sett i det stora perspektivet är det mesta som förr.

Figur 99. Lägerplatsen vid barriären av Knud Rasmussen Gletcher. Knud Rasmussen är Danmarks mest kände Grönslandsutforskare.

Figur 100. Vi sicksackar mellan sprickorna.

Figur 101. Smältvattnet samlas i bäckar på glaciären.

Figur 102. Det finns inget ohyggligare än glaciärbrunnar som är smala lodräta schackt hundratals meter djupa. Som tur är ger isytan bra friktion.

Figur 103. Här har isen i Knud Rasmussen Gletcher underminerats och kollapsat.

Figur 104. Berget Tupilak är 2264 meter över havet och ett riktmärke ute på Kud Rasmussen Gletcher. Den toppiga glaciärytan beror på att isen främst smälter genom intensiv strålning.

Figur 105. Det är förvånansvärt lätt att tälta på isen. Våra tältpinnar av titan förankrar tältet bra, och med moderna luftmadrasser som isolerar (jag har en Exped) sover man skönt.

Claes Grundstens hemsida återfinns på: http://www.claesgrundsten.se.

(English summary at the end)

Figur 106. Den kuperade ökedjan öster om Misool är en tropisk dröm för paddlaren. /The rugged chain of islands east of Misool mainland is a tropical dream for sea kayaking.

Ögruppen Raja Ampat ligger väster om Nya Guinea och tillhör Indonesien. Den är känd för sitt enastående marina liv. Korallreven i området innehåller den största artrikedom man känner till. Främsta orsaken är mötet mellan Indiska oceanen och Stilla havet och havsströmmarna som uppstår. Dykare från när och fjärran hittar numera hit, liksom även en del storfiskare med spö. Mindre känt är landskapet ovan havsytan. Raja Ampat omfattar 1500 mindre öar och fyra stora. Öarnas berggrund består mest av kalksten som bygger upp branta sockertoppar. Dessa stiger rakt ur böljan som bulliga slott. Och öarna täcks av tät djungel. Detta märkliga sceneri ville vi utforska med havskajak. Snorkling och fiske stod också på önskelistan.

Figur 107. Gruppen vid start. I bakgrunden byn Harafat Yaya. /The group at the start, in background the village Harafat Yaya.

I januari 2017 deltog jag i en 15 dagar lång paddeltur i detta tropiska paradis. Organisatör var Nicklas Millegård (www.millekul.se). Han hade varit där ett par gånger tidigare och fascinerats av naturen. Under senaste turen paddlade han utanför en av de fyra stora öarna – Misool. Traktens miljö är mycket jungfrulig och efteråt ville Nicklas organisera en kajakresa dit. Upplägget skulle vara skräddarsytt för området. Deltagarna skulle ta med sig hopfällbara kajaker av fabrikatet Feathercraft från Sverige. Dessa skulle fraktas som extravikt på flyget och sättas ihop på plats i Raja Ampat. Resan skulle bestå av två grupper. Den första skulle ta med sig kajakerna till området och den andra gruppen skulle omedelbart efterträda den första och efter turen ta hem flytetygen. Logistiken var genial och nödvändig. I dessa trakter finns inga kajakuthyrare eller turoperatörer. Nicklas visste också att det var obefolkade öar och därför behövdes frystorkad mat hemifrån. Även försörjningen av dricksvatten krävde sin planering. Utkörning av vattenflaskor till en depå halvvägs skulle genomföras av lokala transportörer som han hade kontakt med.

Figur 108. En lägerplats med meshtältet. /A camp site with the meschtent.

Resan utvecklades till en expedition. De flesta kajakerna lånades från Avanza Kayak (http://avanzakayak.com).Vi sponsrades av Hilleberg The Tentmaker (www.hilleberg.com) som lånade ut myggnätstält, sk meschtält (modell Nammatj 3) och presenningar till dem (sk tarp). Dessa var perfekta, vanliga nordiska dubbeltält är för varma att användas i detta klimat. Primus (www.primus.se) försåg oss med sitt multikök Power Stove som vi skulle värma med lokalt inhandlad bensin. Denna Trangialiknande modell är praktisk när man som vi, skulle laga maten på sandstränder. Kökets fördelar till trots var dock den lokala bensinen oren och vi fick rensa bränsleslangens filter regelbundet. Bränsle till campingkök kan vara ett gissel vid resor till udda platser.

Figur 109. Färjan till Misool. /The ferry to Misool.

Figur 110. En kajaksäck lyfts från färjan. /A sack with a kayak is lifted from the ferry.

I första gruppen deltog jag tillsammans med min hustru Jill och 11 andra paddelvana personer. På Arlanda hade vi drygt 30 säckar att checka in, inkluderande kajaker och övrig utrustning, sammanlagt ett halvt ton. Efter en mördande lång flygresa och en dags sightseeing i Jakarta, fortsatte vi med inrikes nattflyg till Sorong på västra Nya Guinea. Otroligt nog kom all incheckad packning fram samtidigt med oss. Under två dygn i Sorong fick vi en glimt av staden. Ett par hundra tusen innevånare av växlande hudfärg och ursprung lever här. Gatornas hetsiga biltrafik var som ett järtecken för moderniseringen av Nya Guinea. Men stans marknad kändes hämtad ur Tusen och en natt, med ett myller av tätt liggande salustånd. Att botanisera där och ta sig runt i de meterbreda gränderna, var en upplevelse värd sin egen krönika.

Figur 111. Mor och dotter i Sarongs marknad. /Mother and daughter in the market of Sorong.

Figur 112. Skymning Sorong. /Sunset Sorong.

Sista etappen mot paddlingens startpunkt reste vi 10 timmar med nattfärja från Sorong till ön Misool. Fartygets nedre däck bestod av stora logement fullproppade med tvåvåningssängar. När man tittade in såg det ut som en soldatkasern. Umgänget därinne var livligt, några sov med kläderna på. Vi däremot, hade egna hytter på övre däck. När denna säregna båt gled ut i den svarta natten var uvertyren över.

Figur 113. Byn Yellu i solnedgången. /Yellu village in the sunset.

Figur 114. Hus i Yellu. /Houses in Yellu.

Figur 115. Vår färja passerar en typisk båt för området. /Our ferry take over a typical boat for the area.

Figur 116. Montering av kajakerna. /Montage of the kayaks.

Vid ett homestay med namnet Yaganan monterade vi ihop kajakerna. Klimatet gav sig genast till känna. Nu måste vi vänja oss vid 28 till 30 graders värme dag som natt, och nästan lika hög vattentemperatur när vi badade. Luften ångade av maritim sälta och ännu blötare blev det när ett intensivt skyfall slog till medan vi mekade under palmerna. Dan därpå var vi äntligen på väg, en liten aramada med 12 färgglada kajaker (vår var en tvåmannare) och tretton förväntansfulla paddlare.

Figur 117. Paddling i den labyrintiska övärlden Dafalen. /Finding our way in the maze of Dafalen islands.

Figur 118. Gruppen vid Yapyap. /The group in Yapyap.

Figur 119. Tak över kajakerna under klipporna. /A cliff roof.

Figur 120. Hårt regn på väg mot första baslägret. /Hard rain on our way to the first base camp.

Färden skulle avslutas vid ett homestay med namnet Panun Island, ett par veckor senare. Ett homestay erbjuder enkelt logi för lokala resenärer. Få utlänningar kommer till denna del av Indonesien. Misool är stor som två tredjedelar av Gotland. Hela ön täcks av tät regnskog som inte förvandlats till plantager med oljepalmer, en utveckling som förstört mycket natur i denna del av världen. Dessbättre är terrängen på Misool extremt svårframkomlig tack vare de skarpt kuperade karstbildningarna. Bara floderna öppnar en väg till det inre. Vid öns östra sida förekommer en skärgård med ovannämnda sockertoppsöar. Denna arkipelag formar ett öband som sticker ut mot havet några mil från huvudön. Inre delen är bred och gyttrig, längre ut smalnar öraden av.

Figur 121. Nicklas paddlar vid Yapyap. /Nicklas paddeling in Yapyap.

Kusten på Misool befolkas av ett par tusen människor som mest lever på fiske och bor i de få byar som förekommer, ofta i hus som står i vattnet på pålar. Individerna blandar malajiska och papuanska drag. Den traditionella kulturen hålls levande vid sidan av moderna inslag, typ paraboler och amerikanska jeans. Bilar och vägar saknas, kommunikationerna sker på vattnet. Muslimer och kristna finns sida vid sida. De indonesiska myndigheterna har genomfört folkomflyttningar. Man har velat skapa en enhetlig nation av landet. Dessförinnan levde små grupper ursprungligt på Misool. Folken var jägare och samlare i djungeln. Numera har de blivit bofasta i kustbyarna. Inga människor vistas längre permanent i öns inre. Inte heller skärgården där vi ska paddla är stadigt befolkad, med undantag för en bosättning längst ut i havet. Den kommer vi passera, liksom ett nyetablerat homestay, och vi kommer att möta flera fiskare på vattenstråken i vår väg.

Figur 122. Hanya 20 år är från från Misool. /Hanya 20 year is from Misool.

Figur 123. En yngling från Misool. /A young man from Misool.

Figur 124. Voh Sun vid Yaganan guidade mig till en utsiktsplats mot byn Yellu. /Voh Sun at Yaganan guided me to an look-out towards Yellu village.

Två saker är extra viktiga att tänka på under paddling i denna egenartade skärgård. Dels dricksvattenförsörjningen, vi hade inledningsvis cirka 50 liter i vår kajak för första halvan av färden (cirka 3 liter per person och dag). Den andra saken som kan vålla problem är möjligheten att hitta små inklämda sandstränder att slå läger på. Öarna har nästan överallt otillgängliga och stupbranta stränder, men det finns ett antal platser med kort playor och palmvegetation, Det gäller att hitta dessa. Första dagen paddlade vi en lång sträcka trots att vi började efter lunch. Nicklas hade fått tips om en sandstrand i det finskurna kluster med öar som kallas Dafalen. En felaktig information som det visade sig.

Ön vi paddlade till saknade sandstrand och hade för ovanlighetens skull inga träd. Den var gräsbevuxen och försedd med några ruckel till sjöbodar. Klockan hade blivit halv sju på kvällen och snart blev det kolsvart. Vi hade inget val utan steg i land under komplicerade former, ingen bra upptagningsplats fanns för kajakerna. Väl på ön tvingades vi husera kring de sunkiga skjulen. Paradiset har sina baksidor. Nedskräpning till exempel.

Figur 125. En fiskare dyker upp vid rått-ön dagen därpå. /A fisherman appears on the first island we camp on.

En stor fet råtta tog sig in i vår upplagda kajak. Den pep iväg när jag letade efter prylar. Nästa dag blev några i gänget magsjuka. Gruppen splittrades och vi som var friska fortsatte paddla för vidare rekognoscering. Vi tog med en walkie-talkie och fann en rekommenderad sandstrand som var ett säkert tips. På vägen dit öppnades himlens portar på vid gavel. Regnet vräkte ned som en syndaflod. Havsytan bubblade av tunga droppar; det var en läcker syn. Senare samma dag samlades alla vid den 50 meter långa stranden som snabbt förvandlades till vårt basläger för fyra nätter. De magsjuka hade återhämtat sig.

Figur 126. Små klippöar mitt emot första baslägret. /Small rock islands as seen from the first basecamp.

Figur 127. Första baslägret ligger i Dafalen. /The first basecamp is placed in Dafalen.

Figur 128. Selfie i solnedgången bland klippöarna utanför baslägret. /Selfie in the sunset among the rock islands outside the base camp.

Figur 129. Stor fjäril vid Dafalen-lägret. Fjärilsfaunan i Raja Ampat är rik. Få djur är hotfulla mot människan. Malariarisken är relativt liten, saltvattenkrokodiler i mangrove-träsken kan vara ett hot. /A big butterfly at Dafalen base camp. Almost no animal on the islands is a threat to man. The malaria risk is small, saltwater crocodiles in mangrove swamps could be threatful.

English summary:

This 15 day-expedition used collapsible Feathercraft kayaks that was taken as extra luggage on the flights from Sweden to Sorong in New Guinea. We were all together 13 participants, and 12 kayaks (one dubble). The expedition was organized by Nicklas Millegård after he had been in the area before. Our goal was to paddle through the archipelago east of the main island of Misool. This area is part of the famous archipelago Raja Ampat. The marine biodiversity is rated as the highest on Earth. The landforms on the islands are recognized as limestone mountains with karst. Most islands looks like sugarloafs and are covered with rainforest. The landscape is remote and unique in its own appearance.

From Sorrong we took a local ferry to a smaller island outside Misool. There we made the kayaks ready for paddling. During the tour we hade three basecamps on different islands, and from these we made daytours to investigate the geography and nature. Most of the area is a wilderness, uninhabited but used by local fishermen. Some homestay are developed for local accommodation. Still this area is very untouched by general tourism and just attract divers, anglers and some few kayakers.

Claes Grundstens hemsida återfinns på: http://www.claesgrundsten.se.

Figur 130. Stenskulpturernas former är fantasieggande vid Yapyap. /Yapyap is an enchanted realm.

I närheten av vårt första basläger låg det smala sundet Yapyap med figurativa raukar som stod i vattnet. Vi kajkade runt där en dag, stumma av begeistring. Skärgårdens alla kalkstensberg hade bildats av förstenade och femtio miljoner år gamla korallrev från tertiär. De geologiska krafterna i denna oroliga zon på Jorden hade pressat reven uppåt. Med tiden gav kemisk vittring, i praktiken regnvatten, upphov till de karstfenomen som nu kännetecknar ögruppen. Slipade hällar, sylvassa klippväggar, friställda pelare, kägelformade höjder, inneslutna havslaguner, statyliknande block, grottor, alla landformer som hör till ett kustnära karstlandskap förekommer här. Raukarna stod upp likt skulpturala mästerverk som attackeras av havsvågornas korrosion. I vattenlinjen var klipporna underminerade. Vågor och tidvatten har gnagt ut ett slags överhängande takskägg längs vattenbrynet på alla öar. Bitvis har bildats piedestaler som stenkropparna vilar på. Dessa naturens skapande krafter, måste man säga, bräcker människans kreativitet. Formvärlden var fantastisk.

Figur 131. Cirka hundra meter höga sockertoppar i Dafalen./Around 100 meter high sugarloaf islands in Dafalen.

Figur 132. Utsikt från namnlös ö i Dafalen. /View from nameless island in Dafalen.

En annan dag snirklade vi runt i Dafalens villande ölabyrint. Vi letade upp ett par mäktiga grottor med flera hundra meter långa och spatiösa gångar med maffiga droppstenar. På ett annat ställe såg vi klippmålningar som var placerade alldeles ovanför vattenbrynets takskägg. Sannolikt är dessa många tusen år gamla, från en tid när havsytan stod lägre. Kanske härstammar de från aboriginernas invandring till Australien för kanske 70 000 år sedan. Deras vandringsvägar passerade över denna indonesiska övärld. Raja Ampat ligger dessutom sydost om Wallace-linjen, vilket förklarar de djurgeografiska sammanhangen. I mitten av 1800-talet upptäckte biologen Alfred Wallace att faunan öster om Borneo saknade asiatiska arter. Den teoretiska linje han definierade skiljer Australiens och Nya Guineas djurvärld från Asiens. Under istiden var sunden mellan de indonesiska öarna vattenfyllda, trots att havsytan låg betydligt lägre när havsvattnet bands i inlandsisarna. Områdets djuprännor hindrade viltmigrationen. Asiens djurarter nådde aldrig Nya Guinea och Australien. Öarna omkring oss hyser därför inga större däggdjur, inga apor, möjligen bara trädlevande små kängurur. Fåglarna är fler. Vi såg fregattfåglar och näshornsfåglar och hörde ibland kokkaburrans skrattande läte. Men i stort rådde stillhet.

Figur 133. Ingången till en stor grotta i Dafalen. /The entrance for a big cave in Dafalen.

Figur 134. Oerhört svårforcerad terräng på öarna. /Rough terrain on the islands.

Figur 135. Klippmålning i Dafalen. /Rock painting in Dafalen.

Figur 136. Matplats när stränderna är ointagliga. /Eating place when shorelines is to steep.

Figur 137. Att skydda sig mot solen är nödvändigt. Inga bara kroppar. /Sun protection is necessary, no bare bodies.

Terrängen på öarna är ett kapitel för sig, den mest svårframkomliga jag mött. Behagligast vara att beundra landskapet från kajaken. Förutom att vara extremt branta och täckta av snårig och ogenomtränglig vegetation, är klipporna sylvassa. Några av oss gjorde en bestigning på en ö där det röjts en stig upp till krönet. Klättringen nästan hundra meter upp till toppen var krävande, som att bestiga ett berg bestående av staplade rakblad. Om man ramlade kunde man skära sig fördärvad.

Figur 138. Vid ett tillfälle behövde en kajaks gummiduk lagas när en reva revs upp av något vasst i vattnet. /Once one of the kayaks had to be repaired when a hole was caused by something sharp-edged in the water.

Figur 139. Solnedgång över öarna vid Dafalen-lägret. /Sunset over the islands at Dafalen camp.

Figur 140. En trädstam i vattenbrynet. /A log in the water.

Utsikten gav en formidabel överblick över Dafalens unika landskap. Jag hade aldrig sett något liknande. Var det nyhetsvärdet som gjorde störst intryck? Denna undran dök upp. Naturupplevelser skiljer sig inte från andra intryck i tillvaron. Det ovana griper en. Med åren höjs ribban för att man ska bli fascinerad. Syner man aldrig sett fängslar mer än det invanda. Jag inspirerades stort av utsikten mot alla toppiga öar som poppade upp ur havet. Svettig och klädd i endast badshorts och korallskor föll det mig in att jag tittade på en sån där terrängmodell som brukar finnas i ett nationalparkscenter. Sedd från ovan gav den turkosmättade havsytan en ordning åt det kaos av öar och sund som var förvirrande att vistas i under paddlingen.

Figur 141. Baslägret nära Lenmakana. /Base camp on a beach near Lenmakana.

Robinsonaden i baslägren gav färden sociala dimensioner. Tretton människor med starka viljor och stor erfarenhet skulle samsas på liten yta. Någon ledare var inte efterfrågad, ingen var självskriven. Några av oss kände varandra sen tidigare, de flesta var obekanta innan resan. Önskemålen varierade på dagarna, en urladdning blev oundviklig. Det var mänskligt under dessa förhållanden, och glömdes snart. Lägerlivet kändes krävande i värmen. Vi fick leva med klibbig sälta på kroppen som aldrig kunde duschas bort, sand som fastnade på huden, de svettiga nätterna och den primitiva hygienen. Lägerlivet var minst lika uppfordrande som snötältning i kyla, fast på annat sätt. Ett dopp i det varma havet var alltid en befrielse. När några fiskare kom förbi en kväll med humrar som vi köpte och tillagade, stod stämningen på topp.

Att paddla var lätt i dessa farvatten. Varmt. Nästan ingen vind, vidder med få dyningar och korta dagsetapper. Färden fortsatte till en ny baslägerplats nära ön Lenmakana. En utflykt därifrån gick till en närbelägen ö som gömde en salt kittelsjö i sitt inre. Den vattensamlingen står i underjordisk förbindelse med havet men försörjs också av färskvatten från marken och allt regn. Den har blivit skiktad och närmast botten är den salt och syrefri. Även den övre vattenmassan är salt och framför allt syrerik. Där lever massor med maneter, jellyfish, av två arter bl a Mastigias papua. För att nå sjön och snorkla bland maneterna fick vi klättra på vassa klippor över en bergsrygg.

Figur 142. Ibland hoppade fiskstim framför kajaken. /Sometimes a shoal of fish jumped before the kayak.

Figur 143. Att snorkla bland korallerna var som att dyka i ett akvarium. /Snorkling was like diving in an aquarium.

Figur 144. Snorkling i en kittelsjö med maneter. /Snorkling in a jellyfish lake.

Figur 145. En annan liten kittelsjö. /Another small jellfishlake.

Ön Banos kändes som en riktig ”Robinson Crusoe-ö”, liten och mest bestående av sand och palmer. Där låg ett läger för de fiskare vi såg ute på havet i sin smala båt. I den brummade en motordriven kompressor som matade luft i en lång slang. En dykare tog med sig slangens munstycke och dök ned, frisimmade länge i djupet och tankade med jämna mellanrum luft ur munstycket, en mycket farlig verksamhet. Framförallt ville man ta upp sjögurkor, som sedan såldes till Kina. Mönstret känns igen från andra håll, naturen skövlas för att tillfredsställa en gåtfull efterfrågan i det väldiga asiatiska landet. Sjögurkorna har börjat minska stort.

Figur 146. En fiskare med slangen till fridykaren. /A fisherman holding a tube with air for a free diver below.

Figur 147. Samtal med fiskarna. /Conversation with the fishermen.

Öarna längre ut i havet var mer högresta och skärgårdsgyttret ebbade ut medan lagunerna vi paddlade in i blev mer fjordliknande, omgivna av mer imponerande topografi. Det sista baslägret låg på ön Balbulol och därifrån tog vi oss ut till ökedjans yttersta utposter. I en lagun däromkring upplevde jag det mest osannolika landskapet under hela färden. Väldiga klippkäglor som påminde om monumentala granar, vaktade inloppet. Lagunen var en avskild värld omringad av höga bergssidor, och färgstark med sitt smaragdvatten och korallerna på bottnen. Man kunde tro att miljön var påhittad av Tolkien. I en annan lagun klättrade jag upp till ett pass för att fotografera. Färgskiftningarna i havsvattnet hade det där fräscha utseendet som får oss tro att det är rent. Och ja, dessa farvatten har klarat sig bra, men plastdyngan finns även här, på sandstränderna. Man får vara glad för de syner som känns opåverkade. Alla naturupplevelser nuförtiden har flera sidor.

Figur 148. Vid ebb friläggs de strandnära korallreven. Tidvattnets nivåskillnad är cirka 1,5 meter. /At low tide the corals near shore come into air. The tide is around 1,5 meter.

Figur 149. Den mäktiga lagunen på en ö utanför ön Balbulol. /The impressing lagun beside the island Balbulol, far out in the sea.

Figur 150. Storfisk i lagunen. /Big fishes in the lagun.

Figur 151. En annan storslagen lagun i närheten. /Another great lagun in the same area.

Vi passerade också bosättningen Gamfi med några familjer som lever på en skyddad sandstrand omgivna av havsvidden. Dessa människor är geografiskt isolerade från den stora världen, men modernt klädda och verkar på något underligt sätt lite världsvana. Vårt uppdykande fick dem knappast att höja ögonbrynen. Männen fiskar eller spanar lojt vid hyddorna. Kvinnorna sköter hemarbetet, och barnen plaskar gärna i havet. En ung pojke fick paddla i en av våra kajaker, till allmänna glädjetjut. Kommunikationen var dock fåordig, någon engelska kunde man inte.

Figur 152. En husmor lagar pannkakor i Gamfi. /A lady making pan cakes in Gamfi.

Figur 153. Kvinnor i Gamfi. /Some women in Gamfi.

Figur 154. En fiskare från Gamfi med sin fisk fångad med rev. /This fisherman has caught a big fish with angling.

Figur 155. Abdul Halim.

Sista dagen paddlade vi lugnt över ett stort vatten till homstay Panun Island som drivs av Abdul Halim. Han skulle hjälpa oss med båttransporten tillbaka till färjeläget. Vi hade redan träffat honom på färjan till Misool. Kajakerna lämnade vi kvar på hans ö dit den andra svenska gruppen skulle komma någon dag senare. Halim visade sig vara en hjälpsam och initiativrik herre. Framöver tänker han utveckla sin homestay till en resort för utländska turister. Och naturligtvis, det är klart som korvspad: denna sagolika natur vid ön Misool kommer så småningom bli ett omtalat resmål och hamna på mångas önskelista. Vi kan glädja oss åt att ha sett området i ett så gott som jungfruligt tillstånd.

Titta gärna på bildspelet om resan/ A slideshow about the journey:

https://www.youtube.com/watch?v=kclp5RW1Dzk

Ännu en distanspaddling avklarad. Mycket slit, men en härlig utmaning. Som vanligt lovade vi båda två att detta var den sista distansen. Inga fler oändliga fjärdar att avverka, ingen mer motvind att kämpa mot, inget regn att uthärda, ingen muskelvärk eller trötthet att övervinna. Alla skönhetsupplevelser och fint kamratliv till trots – nu var det färdigpaddlat. I framtiden gällde endast trivselpaddling i egen takt.

Men – vore det inte häftigt att göra ytterligare en distans? En jubileumspaddling 2007, 45 år efter muck och det år vi båda fyller 65 år, och tangera Björn Westins fina prestation!

Sagt och gjort. Nytändning och full fart på vårträningen med siktet inställt på den aviserade paddlingen i mitten av juli 2007. Sent omsider ändrades dock tidpunkten – till helgen veckan efter midsommar, då vi hade andra aktiviteter inbokade för oss. Fast beslutna att ändå göra distansen en sista gång beslöt vi oss för att paddla enskilt, men under samma premisser som det övriga gänget.

Det började egentligen i mitten av juni 1962 när 200-båtarna med hela kompaniet styrde mot Öregrund och starten blev vid 12-tiden – och kanoterna styrde mot Korsö. Efter 12 timmars paddling kom ett väldigt oväder från söder – det regnade 60 mm på ½-timme i Nynäshamn och det blåste 18 m/s stadig vind vid Räfsnäs nästa morgon. När vi paddlade över Furusundsleden var vinden ca 25 m/s i byarna och 200-båtarna måste ersätta 300-båtarna som ej klarade sjön. Jag såg för första gången botten på framförvarande kanot underifrån när den var på vågtopparna och Frank Belfrage och jag befann oss i vågdalen.

1962 – då var det kalla kriget mycket kallt, Kubakrisen stod för dörren och ”vi hölls i beredskap” i samband med muck. Då hade vi en Flotta, Kustartilleri, en Armé med Infanteri, Artilleri, Pansar, Ingenjörer, Träng, Luftvärn, Kavalleri, Signal, Tyg, Intendentur och ett av världens starkaste Flygvapen och mönstrade över 800 000 man. Vad återstår idag?

Alltför många har blivit överraskade – när det som inte kan hända har hänt, visar historien.

Start från Kummelnäsviken 06.03 på Värmdö med kurs mot Rindö och gamla KA 1, med minörhamnen som första stopp. Gamla minnen dyker upp – och nya funderingar kommer.

Tankarna går vidare och paddeltagen blir fler och fler. Färden går över Trälhavet, Lindalsundet, Saxaren och Vindö Strömmar och ner mot Bullandö för matstopp.

Via Strömma kanal och Skenoraströmmen blev nästa stopp vid ”Rehnvalls Place” på Dalarö. KJ-kompisen, som var med på första paddlingen 1962 var dock ej hemma men väl hans hustru och barn med barnbarn. Torra kläder behövdes sedan motvinden, som började vid Bullandö, blåste och var stark över Nämndöfjärden. Ny kurs lades mot sydväst och Gålölandet. Halvtidsvila och iväg tidigt nästa morgon ner mot Vitsgarn, Nynäshamn och Dragets kanal, därefter nytt matstopp och vidare runt Torö sydspets i hårt väder och stora vågor. Sidsjö – det blåste sydligt ”och ingen hör om man ropar”! Största skärpning i kajaken och allt gick bra till Godahoppsudden på Askö sydostspets. Nästan hemma – bara ca 5 mil kvar. Vi rundade Askö från norr – ner syd mot Hållsviken. Motvinden hade börjat kl 9 på morgonen och fortsatte även på Yttre Hållsfjärden – rent mot – och det var bara att kämpa på. Inga andra möjligheter stod till buds. In mot Sävsundet och västra Stendörren, den östra hade vi passerat på 1 km håll där Nämdöfjärden, Ingaröfjärden och Jungfrufjärdarna möts.

Sidvind och mojnande vind från ca 23.00 och tänka sig – Janne sade – ”nu fattas bara nordlig vind på din fjärd” – och den kom, en kvart i ett på natten fick vi en svag bris från norr, de sista kilometerna – men vi lade på en rökare och 01.03 var vi framme vid Enholmen, precis 43 timmar och 101 distansminuter efter starten.

Så var detta äventyr och distanspaddlingarna över och kommer att gå till minnenas arkiv som en fin period i livet med mycket paddling, mycket gott kamratskap och många paddeltag gjorda i olika skärgårdar.

Tack alla gamla och nya kompisar för den här tiden, som för Peters del varade i 18 år efter ett längre övningsuppehåll på 28 år efter lumpen, och för Jannes del varade i 10 år!

Hoppas att dessa paddlingar kommer att fortsätta och att andan kommer att vårdas – som den bör och förtjänar!

På ”vår tid” var mörkret vår vän. I dag syns man som en röd prick på en display ” med kurs och fart samt beräknad ankomsttid. Vad skall man göra när batterierna är slut, båtarna sänkta och Fi står på nästa ö ” på väg mot dig?

Paddla kanske!

Sträcka: Enholmen, Nyköping – Kummelnäsviken, Saltsjö-Boo/Stockholm.

Avfärd 05.48 från bryggan vid Enholmen.

Spegelblankt vatten och lätt krus, riktning österut mot västra Stendörren.

Ankomst 07.50 till v. Stendörren i strålande sol, rast 15 minuter riktning Sävsundet.

Ankomst 09.55 till Sävsundet, Vind VNV 1–2 m/s. Riktning mot Askö sydostspets. Vädret strålande den första halvmilen med spegelblankt vatten, men på Yttre Hållsfjärden började vinden att blåsa från sydost och ökande till 3–4 m/s. Felnavigering – NNO-lig riktning blev NO och vi hamnade ca 1,5 km ost om ingångshålet upp mot Bokö. Vidare runt Askö nordspets, där vred vinden till SSO och ökade till 3–5 som gav motvind norr om Askö. Distans 48 km.

Ankomst 14.00 Godahoppsudden på Askö med strålande sol. 1-timmesrast på land. Här hände något märkligt: Vi låg först i lä på norrsidan om Askö, men på mindre än två minuter, ändrade vinden riktning till nordlig och sedan ONO och ökade till 5–6–7 m/s, som gav direkt motvind mot Läskär, sydspetsen på Torö-landet. Hög översköljande sjö och mycket vågor.

Ankomst 17.05 till sydspetsen på Torö och kursändring till NNO och nu sidvind (sida/mot) med riktning Dragets kanal, norrut över Konabbsfjärden och ost om Råholmen.

Ankomst 19.05 till Dragets kanal. Passerade den och sedan riktning upp mot Nynäshamn.

Ankomst 19.50 till gästhamnen i Nynäshamn, syd oljehamnen. Roderproblem, som löste sig när den persedel som fastnat på vänstra roderpedalen togs loss. Klockan var då 20.10, distans 89.5 km. Norrut ost om Yxlö, väst om Muskö.

Ankomst 22.58 till nattlägret för halvtidsvilan på en fin liten udde vid Muskö havsbad. Distans 106.5 km. Halvtidsvila på land. Tältning, mat och vila. 04.40, purrning, bryta lägret, packa, mat och iväg. Avfärd 06.30 mot Vitsgarn, Gålö och Dalarö . Sol och spegelblankt.

Ankomst 07.00 till Vitsgarn, fotografering av Ebbes fina bygge, med en imponerande fallhöjd, samt stora huset och samtal med en nu boende där.

Ankomst 08.55 till Långgarn via Spjutsund, matrast.

Ankomst Kastellet Dalarö 12.55 för kort stopp och fotografering. Avfärd norrut, vind OSO 4–6, passerade östra Stendörren och ut på Nämdöfjärden – ost Ramön, 13.55. Kurs norrut, sedan rakt ostlig. Ökande vind till 6–7 m/s, besvärlig sidvind och höga vågor när vinden blåser på den 1 mil vida fjärden och bygger upp kraft från Nämdö. Besvärlig paddling och tröttande motvind. Absolut helspänt läge. 1/2-timmesrast på Tallholmen.

Ankomst 16.30 till inloppet till Skenoraströmmen syd Malmön. Medvind i 7 km!

Ankomst 17.48 till Fågelbro vid kanalens slut, 1-timmesrast. Välbehövlig. Avfärd 18.50 och in i Strömma kanal – mot Bullandö. Motvind i 8 km.

Ankomst 20.03 till Bullandö. Distans 165 km.

Färdens bästa paddling med lätt medvind norrut upp mot Vindö Strömmar, och vidare över Saxaren. Snabb och kraftfull paddling med hastighet mellan 7–8 km/timme. Ut på Saxarfjärden och mot Lindalsundet, och igenom detta och ner mot Vaxholm, via Trälhavet. 00.30, ca – grundstötning i regnet och blåsten när vi gick på fel sida om prickarna i farleden in till Vaxholm. Regnkläder på i ösregnet vid bensinmacken.

En sista kraftansträngning de sista 2 timmarna ner mot Kummelnäsviken, dit vi anlände 02.28 på torsdagsmorgonen. Distans 202 km. 109 distansminuter blev paddlade på tiden 44 timmar och 40 minuter.

Omkring 03.30 bjöds det på energirik bakelse som var jättegod – liksom vinet!

Ich packe das Faltboot im Wohnzimmer noch einmal aus, um möglichst viel der Ausrüstung für uns beide in den Bootssäcken unterzubringen. Mein Rucksack ist bereits voll. Unser Auto blieb vor zwei Tagen liegen, so nehme ich entgegen der ursprünglichen Planung die Bahn. Faltboot, Paddel, Zelt und Gepäck inkl. Schlafsäcke für uns zwei – auf den Bootswagen paßt das alles, nachdem es kunstvoll eingepackt ist. Aber werden die DB und SJ mitspielen?! Immerhin sehe ich mit all dem Gepäck nicht wie ein Reisender, sondern eher wie ein Umziehender aus... Mit dieser Frage im Kopf schiebe ich den Bootswagen zum Nachtzug, der mich von Berlin nach Malmö bringt.

Es gibt keine Probleme, das Faltboot auf dem Perron des Schlafwagens unterzubringen und auch im schwedischen X2000 gibt es keine Transportprobleme, abgesehen von der Plackerei beim Umsteigen. So kommen unser Boot und ich wohlbehalten in Uppsala an, wo Elke uns schon erwartet.

Uppsala ist die viertgrößte Stadt Schwedens und hat mit seiner alten Universität, seinem Dom und einer Innenstadt, die sich am Fluß Fyrisån entlangzieht, einiges Sehenswerte zu bieten. Auf dem Fyrisån, der etwa zehn Kilometer weiter südlich in den See Mälaren mündet, beginnt unsere Tour. Auf diesem Weg über die nördlichen Ausläufer des Mälaren gelangten einst die Wikinger zur Ostsee: der Vikingaleden.

Wir bauen unseren RZ 85 im „Stadsträdgarden” von Uppsala, unterhalb des letzten Wehres auf und bepacken ihn an einem Steg. Während ich noch Trinkwasser holen gehe, wird meine Schwimmweste von einer Windbö vom Steg in den Fluß befördert. Sie kann es wohl auch kaum erwarten, daß wir endlich ablegen....

Unsere Fahrt beginnt gemächlich, vorbei geht es an einem kleinen Hafen, durch Wiesen und Felder. Ab und zu stehen noch Häuser am Ufer. Kurz vor der Mündung taucht rechts eine kleine Skipiste inklusive Skilift auf. Und tatsächlich: es liegen sogar noch Schneereste dort!

In Berlin sind Mitte Mai alle Bäume sattgrün, die Kirschen und Äpfel sind fast verblüht und es ist Zeit, die Shorts hervorzuholen. In Mittelschweden hingegen blühen zur selben Zeit die Osterglocken, und die Kastanien grübeln täglich aufs Neue, ob es sich wirklich schon lohnt, die Kerzen anzuzünden. Und das, obwohl der 30. April, der inoffizielle Frühlingsanfang in Schweden, schon vorbei ist, und die optimistischen Cafébetreiber bereits wetterfeste Stühle und Tische auf die Straße gestellt haben.

Gleich hinter der Mündung des Fyrisån gibt es einen Zeltplatz und einige Bootshäuser, unser Blick jedoch geht südwärts über Ekoln, den nördlichsten Teil des Mälaren, der sich weit vor uns ausbreitet. Das Wetter meint es gut: Es ist zwar kühl und leicht bewölkt, aber trocken, und gegen den leichten Wind aus SSW kommen wir gut an. Wir fahren in der Nähe des östlichen Ufers bis Krusenberg. Hier haben sich bei Bft. 3 einige Wellen aufgetürmt, die uns erahnen lassen, wie der See bei stärkeren Winden aus Süd oder Nord aussehen kann. Für 2 km fahren wir nun gegen die Wellen an. Unser Pouch stampft arg, läßt sich aber nicht wirklich aus der Ruhe bringen. Im Stavsund kommt rechte Hand Skokloster in Sicht. Das Wasser ist wieder ruhiger geworden und in der späten Nachmittagssonne suchen wir einen Zeltplatz. Das Ufer ist oft steil und voller Dickicht. An den lichteren Stellen stehen Häuser oder kleine Wochenendsiedlungen, so daß die Auswahl kleiner ist als angenommen. Es gibt hier jedoch einige in der Karte verzeichneten Badestellen, die um diese Jahreszeit noch ungenutzt sind und sich deshalb hervorragend zum Zelten eignen. Pilsbo, gegenüber vom Schloß Skokloster gelegen, wird unser Etappenziel. Mit Toiletten, Wasserhahn und Feuerstelle ausgestattet, macht diese Badestelle den Eindruck, öfter als Zeltplatz zu dienen.

Während das Wasser fürs Abendbrot schon auf dem Kocher steht, suchen wir den idealen Platz, um das Zelt aufzustellen, damit die Sonne noch möglichst lange und morgen möglichst früh aufs Zeltdach scheinen kann. Nach dem Sonnenuntergang wird es sofort empfindlich kalt. Wir liegen schon bald in unseren Winterschlafsäcken und träumen dem nächsten Tag entgegen.

Am anderen Morgen ist es warm und sonnig und wie gehofft, erreichen schon die ersten Sonnenstrahlen unser kleines Zelt. Die Sonne verleitet uns zu einem kurzen, dann doch entsetzlich kalten Bad: Das Wasser des Mälaren ist noch 8 bis 10 Grad kalt! Unangenehme Gedanken an ein unfreiwilliges Bad in diesen Gewässern steigen später in uns auf – jedoch ist das Risiko einer Kenterung unseres beladenen Pouch-Zweiers bei den vorherrschenden Wellen- und Windverhältnissen relativ gering.

Dadurch beruhigt, können wir uns wieder an der Landschaft, durch die wir gleichmäßig dahingleiten, erfreuen.

Am frühen Nachmittag erreichen wir Sigtuna. Direkt am Hafen vertäuen wir unseren „Schwan” und genießen Waffeln mit Erdbeermarmelade, was Beides richtig schwedisch schmeckt. Auf der Suche nach einem Lebensmittelgeschäft entpuppt sich der Ort als Entdeckung des Tages: Wie in einer Filmkulisse stehen kleine Holzhäuser in engen Straßen und erinnern eindrucksvoll an frühere Jahrhunderte. Wir erfahren, daß Sigtuna die älteste Stadt Mittelschwedens ist und das kleinste Rathaus Skandinaviens besitzt. Und wir wären fast vorbeigefahren, hätten wir nicht Proviant gebraucht!

Der Sigtunafjärden und der Skarven erstrecken sich südöstlich der Stadt über 10 km. Das Ende des Skarven kommt und kommt nicht näher – dies ist ein spezieller Reiz dieser Landschaft: Der Blick ist lange an einem Punkt fixiert , ehe er einen neuen findet. Das glatte Gegenteil zu kleinen, schnellen Flüssen, auf denen hinter jeder der vielen Kurven eine neue Abwechslung wartet.

Über uns schweben die Flugzeuge, die in Stockholms Flughafen Arlanda landen wollen. Bei der Insel Munkholmen fahren wir durch einen engen Sund, rechts und links ist er gesäumt von nahezu senkrecht abfallenden Felswänden. Knapp zwei Kilometer weiter finden wir am östlichen Ufer der Granhammarsvik wieder eine zum Zelten geeignete Badestelle mit sonniger Wiese. Leider kennt auch die Jugend von Ängsjö diesen Platz und so wird die Nacht für uns laut und kurz.

Am dritten Tag gnießen wir zum Frühstück den Blick auf die Granhammarsvik, die spiegelglatt vor uns liegt. Bei Stäket, wo Brücken der Autobahn E18 und der Eisenbahnlinie Stockholm-Vasterås-Örebro die Bucht Görväln überspannen, ist die Baustelle einer neuen Eisenbahnbrücke und eines Tunnels zu erkennen. Bisher windet sich die Bahn langsam um die Hügel und Felsen der Insel Staksön. Die im Bau befindliche Verkürzung der Strecke wird die Verbindung im Mälardal um einige Minuten verkürzen. Wir halten uns im Görväln an das östliche Ufer und treffen kurz vor Skaftingeholmen auf zwei Deutsche, die ebenfalls in einem RZ 85 unterwegs sind. Sie versuchen, im Windmühlen-Paddelstil und unter Segel trotz herrschender Flaute südwärts zu kommen. Birka, eine Wikingersiedlung, die dann im 9. und 10. Jahrhundert Schwedens wichtigste Handels- und Handwerkerstadt war, sei ihr Ziel, sagen die Beiden. Ob sie wissen, daß sie noch gut 12 km vor sich haben... und dann auch wieder zurück müssen?

Fährt man hier in den Näsfjärden und weiter in Richtung Südwesten, hat man den größeren Teil des Mälaren vor sich. Man erreicht zum Beispiel am südlichen Ufer Mariefred, einen kleinen Ort, in dem der deutsche Dichter Kurt Tucholsky seine letzten Lebensjahre verbrachte. Nahebei wacht das Schloß Gripsholm, eine DER Sehenswürdigkeiten Schwedens. Nur acht Kilometer weiter liegt Taxinge mit einem schönen Herrensitz, in den an jedem Wochenende die angeschlossene Konditorei zu einer riesigen Tafel mit Torten und Kuchen einlädt, eine kalorienreiche Rast einzulegen. Längere Fahrten führen bis Västerås oder Örebro.

Wir folgen jedoch dem Vikingeleden ostwärts in Richtung Stockholm.

Die drohenden Wolken machen mich etwas nervös. Ihretwegen machen wir nur eine kurze Pause im Boot, um etwas zu essen. Wir geraten nicht in den Regen, er ist jedoch rings um uns zu sehen! Ein gutes Gefühl, auf diese Art trocken zu bleiben. Sechs Kilometer weiter erreichen wir den Stadtrand von Stockholm. Wir sind inzwischen völlig pausenreif. Hier in Hässelby gäbe es bereits mehrere gute Möglichkeiten zum Aussetzen und eine nahegelegene Metrostation. Wir fahren weiter. Die folgenden Inseln und das Ufer werden immer urbaner: kleine Holzhäuser wechseln sich mit großen Wohnblocks ab. Auf der Höhe von Hägersten, einem Stadtteil Stockholms, befinden wir uns schon mitten im Stadtgebiet, finden aber noch einige nahezu unberührte Inseln, auf denen man vielleicht sogar einen Übernachtungsplatz fände. Der Bootsverkehr ist hier schon recht dicht und es reicht nicht aus, nur den eigenen Kurs im Auge zu behalten. Vielleicht haben die Stockholmer auch eine Vorliebe für schnelle Motorkajütboote? Es scheint so.

Bereits von weitem ist unser heutiges Tagesziel, das dunkelrote Bootshaus von „Fridhemskanotisterna Stockholm” neben dem Sportboothafen von Hägersten erkennbar. Das Gelände auf einer Ufernase bietet dem Verein nur wenig Platz, aber er reicht, um unser Boot hier zu lagern.

Am folgenden Wochenende setzen wir unsere Tour fort. Es geht nun ins Herz der schwedischen Metropole.

Wir können zwischen verschiedenen Routen wählen, um in den Schärengarten vor der Stadt zu gelangen und entscheiden uns, direkt über Riddarholmen und Gamla Stan zu fahren. Just als wir den Rathausturm passieren, beginnt sein stündliches Glockenspiel. Es wirkt inszeniert, wie wir nahezu würdevoll bei dieser Musik auf Gamla Stan zu gleiten. Die Häuser der Altstadt Stockholms stehen dicht gedrängt auf einer der kleineren Inseln. Wir wollen zunächst die Schleuse (Slussen) passieren und legen oberhalb an. Wie mir der Schleusenmeister versichert, gilt der ausgewiesene Preis von 120 SEK (ca 30 DM!) auch für Paddelboote. Gleichzeitig bietet er seine Hilfe für ein Umtragen an – er gibt unumwunden zu, daß ihm der Preis auch zu hoch wäre.

Unterhalb der Schleuse sehen wir uns in der Falle. Nirgends finden wir eine Stelle zum Anlegen. Dabei wollten wir doch die Altstadt erkunden... Ich fahre an die zwei Meter hohe Kaimauer heran, Elke steigt an einer Leiter hoch. Ein Balanceakt bei dieser Kreuzsee, die von vorbeifahrenden Schiffen ständig neu genährt wird. Ich warte im Boot ein Stück vor dem Kai. Stünde eine Kasse am Ufer, könnte ich hier Geld verdienen: Die vorbeiströmenden Touristen schauen interessiert und skeptisch auf unser kleines Boot. „Worauf wartet der wohl allein in dem Boot..." und „Daß ihm bei den Wellen nicht übel wird dort unten..." steht ihnen in den Gesichtern geschrieben. Das Einbooten mit dem großen Einkauf gelingt Elke perfekt. Ohne nasse Füße steigt sie zwischen zwei an die Kaimauer klatschende Wellen ins Boot. „Volle Kraft" voraus fahren wir nach Skansen. Hier befindet sich der einzige Nationalpark Europas, der inmitten einer Metropole liegt. Stockholms Vergnügungsviertel und der Tierpark locken bei gutem Wetter Tausende Besucher hierher. In einem alten Trockendock liegt die „Wasa". Als Prunkschiff König Wasas gebaut, sank es 1628 bereits auf seiner Jungfernfahrt, weil es viel zu kopflastig war. Man sagt, die Konstrukteure hätten es schon geahnt, aber keiner traute sich, sein Wissen Preis zu geben...

Unser „Schwan” kann darüber nur schmunzeln. Er trägt uns durch den Djurgårdsbrunnkanalen. Hier entdecken wir die prächtigen Villen des Diplomatenviertels und das schwedische Marinemuseum. An der Mündung des Kanals in den Lilla Värtan tauchen wir ein in den Schärengarten Stockholms.

Auf den Inseln von Fjäderholmarna nisten hunderte Möven, Lummen und Schwäne – gleich gegenüber auf einer anderen Insel sitzen Leute vor einem Restaurant, das nur per Boot zu erreichen ist.

Unseren Weg durch den Halvkakssundet kreuzt die Finnlandfähre. In solchen Augenblicken wird der Paddler zur Maus bei einer Elefantensafari. Erhaben rauscht dieses Hochhaus an uns vorüber und bereitet uns mit seinen Wellen einen Riesenspaß.

Am Askrikefjärden ist Schluß mit lustigem Sightseeing. Wir kämpfen uns bei Bft. 4–5 gegen hohe Wellen an. Natürlich sahen sie vom Ufer ganz harmlos aus. Mitten auf dem Fjärd gerät der „Schwan” aber schon recht ins Stampfen und wir nehmen Welle für Welle über. Für die Dauercamper vom Askrikebadet sind wir für die nächsten Tage Zeltplatzgespräch und die, „die übers Wasser kamen”. Außerdem ist man im Mai mit einem Zelt schon ein Exot auf schwedischen Campingplätzen, neben all den Blechhäuschen auf Rädern...

Ein Wetterwechsel über Nacht macht vor allem Elke zu schaffen, aber auch mein Kopf erscheint mir groß wie ein sich ausdehnender Ballon. Elke steckt unser Ziel vorsorglich etwas kürzer. Ich trenne mich nur schwer von meinem ursprünglichen Plan, bis Åkersberga im Norden weiterzufahren. Dann in Vaxholm angekommen, bin auch ich sehr zufrieden mit der Korrektur: Wir haben nun Zeit genug, diese alte Lotsenstadt zu erkunden. Seine Festung trotzte den früheren Feinden Stockholms, so wie sie dort direkt in der Fahrrinne liegt.

Der Zeltplatz von Vaxholm ist zu empfehlen. Die neuen Betreiber haben die Anlagen gerade renoviert. Sie sind uns gegenüber sehr freundlich, da sie uns für Schiffbrüchige oder so etwas halten, als wir mit unseren Schwimmwesten am Körper vom Strand kommen. Hier treffen wir ein Münchener Pärchen wieder, das uns bereits an der Schleuse in Stockholm angesprochen hatte. „Wir sind mit Auto und Hochseekajaks unterwegs”, hatten sie uns stolz erzählt. Nun weisen sie u. a. auf einen „Yukon-Expedition”, der mit einer Kompasshalterung und Life lines ausgerüstet ist...

Am nächsten Morgen werfen wir einen letzten Blick auf diese herrliche Schärenlandschaft und sehen eine Fähre hinter den Inseln, die sich einer Bühnendekoration gleich am Horizont entlang schiebt. Eines schönen Tages wird hier unsere nächste Tour in Stockholms Schärengarten starten.

Der Mälaren ist ein Seengebiet östlich von Stockholm mit insgesamt 1140 km² Fläche.

Verbindungen zur Ostsee existieren in Stockholm und südlich über Södertälje. Die totale Abgeschiedenheit findet der wildnisdurstige Mitteleuropäer hier nicht, dafür lockt die Kombination aus schwedischer Kultur und typischer Landschaft.

Figur 156. Tims Klepper med packning.

Denna något ljumma sommar, tillbringade jag utomhus och innan minnet sviker helt passar jag på att skriva ned mina upplevelser (mest för min egen skull). I cirka tjugo dagar befann jag mig i närheten av min kajak med en hel del vatten, både över och under mig.

Jag skulle vilja rekommendera Göta kanal som ett intressant och ganska bekvämt ”paddelvatten”. Man kan välja om man vill vara en riktig trapper eller om man föredrar det lite mer bekväma livet. Jag provade båda delarna. Om man som jag paddlade själv är det ett trevligt alternativ då det finns gott om trevligt folk längs kanten. Kunskaper i tyska är ett plus då det finns gott om turister. Även om jag själv inte innehar den kunskapen förstod jag ganska väl vad en av dem menade då jag hade lyckats med att blockera en brygga – förlåt – på ett rätt så osmidigt sätt. Men, men även solen har sina fläckar.

Jag måste säga att den personal som jobbar på och vid slussarna förtjänar en eloge! Aldrig en sur och besvärad min där inte. Alltid hjälpsamma och trevliga.

Om ni nu orkat läsa igenom denna inledning rekommenderar jag att ni kollar på resten också. Kanske ni själva får lust eller mindre aversion mot kajaking. Kajaking är ett utmärkt och mycket trevligt sätt att komma naturen närmare. Har ni inte provat det förut måste ni prova det!

I efterhand måste jag säga att det var bland det bättre saker jag hittat på. I efterhand är förstås det mesta bättre än vad det verkligen var.

Trots allt var vädergudarna på min sida ändå. Okej, strax snett till höger, men jag skall inte klaga, trots vädret (eller brist på) lyckades jag att bränna upp axlar, armar samt vänster öra, och det inte bara en gång. Ösregnet drabbade mig egentligen bara en gång riktigt ordentligt, då var det ju bara att kravla upp på land och njuta av tältlivet så gott det gick. Tur att det finns böcker!

En liten radio, lånad av min mor, räddade några annars ganska trista timmar också. Framför allt var det en nyttig upplevelse under paddlingen så till vida att jag lärde känna både min båt och mig själv, den senare då under ensampaddlingen. Det är inte en så dålig bedrift att kunna kovända sina matvanor, från en frukost som normalt består av rejält med koffein och nikotin samt i övrigt hårt chiffrerade måltidstider, till att äta ordentlig frukost och regelbundna måltider.

Denna tur börjar i solens tecken. Mina föräldrar som var och hälsade på i Stockholm, körde mig och all packning till Oxelösund. Efter ca en och en halv timmes hopsättning av kajak samt ivrigt gnuggande av min hårbottnen, lyckades jag med lite hjälp få ner eländet i sjön (på rätt köl förstås) med packningen hyfsat nertryckt. En ordentlig packningsordning misstänkte jag kom av sig själv efter ett par dagar, vilket var mycket korrekt.

För den som själv ger sig ut för första gången med långfärdspackning kan kanske tänka sig för lite extra, och provpacka ett par gånger och se så att man kan få upp prylarna i den ordning man behöver dem. Därmed inte sagt att jag själv packade enligt någon kaos-teori. Så efter att ha vinkat adjö till mina föräldrar i Oxelösunds hamn, styrde jag alltså söderut i riktning mot Arkösund för att sedan ta in i Bredbaken och följa den till den egentliga startpunkten för min resa, Mem, Göta kanals östra mynning.

Vädret var soligt och vackert och så småningom kom Bråviken att skymta och det var dags att fundera ut hur man skulle komma över. Eftersom jag egentligen inte hade någon större vana av paddling förutom fram och tillbaka i Edsviken hemma i Sollentuna, bestämde jag mig för att ta det försiktigt och korsa på det smalaste stället. Vid detta laget hade ett gäng mörka moln börjat skymta samt vinden friskat i. När jag då skulle över Bråviken var himlen blåsvart och när det blev hård motvind tyckte jag att det kanske var lämpligt att leta efter ett övernattningsställe.

Det grämde mig dock att behöva gå i land efter drygt en halv dags paddling. Men det var ju för nöjes skull jag var ute och inte för att bli blöt. Detta var premiären för mitt nyligen inköpta tält. Efter en stunds fifflande med diverse pinnar och stänger, kunde jag njuta av tältlivet. Redan här började jag förstå att solen tar ganska kraftigt när man sitter så nära vattnet som i en kajak. Tur att jag hade varit på apoteket och införskaffat solskydd. Men som vanligt är man efterklok och jag fick nog mer användning för en svalkande sollotion än solskyddet.

Dagen efter blev fin med sol och jag fick se en fin skärgård med mängder av skär och öar. Jag höll mig ganska nära farleden söderut, så en och en annan fin båt kunde man också få se. Vad jag lärde mig med förbluffande hastighet den dagen och dagarna strax efter, är hur inpiskat svårt det är att försöka navigera från sittbrunnen i en kajak. Denna insikt hade inte ens föresvävat mig innan. Dessutom hade ärkeklanten (läs: jag) endast studerat och memorerat en bilkarta över vägen till Mem. ”Rakt söderut samt höger efter Arkösund”, var mitt något naiva motto. Sjökort hade jag endast för Göta kanal (vad man nu skall ha för nytta av ett sånt?).

Men men. Det är lätt att vara efterklok och den enda som behövde sota för detta misstag var ju jag själv. Det skulle visa sig lite senare efter ett par dagar. Efter en lång dag och en mycket fin passage norrifrån in till Arkösund (det går en liten vasskantad kanal norrifrån in mot Arkösund, försök att hitta den om ni är där någon gång) fann jag till slut farleden som skulle leda mig in mot det hägrande Mem. Efter några kilometer fann jag ett litet fint ställe att törna in på.

Nästa morgon hade väl kanske inte så mycket guld i mund eller vad man nu säger. Grått och trist, och tristare skulle det bli. Mina mätningar på bilkartan hade sagt mig att denna dag skulle jag vara vid Mem. Det var ca. 2–3 mil dit från den plats jag befann mig, vilket var en lagom dagsmarsch. Under paddlingen undrade jag i mitt stilla sinne varför så många hade sagt att Göta kanal var så vackert. Det stämde inte alls tyckte jag, den vik jag paddlade i var som jag senare förstod typiskt östkustaktig. Norrsidan var i stort helt ofruktbar (i alla fall om man är ute efter fina strandhugg och träd osv.) och den höga kusten stupade i princip rakt ned (om inte mer) vilket inte ens föranledde ett försök att gå i land. Följaktligen höll jag mig så längs med den södra stranden, där det var betydligt finare.

Ett ganska smart drag medtanke på att man dricker ganska mycket vätska när man paddlar och behöver gå iland med jämna mellanrum. Under dagen fick jag ”sällskap” av ett otroligt fult kraftverk som jag faktiskt nästan hade sett redan från Oxelösund. Vad det var fick jag reda på nästa dag. Någon gång på dagen kom jag till en liten fin skärgård, där jag gick iland för att fixa mat. Tittade på en skylt där det stod att jag var i Bråvikens skärgård etc. Här borde väl vän av ordning reagerat, men mitt minne svek mig tydligen här. Jag fortsatte.

Det började bli kväll och jag kunde fortfarande se att den vik jag var i bara fortsatte längre och längre bort. Mulet, grått, överväldigande trist och till slut vid åtta-niotiden hittade jag till slut en övernattningsplats. Man var inte på gott humör precis. Jag hade gett vad som helst för ett sjökort eller en atlas till och med i detta läget.

Nästa dag blev faktiskt, tro det eller ej, en bra dag. Min vanatrogen, vände jag fören västerut och tog tag i saken och stannade till efter en timme vid en villa vid vattnet och frågade var tusan jag var någonstans. Detta skulle jag gjort förstås redan i Arkösund. Jag har tyvärr glömt namnet på de personer som bor där, men de var verkligen mycket trevliga och hjälpsamma. De bjöd upp mig på kaffe och bullar eftersom de antagligen tyckte mycket synd om mig. De pekade tvärs över viken och förklarade att det var Kolmården som låg där.

Det kraftverk jag hade sett under föregående dag kallade de för ”det enda koleldade kärnkraftverket i Sverige”. Egentligen, i ett sån’t här läge borde man väl ha lagt ner verksamheten, men inte Tim inte. Tvärtom! Efter att ha suttit och pratat med dem en timme och fyllt på vattenförrådet och haft det allmänt trevligt en stund, vände jag. Eftersom jag naturligtvis talat om för alla och envar vad jag skulle göra, så var det förstås helt uteslutet att ens tänka på att avbryta. Här kan också passas på att tillägga att de hade det godaste kaffet jag smakat i mitt liv. Efter att ha levt på Nescafe i några dagar kan man inte beskriva känslan av riktigt hembryggt kaffe. En njutning! Man saknar inte kon efter båset är tomt.

Var jag fick min energi ifrån den dagen vet jag fortfarande inte. Antagligen var det från det trevliga sällskapet jag haft där, mittemot Kolmården. Jag insåg att jag antagligen fått en släng av lappsjukan. Vid kvällningen var jag tillbaka och förbi Arkösund och tog rätt väg. Jag övernattade vid en liten ö där det fanns gott om häftiga små fladdermöss. Såg också någon stor rackare till rovfågel, men identifiering av dylika är inte något av mina mest framstående karaktärsdrag.

Jag nöjde mig med att försöka ta en bild på den och njuta av den eleganta synen. Skärgården söder om Arkösund kan nog vara värt ett besök, det är ganska fint där om ni har vägarna förbi. Livet var mycket ljusare nästa dag. Jag visste (eller var i alla fall ganska säker på) att jag äntligen var på rätt väg efter en omväg på ca 8–10 mil med tanke på att jag inte höll den allra genaste kursen.

Det första jag gjorde den dagen var att möta en annan ensampaddlare som hade gått från Kalmar och var på väg mot Stockholm och vi utbytte lite erfarenheter. Det var också så att det var medvind för en gångs skull. Eller om man så säger ”negativ” motvind,eftersom det ”alltid” blåser motvind. Men det var ändå en ganska dryg paddling till Mem. Bredbaken var ungefär som Bråviken till geografi fast i lite mindre skala och inte fullt så ful (ursäkta, men det kan inte hjälpas).

Jag passerade Stegeborg och stannade till strax efter vid en historisk plats där det hade hänt någonting och någon kung var inblandad. Jag menar inte att vara sarkastisk här utan jag har bara glömt vad jag läste om det, en fin plats i alla fall. Sedan var det ”öken-geografi” igen. Mycket öppet vatten och trist omgivning igen ner mot Mem. Jag höll mig ganska nära farleden för säkerhets skull. Paddlade förbi en tysk segelbåt som kämpade i svag medvind. Härlig känsla!

När jag precis hade gett upp hoppet om att komma till Mem under den dagen och sjön plötsligt ”tog slut” utan att jag kunde se Mem, fann jag Mem. Inga stora skyltar där inte. Jag var alltså framme vid Göta kanal. äntligen! Efter att ha pratat lite med en övertidsarbetande slussvakt fick jag lov att slå upp förläggningen på gräsmattan bredvid. Här kunde jag också få duscha för första gången sen jag startade. Härligt! Slippa blaska av sig i alg-belamrat vatten som är mer grönt än blått. Den natten somnade jag lycklig.

Jag måste säga att vattnet vid kusten var allt annat än trevligt. Det var som om bristen på grönska på land måste uppvägas av någon outgrundlig anledning och då i vattnet. Lyckades man också stanna till vid någon liten vik med dålig vattencirkulation var ”lyckan” fullständig. Det var nästan så man undrade hur länge båtskrovet skulle hålla emot de frätande attackerna. På några ställen kunde man se folk hoppa i denna alg-gröt utan att det bekom dem ett dugg.

Jag har själv haft ett antal akvarium i mina dagar men det var ingenting i jämförelse. Men det kanske kan förklara lite av min aversion mot alger.

Efter att habetalat slussavgiften för en vecka, var det så alltså dags för att slussa för första gången. Lite nervöst måste jag väl tillstå. Vad jag förstod efteråt var det nog första gången den stackars slussvakten slussade en kajak också. Jag fick hålla mig fast i en segelbåt längst fram till höger i slussen.

Att det var en dålig position för vilken båt som helst förstod jag när vattnet forsade upp över däcket på kajaken samt höll på att dra mig under segelbåten. Tur att kajaken har luftkanaler. Nej, det kändes nog otäckare än vad det verkligen var. Det gick hur som helst bra och ytterligare en erfarenhet rikare stack jag paddeln i det nu mer lerhaltiga vattnet. Jag hade en mycket fin tur framför mig.

Innan en av slussarna före Söderköping tyckte jag mig se ett bekant ansikte på en båt som gjorde sig iordning för att slussa. Jag trodde igen att det var ett utslag av lappsjuka men efter en stund förstod jag att det verkligen var bekanta till mina föräldrar i Vänersborg som var ute och åkte. De skulle åka till Kinda kanal. Återigen fick jag trevligt sällskap till Söderköping där de lade till för att titta närmare på staden.

Efter att ha pratat en stund med dem åkte jag vidare, men skulle senare få tillfälle att titta närmare på denna lilla pärla till stad. Strax efter Söderköping ligger ganska många slussar på rad. Vid den första berättade en lite äldre slussvakt, apropå de kraftiga strömmar som blir, hur han hade testat hur starka strömmarna egentligen var. Han hade kastat i sin förstfödde son, som var en god simmare och han hade försvunnit direkt och kommit upp en bra bit efter slussen. Jag är kanske lite skeptisk till denna historia men den var i alla fall annorlunda och roligt berättad.

Denna dag blev också ganska kort. Det blev ett häftigt regnväder under eftermiddagen och jag tog mig till Asplången där jag slog läger under eftermiddagen. Jag hade mött två stackars tjejer på vägen och de såg nog så blöta ut de också. Vårt samtal avbröts tvärt då de körde på land. Tror att de blev lite generade och fick annat att göra en stund med paddlarna. Dock hade de ingen hastighet och jag såg att de kom loss.

På kvällen och tidiga natten fick jag det, ibland tvivelaktiga, nöjet att lyssna på uppträdanden någonstans nära där jag hade slagit läger. Det verkade som om det var både någon artist samt ett gäng högst lokala och mindre vana förmågor. Det var faktiskt ganska roligt att lyssna till. Lite avundsjuk var man där man låg bland mygg och elände.

Nästa dag var det dags att fortsätta igen. Nämnas kan att vid detta laget hade jag ganska dålig koll på vilken veckodag det var. Dessutom hade jag inte tagit med någon klocka utan gick helt på solen vad gäller om det var natt eller dag Ibland var det kanske dumt att vara utan klocka men på det hela taget så ångrar jag det inte. Jag var helt i samklang med naturen. Det var väl lite av vitsen med det hela tänker jag, att komma bort från den stressiga vardagen och koppla av. Denna typ av expedition där man nästan är helt beroende av vad naturen bjuder, är underbart för en stressad själ!

Jag passerade Norsholm och var äntligen ute i Roxen. Här stötte jag på patrull, denna gång av positiv motvind av det hårdare slaget. Nu gick det inte speciellt fort att ta sig fram, högst med ca 1-2 knop. Dessutom var det nästan helt omöjligt att ta sig i land om det behövdes. Dock hittade jag en ca femtio meter lång brygga som ägaren hade lagt ut samma dag. Det tog honom en hel förmiddag. Jag fick tillåtelse att hoppa i land eftersom mitt vattenintag hade gjort sig gällande igen.

Jag hittade en alldeles utmärkt ö efter många osande ramsor om vindar. där jag gick i land och lagade mat. Ett segelsällskap hade en fin stuga där och jag funderade länge om jag skulle slå läger där eftersom vinden inte visade några tendenser att lägga sig. Men jag fortsatte och fann till slut ett skär vid kvällningen då jag inte tyckte det var någon ide att fortsätta. Då hade jag kommit upp till slutet på den första viken som man kan se på Roxen (på en karta alltså).

Hade jag fortsatt så hade jag fått rak motvind och då hade jag knappt fått styrfart. ”Jag fortsätter i morgon”, tänkte jag då. ”Sällan skrattar hackspetten!” var min första tanke utanför tältet på morgonen. Motvinden var exakt lika positiv som dagen före. Efter mina erfarenheter av motvind i Bråviken valde jag att stanna kvar där jag var och om vinden mojnade skulle jag fortsätta eftersom det var ganska soligt. Där blev jag kvar hela dagen och över natten. Här kom radion väl till pass eftersom jag redan hade läst ut de böcker jag haft med mig och redan var inne på andra läsningen.

Dagen därpå vaknade jag antagligen (?) i ottan, vilket inte brukar känneteckna mig i normala fall. Lätt medvind samt otroligt fint väder. Jag följde i princip farleden över Roxen fram till Bergs slussar. Det var en ståtlig syn att se från sjösidan men dock inget för mig. Bredvid låg en liten badstrand där jag drog upp båten och satte på hjulen. Det tjänade jag säkert flera timmar på om man jämför med vad det skulletagit att slussa uppför denna slusstrappa.

Efter sista slussen, släppte jag i båten i kanalen igen. Sträckan Berg-Borensberg är nog en av de finare sträckorna av Göta kanal. Det finns cykelvägar längs med kanalen och gott om rastplatser. Man åker förbi Ljungsbro där man i princip är mitt i samhället. De flesta villor vid vattnet har egna bryggor och de utnyttjas flitigt. Tror sjutton det, bättre läge är svårt att få tag på. Här någonstans beslöt jag att laga mat och drog således upp kajaken nästan tvärs över cykelvägen.

Jag fick sällskap av ett gäng pensionärer som bodde ganska nära. ”Titta! Göta kanal!” kläckte någon entusiastisk cyklist ur sig när ett gäng cyklister åkte förbi. På grund av att båten låg som den låg, såg det verkligen ut som om den hade gått upp på land i hög hastighet. Tur att man kan roa någon, tänkte man väl då med munnen full i mat.

Ett litet matrecept kan här väl komma till pass. Tortellini a’la Bekväm. Det går till så att man kokar en halv påse tortellini till en person (koka en hel påse ifall du vill ha till frukost). När den nästan är klar ser man till att det finns ca 3 dl vatten kvar i kastrullen. Man tar sedan en påse pastasås i pulverform, typ Blå Band, och häller på. Detta istället för att söla ner en kastrull till.

Det är också ganska smart med tanke på att man slipper slösa med vatten vilket kan vara en bristvara när man paddlar. Smaken på detta är väl något moderat men det ger gott med energi och man kanske finna någon vitaminbokstav i detta (om man letar med lupp). Annars är det mycket enkelt att skära upp t.ex. en paprika eller annan grönsak som förgyller maten väsentligt. En annan ganska ”effektiv” snabblunch jag ”lagade” på tillbakavägen från Kolmården var en burk konserverad skinka och några knäckebröd med kaviar och som pricken över i, kaffe. Det gav gott med energi men smakade bäver!

Det är en lång och mycket vacker och paddlingsvänlig sträcka upp till Borensberg. Det är nästan två mil utan slussar. Rena himmelriket. Under denna sträcka träffade jag en trevlig familj från Motala. De var ute och provade sin nya elmotor. Har också här tyvärr glömt vad de heter, men de piggade upp min dag. De hade tagit båten på bilen och lagt i den vid en bro längre fram, så nu var de på väg tillbaka. Fick sällskap med dem i säkert en timme.

På denna sträcka var det också uppmätt en fartsträcka där man kunde mäta sin hastighet. Pappan i familjen hade stolt deklarerat att den gjorde exakt tre knop. Jag höll samma hastighet under hela tiden och hade om jag velat kört ifrån dem. De hade roligt åt det. Nu kan väl sägas att min kajak i princip har två hastigheter, stillastående och marschfart. Här fick jag då reda på att jag kunde hålla i snitt tre knop om det är hyggliga förhållanden. Det gör alltså ca fem till sex kilometer i timmen.

Här kan man då börja få en uppfattning om kajakens egenskaper. Om man tänker sig att på två timmar kommer du en mil och en vacker dag kan man paddla i minst 8 timmar. Man får nog räkna med ett par timmar för att laga mat också på detta. Man kan ta sig ganska långt! Nu är inte just min kajak avsedd för att vara snabb men jag kan gott och väl tänka mig att en skärgårdskajak kan hålla 4–5 knop utan att man behöver förta sig. Det hänger lite på skrovformen.

Tyvärr lämnade jag dem lite för fort vid den bro där hade båten. Jag hade tänkt att komma så långt som möjligt den dagen. Jag hade en plan. I Borensberg tog denna plan form. Jag hade nu bestämt mig, jag hade fått nog för denna gång. Solen hade legat på hela dagen och jag var rätt så uppbränd redan. Jag ringde mina föräldrar som lovade hämta mig vid middagstid dagen efter. Vi bestämde en plats strax utanför Motala. Jag slutar aldrig förvånas över vilken skillnad det är på att se en plats på kartan och se den i verkligheten.

När jag korsat Boren och såg platsen från sjösidan, undrade jag i mitt stilla sinne hur mycket vass som kan finnas på en och samma plats. Här såg det banne mig inte ut som om man kunde ta sig iland. Till slut fann jag en plats en bra bit längre bort där man kunde ta sig upp. Trött och blöt samt med säkert en lätt doft av träsk trampade jag glatt upp till en herrgård där jag fick hjälp med att hitta en bättre plats att tälta på än vid det avlopp jag kommit ifrån.

De var också väldigt trevliga och hjälpsamma, och en timme senare var jag i sovsäcken. Vid det här laget kände jag mig helt febrig av solen och paddlingen. Det hade blivit ca fem mil under dagen. Antagligen hade jag slarvat med att dricka eftersom det kändes bättre på morgonen.

Dagen efter var det dags att gå upp vid sjutiden i ett lätt strilande regn eftersom en stor grävskopa tyckte det. Nej, den ville inte köra över mig, men den var i närheten och ”lät”. Jag hade blivit lovad att få låna telefonen uppe vid herrgården och tänkte ringa och tala om den lätt modifierade upphämtningsplatsen. Det gick inte att komma fram då deras telefon var upptagen. Hmm. Jag hade verkligen hemlängtan. Men, men, framåt tolvdraget kom det en bil jag sett förut. De hade kört rakt på! Tack o lov!

Sedan tillbringade jag cirka en och en halv underbar vecka himmavid. Jag njöt i fulla drag av allt som civilisationen har att erbjuda men som man antagligen är för bortskämd för för att egentligen uppskatta på rätt sätt. Jag paddlade faktiskt en del där också.

Jag gjorde också min första egentliga, om än relativt korta, seglats med kajaken där. Hur enkelt som helst tyckte jag då. Jag har aldrig seglat förut och skall träna mer på detta trevliga färdsätt. Tänk om jag hade haft med mig seglen när jag paddlade! Jag hade kommit mycket längre då, eftersom det blir ganska bra fart.

Ett par dagar senare märkte jag att jag definitivt överskattat min seglingsförmåga då jag manövrerade mig ut i lite hårdare blåst. Det var bara att paddla i land och riva seglet och paddla hem med svansen mellan benen. Sedan var det dags att ta sig tillbaka mot Stockholm igen. Denna gång fick jag sällskap av min gamla skolkamrat Urban.