Nu är det bara att sätta igång

Idag efter jobbet fortsatte jag med växtinköpen. Jag gjorde en tur till Zoohoo på Bäckby för att få ett större urval. Inte minst ville jagfå tag på rödaktiga arter och eventuellt ytterligare någon lågt växande planta. Zoohoo är i mitt tycke en mycket trevlig och bra butik med ett rätt stort urval fiskar och växter. Det händer att man stöter på något ovanligt och oväntat där. Idag visade säljaren mig en liten udda killi som tydligen slunkit med i en leverans, men jag kan inte säga att den intresserade mig. Ett annat oväntat inslag i affären var ett stim med ett oräkneligt antal clownfiskyngel,som någon privatperson hade sålt till butiken. En del fina ciklider fanns också i butiken, lamprologus lelelupi , små eldbukar och hantelciklider.

I butiken hittade jag vad jag sökte, röd ludwigia (ludwigia repens rubin), hygrophila rosae australis samt riktigt fin vattenpest. Det blev två krukor var av de förra och ett knippe av den senare. Jag har haft samtliga växter tidigare utom hygrophilan och har mest goda erfarenheter av dem. Ludwigian är förvisso lite kinkig med ljuset och här får jag anpassa deras växtplats i enlighet med deras behov.

Arterna som ska finnas i karet är förutom ovanstående: javaormbunke, cabomba aquatica och cryptocoryne venditi.

Imorgon är det alltså dags att skrida till verket och skynda långsamt. Det som ska göras måste göras med omsorg.

Att välja växter.

Igår hetsade jag upp mig i onödan. Det verkar inte som om jordbotten läcker och att det bara är några små, mycket fina jordpartiklar som letat sig genom gruset. Jag tror aldrig heller att jag anlagt en så tjock akvariebotten, sannolikt är den lite väl tilltagen, men det  är bäst att inte riskera något i onödan. Dessutom får växternas rötter goda möjligheter att rota sig. Det ser, ärligt talat, lite överdrivet  och inte särskilt estetiskt ut.

Jag har lagt i några rötter för att se hur ett lämpligt arrangemang skulle kunna se ut. Rötterna är viktiga i det här karet. Dels är de en dekoration och dels ska de användas som växtplats för lämpliga arter.

Idag har jag gjort de första växtinköpen, tre plantor javaormbunkar,  som ska fästas vid rötterna, två krukor cryptocoryne venditi samt två med  cabomba caroliana. Riktigt hur de ska arrangeras än är jag inte riktigt klar över, men javaormbunkarna kommer att dominera mittpartiet, även om den ljuskrävande cabomban sannolikt skulle må bra av en sådan placering.

De här växterna har valts för att de är säkra kort, snabbväxande och tåliga, åtminstone vad gäller  javaormbunkarna och cryptocorynen. I jordkar, som snabbt måste hitta balansen, är det bra med snabbväxande växter. Detta stämmer väl in på cabomban, men inte på de andra. Det behövs mer växter således.

Ett snår hygrophila polysperma är självskrivet. Jag funderar också på några stånd med vattenpest eller hornsärv. Jag vill också ha något kontrasterande element bland växterna och vill därför gärna ha någon rödaktig art i grönskan. Papegojblad, en art jag aldrig haft tidigare, ligger bra till liksom rotala rotundifolia. På fredag blir det en tur till Zoohoo på Bäckby för att göra några inköp från deras rätt så goda växtutbud. Därefter väntar planteringen och den något nervösa vattenpåfyllningen. De första fiskarna får möjligen flytta in i helgen eller i nästa vecka. 

Bakslag och nya insikter. Trial and error

Ikväll har jag fortsatt att arbeta med botten till jordakvariet. Jag har sköljt grus, först 2-3 mm och sen det grövre. Det har gått sakta och varit svårt då mängden damm verkat vara oändlig, men efter idogt rengörande i en hink under rinnande vatten, verkade det som att sköljvattnet till sist blivit någorlunda genomskinligt.

Därefter var det dags att breda ut gruset i ett jämntjockt lager över akvariebotten. När detta var gjort rengjorde jag den grövre sanden och upprepade processen. När detta var klart granskade jag de små vattensamlingar som uppstått på botten. Deras utseende gjorde mig något betänksam. Svarta jordpartiklar på ytan, förvisso små, men väldigt många och vattnet smutsbrunt.

I detta läge rengjorde jag mer fint grus för att kunna täta botten ned mot jordlagret, men vare sig jordpartiklarna eller färgen förbättrades.Här började jag ana att jag råkat ut för ett bakslag. Kanske måste jag börja om igen. Att lite jord skulle läcka upp hade jag räknat med, men att gruset skulle avge en sån olycksbådande färg hade jag inte trott. Här bestämde jag mig för att stanna upp och reflektera, vänta och se. Man vinner inget på otålighet.

Så vad göra? Jag hoppas att eventuella läsare kan komma med goda råd och förslag, eftersom min erfarenhet av jordakvarier är begränsad. Detta är mitt första. Om jag avbryter det här försöket med botten funderar jag på att strunta i gruset och istället använda rådasand, som både är finare och förmår skapa ett tätare lager över jordlagret.Den är också lättare att få ren än såväl fint grus som engelsk sjösten. Nedan finns några bilder från kvällens arbete. Vad sägs?

Misslyckanden är förstås inte roliga, men om man ser dem som en del av processen, så blir de till en tillgång. Jag måste bli mer omsorgsfull vad gäller val av bottenmaterial,  rengöring och fördelningen av densamma.

Äntligen! Nu rullar Jordakvarieprojektet igång på riktigt!

Ikväll kom äntligen och mycket snabbare än tänkt den nya ljusrampen på plats. Jag hittade en med rätt storlek till ett rimligt pris och som levererades med föredömlig snabbhet. En ljusrörsbelysning på 15 w med vad som verkar vara en god ljusspridningsförmåga.

Väl hemma var det svårt att avhålla sig från att fortsätta med projektet. Till att börja med sköljde jag ur akvariet en sista gång och såg till att gamla avlagringar av något slag skrubbades bort ifrån rutornas insida. Med tanke på vad som hände mina snäcklekare i karet för precis en månad sedan, är jag nästan löjligt noggrann med att få bort rester från den tiden, även om det sannolikt inte spelar någon roll.

Därefter klippte jag till bakgrunden och fäste den på karets baksida. Jag har valt en neutralt blå, för att dels skapa en känsla av djup och rymd och dels för att en svart bakgrund reflekterar ljus sämre än en i ett ljusare material. Detta inte minst för växternas skull.

När detta var klart ställdr jag tillbaka akvariet på dess plats i vardagsrummet och tömde i och fördelade innehållet i en påse blomjord på 8 liter över botten på karet. Jorden fuktades därefter med vatten och packades därefter ihop förhand.  Lagret jord blev ca 3 cm tjockt i snitt, skulle jag uppskatta, om jag hade fördelat jorden jämt över botten.  Nu gjorde jag det med en lutning uppåt mot den bakre glasrutan i sedvanlig ordning. Jag använder vanlig blomjord från Blomsterlandet, ogödslad men torvhaltig. Torven hoppas jag ska kunna förskjuta ph-värdet nedåt, något som också kan underlättas med en stor mängd trä och catappablad i karet.

Imorgon är det dags att göra rent gruset. Det blir två lager grus, ett med finkornigt material  på 2-3 mm vars tjocklek ska vara på ca 2,5 cm och därefter ett tynre lager engelsk sjösten på 4-6 mm.

Det är något visst med labyrintfiskar

TDet är något visst med labyrintfiskar,  det var min bestämda uppfattning under min första period som akvarist. Det tycker jag fortfarande, även om några labyrinter intr finns i mina akvarier idag.

Det är förstås för att de ofta är vackra fiskar samtidigt som många av dem är härdiga, temperamentsfulla och intressanta fiskar. Något som attraherade mig hos medlemmarna i familjen anabanditdae var också deras förmåga att andas luft från vattenytan, något de inte på något sätt är ensamma om bland fiskarna. Klätterfiskar har dessutom förmågan att ta sig fram över land genom att spjärna i med sina fenor. På något sätt fick det mig att associera till hur livet en gång måste ha erövrat land ifrån vattnet, att fiskar successivt utvecklats till amfibier,  som sedan tagit steget mot att bli reptiler och däggdjur.  Om labyrintfiskarnas förfäder verkligen hade att göra med dessa steg i evolutionen vet jag inte, men då var jag ganska "säker" på att det var så. Nu är jag mindre säker, inte alls ska det erkännas. Den frågan lämnar jag till dem som forskar om evolutionen.

Jag prövade förstås de vanligaste arterna, blå-, mosaik- och marmorgurami och förstås kampfiskar i olika omgångar. Till de mer ovanliga arterna jag hade var macropoden eller paradisfisken (macropodus opercularis), som visade sig vara en rätt komplicerad natur, aggressiv, ilsken men också vacker och mycket tålig. Paradisfisken varen av de första akvariefiskarna som introducerades och måste ha varit praktisk för det sena 1800-talets akvarister då den klarar mycket låga temperaturer.  De förekommer i trakter i bland annat Kina där temperaturerna kan sjunka rejält. Mina macropoder ägnade sig åt att trakassera varandra och andra akvarieinvånare, men det skyllde jag på fiskens temperament, vilket i och för sig är alldeles riktigt, även om jsg bortsåg från att akvariet, i vanlig ordning på den tiden, både var överbefolkat och alldeles för litet. Macropoderna måste ha lidit enormt av de ständiga intrång de måste ha upplevt från de andra fiskarnas sida, de måste ha levt i ett tillstånd av ständig stress. Det gjorde dem knappast mer fridsamma.

Något som däremot gick bättre var dvärggurami som på den tiden fortfarande hette colisa laila mensom numera kallas trichogaster lalius. Med andra ord hör den numera till samma släkte som blå gurami och mosaikgurami. Dvärgguramin är en mycket vacker liten fisk, något försijtig till kynnet bland andra fiskar, särskilt om dessa är större och livligare än dem. De kommer från Sydasien, från länder som Indien och Bangladesh och förekommer i en rad olika odlingsformer.

Vid ett tillfälle köpte jag ett par dvärgguramier för att försöka odla dem. De inhystes därför i ett på tok för litet, bara tio liter, akvarium, fyllt med flytväxter och finbladiga arter som cabomba. Filter eller cirkulation fanns inte,  men det är inget problem, eftersom labyrintfiskar kan tillgodogöra sig luftens syre. Akvariet, som min pappa skaffat som yngelkar till svärdbäraryngel på 70-talet, lystes upp av en rostig grönmålad lysramp med en 25 w-lampa. Vattentemperaturen var därför hög, närmare 30 grader.

Mina förväntningar infriades snabbare än jag väntat mig. Redan på kvällen, samma dag som jag köpt dem, såg jag hur hannen stod vid ytan för att bygga ett skumbo. Det täckte en stor del av vattenytan, eftersom karet var så litet. Så länge som han höll på med detta behandlade han honan brutalt med våldsamma rusningar och jakter och hon kom ju inte heller undan, eftersom karets dimensioner var så sparsmakade,  för att uttrycka det milt.

Till sist var hanne klar och lockade honan till sig och så skedde "omfamningen", leken, där de båda fiskarna slingrade sig omkring varandra. Därefter jagades honan bort igen. Jag förde sen över henne till sällskapsakvariet, där hon dog efter någon dag, sannolikt av stress och problem med acklimatiseringen. Hannen vårdade ynglen en tid, sen fick även han lämna akvariet. Ynglen föddes därefter upp på infusorier. Inte många överlevde till vuxen ålder.

Hade jag gjort detsamma idag? Framförallt skulle jag ha använt ett större akvarium till ändamålet, ett som gett honan större möjligheter att komma undan hannen innan leken.

Labyrintfiskarna förblir en speciell grupp fiskar för mig, tack vare dessa tidiga erfarenheter. Det är inte omöjligt att jag ger dem en chans i framtiden.

Bilden nedan visar en ospheronemus goramy, en jättegurami. Bilden togs på Akvarielagret i Bromma, 15/2-2014

En gädda i 120-literskaret? Nej, tack!

Min första period som akvarist var kanske vad man kan kalla för framgångsrik och ledsagades nog inte av några större insikter i fiskars behov, vattenkemi och annat som jag blivit medveten om senare.  Nog för att jag läste en hel del, men sen att omsätta läsefrukterna i praktiken var något helt annat. En del av det kan nog skyllas på att tonåringars kassa ofta är skral och att det är ont om utrymme. Annat berodde nog mest på otålighet och en "vafan-attityd". Sen cirkulerade märkliga regler flr hur många fiskar man kan ha i ett akvarium, som "1 cm fisk per liter vatten. Alltså kunde man ha, påstod regeln, två fem centimeter långa fiskar i tio liter vatten.  Enligt samma logik borde en gädda på 120 cm ha kunnat trivas i ett 120-liters. Och det är väl en bekväm tro för den som vill ha många fiskar. I efterhand framstår det hela som rätt absurt.

Med tiden har jag insett att man inte kan förskriva sig helt till några enkla formler. Fiskar har sina unika krav, de kan behöva simyta och de är ibland mer eller revirhävdande, de kan leva i öppet vatten nära ytan i stora sjöar eller i grunda försurade gölar. Allt detta gör att förnuftet borde säga var och en att man måste skaffa sig kunskaper om just de fiskar man själv har för avsikt att hålla. Nu tror ju inte jag eller någon annan att det där med storleken hos fisken i relation till akvariet skulle sakna betydelse, men det är så mycket annat som spelar in.

Något annat man inte heller kan bortse ifrån är hur man faktiskt sköter sitt akvarium. I ett blogginlägg av en annan akvarist hävdade denne, vilket verkar förnuftigt, att mängden fisk i ett akvarium inte minstär beroende av hur man lyckas upprätthålla vattenkvaliteten.  Frekventa vattenbyten, rätt proportion mellan utfodringen och mängden fiskar i karet skulle vara den rätta vägen att gå. Och visst, så är det förstås i mångt och mycket,  men det tar inte hänsyn till att fiskar har olika behov av utrymme utifrån sitt beteende och temperament. En liten skygg och lättstressad fisk skulle inte trivas alldeles oavsett vattnets beskaffenhet om den måste trängas med livliga, argsinta eller stora arter.

Sen finns en annan aspekt, nämligen den estetiska,  som förvisso handlar om tycke och smak.  Det kan vara både mäktigt och imponerande med stora stim fiskar. Jag tänker på ett stort akvarium med tropheus-ciklider eller kanske storvuxna regnbågsfiskar. De ska hållas tillsammans i större grupper,  men det kräver utrymme förstås. 

Personligen har jag däremot mer och mer börjat uppskatta det minimalistiska, få välvalda fiskar i ett vackert inrett akvarium. Jag kan tänka mig ett tätplanterat 54-liters akvarium med några få färgstarka fiskar, som dock inte får vara för små och osynliga. Ett par fjärilsciklider eller apistogrammor kanske eller en kampfisk hanne med en grupp honor skulle kunna fungera bra på detta sätt.

Hur står det då till med mina egna akvarier? Lever jag som jag lär? Nej, inte helt! Fortfarande är jag lite otålig, förtjust i nyheter och trött på stiltje, men jag försöker bli bättre på att hålla fokus på att fiskmängden är till fiskarnas fördel. Nästa projekt, jordakvariet, ska och får inte bli överbefolkat på annat sätt än på den naturliga och önskvärda vägen, genom att fiskarna trivs och förökar sig. Här ska fiskarnas behov och det estetiska, förhoppningsvis, ingå en skön förening.

Kanske borde jag ha låtit bli...

Det finns få saker som kan skämma intrycket av ett rum som ett illa skött akvarium. Det är någotjag minns väl sen min tonårstid när intresset steg och sjönk med dagsformen. Det där försöker jag undvika numera.  Karen behöver daglig omvårdnad och ibland mera. Ett av mina akvarier, som var hemsökt av sjukdomar och död redan sen början, genomgick en fullständig make-over för knappt en månad sedan. Gamla växter slängdes, gruset desinficerades genom kokning och så fick karet stå och torka i någon dag innan jag startade om det. Nu simmar en grupp endlers med yngel omkring i det och fler är nog att vänta.

Imorgon ska jag få besök av mina italienska kompisar B o B. I ungkarlslägenheten ser det ut som det gör och det finns ett och annat att ta i tu med. Jag har ett litet nanokar där det går några guppies och amanoräkor som fungerat bra. Fiskarna verkar trivas, trots att akvariet är lite för litet för dem. Det är inrett med förstenat trä, beach pebbles och en hel del växter; anubias barteri, limnophila heterophylla,  hemianthus, vallisneria och några skott echinodorus bleheri, svärdsplanta.  Kull efter kull med yngel härstammar från akvariet. Tidvis har jag varit riktigt nöjd med karet som varit snyggt, välfungerande och dekorativt. Några egentliga  ambitioner med det har jag inte haft. Vattenvärdena har aldrig varit dåliga om man undantar den första perioden, vilket väl är som det brukar vara innan det stabiliserat sig.

Men visst har det förfallit något det dryga halvår som det varit igång. Alger, gröna fast "rotade" fläckar på rutorna och på bladen av växterna. Vallisnerian hade löpt amok men hemianthusen hade så smått börjat bilda en grön matta, även om de små svärdsplantorna och stenarna tagit upp en hel del plats. Jag retar mig på sånt.

Vad som skulle ha blivit en enkel slamsugning slutade med att jag bestämde mig för att fräscha upp karet, om än inte göra renttdet ftån grunden. Just nu, på senheten,  känns det lite onödigt. Jag har skapat mer arbete än jag behövde ha gjort. Karet står halvfyllt över natten medan nytt vatten står på uppvärmning i en hink med en doppvärmare i. Det ska gå att hälla i imorgon.  Men egentligen har jag annat att prioritera imorgon och så illa såg det väl inte ut? Kanske behövde jag en förevändning och akvaristen är inte alltid nödbedd. Snyggt och uppfräschat ska det bli, så det kan stå flera månader till utan att det behövs en totalrengöring, men kanske borde jag ha väntat lite och varit mer noggrann.  Men samtidigt så bevarar jag det mesta av en mogen och välfungerande bakteriekultur. En delvis rengöring kan ha sina fördelar....

Otäcka dunster och alltihopa i ett nytt ljus. Jordakvarieprojektet rullar vidare

Så blev det lite komplikationer. Ikväll testkörde jag belysningen till det 54-liters som ska bli mitt första jordakvarium. Belysningen består av en heltäckande ramp på vars insida en lågenergilampa sitter i en fastskruvad plexiglaslåda. Den märkliga lukten från karet kunde kännas redan när jsg startade upp det med snäcklekarna i höstas, men blev alltför påtaglig när jag tillfälligt var tvungen att använda en vanlig glödlampa. Eftersom ljusspridningen är så svag hade jag tänkt byta ut 15w lampan mot en något starkare, men även en 20 w lågenergilampa visade sig vara för varmt.

Så vad göra? Först monterade jag bort plastkupan som satt fästad med två rostiga skruvar och funderade på att konstruera en hänganordning. Därefter insåg jag hur onödigt och jobbigt ett sådant jobb skulle bli. Jag såg ingen annan råd än att beställa en ny lysrörsramp med standardmåtten 60×30 cm. Dyrt är det men säkert värt det. Jag slipper otäcka dunster och det gör inte minst akvariet och dess kommande invånare.Vad dog snäcklekarna av egentligen?Antagligen kommer växterna att må mycket bättre. Det kommer att gå att ha ljuskrävande arter också. Roligare och vackrare så, med cabomba, ludwigia (röd) och rotala, utan att behöva bekymra sig alltför mycket om att ljuset inte skulle räcka till.

Förövrigt börjar planerna för de nya fiskarna ta form. Den lättlekta, vackra men något argsinta f.gardineri, blå lyrstjärtskilli, ligger bra till. En trio av dessa och eventuellt några andra småfiskar kan det bli. Ett litet stim Normans lyktögonfisk eller ett par kap lopez,  skulle det kunna gå?
Men först måste ljuset på plats, plastdoften vädras ut och karet arrangeras enligt konstens alla regler.

Om konsten att färga ut - en kakaduaciklidhona finner sig till rätta

När jag var tonårsakvarist läste jag förstås om dem, om de sydamerikanska dvärgcikliderna, om kurvciklider, fjärilsciklider och om släktet apistogramma.  På den tiden hette faktiskt fjärilscikliden fortfarande apistogramma ramirezi , i alla fall i de böcker jag hade tillgång till på Sala stadsbibliotek. Senare såg jag att de visst hade blivit ett eget släktr papilochromis för att sedan börja kallas microgeophagus. Alldeles oavsett hur man valt att klassificera fisken har den i alla fall förblivit fjärilsciklid för akvaristerna, en pärla, något ömtålig, färggrann, fridsam och lättlekt.

Så på sätt och vis kan man säga att jag visst haft en apistogramma långt innan den höst, faktiskt redan för ett halvt liv tillbaka sedan. En kort episod med två fjärilsciklider som knappt var mer än yngel utspann sig någon månad innan de dog i den sjudande fisksoppan i mitt 110-literskar. Det är inte så märkligt att detgick som det gick.

I december förra året var det dags för en apistogramma igen och den här gången blev det en art som mig veterligen inte bytt släkte som den arma fjärilscikliden fått göra. Jag köpte en trio kakaduaciklider, apistogramma cacatuoides, bestående av en hanne och två honor. Varianten kallad double red kallad så pga hannes orangeröda rygg- och analfenor. Utan dessa skulle de här fiskarna vara gråa och oansenliga. Honorna är gula med svarta band och prickar på kroppen.

Kakaduacikliden härstammar från ett stort område i Sydamerika och förekommer i en rad olika varianter.  De lever i vatten av olika karaktär och är inte så kinkiga med att ha ett lågt ph-värde som många andra apistogrammor.  Till och med lätt basiskt vatten med ett ph på 7,5 fungerar bra. Fiskarna lever i flodarmar, bäckar och små laguner där bottrn är översållad av nedfallna löv och där de kan gömma sig, söka föda och leka bland trädrötterna från den omgivande regnskogen. Där växer få om några växter och stenar är ovanliga.

Det mesta blev egentligen fel när jag köpte mina kakaduaciklider.  Det var inte planerat. Egentligen blev det en plan b när en leverans av två par endlers inte dök upp. Otålig som jag är köpte jag cikliderna istället. Något skulle ju karet fyllas med. 38-åringen insåg återigen att den otåliga tonåringen fortfarande var vid liv inom honom.

De tre fiskarna fick alltså flytta in i ett växtrikt, lummigt 54-literskar, som inretts för att ge skydd åt levandefödarnas yngel, utan löv, få rötter och gömställen.  Men det verkade i alla fall som att fiskarna fann sig någorlunda till rätta.  De hittade ett gömställe under filtret och snart såg man dem simma fram över botten på jakt efter mat. Någon vecka senare, efter jul, ordnade jag så att fiskarna fick en utgröpt kokosnöt till gömställe, vilket de uppskattade, men de som verkligen hittade hem var pygmépansarmalarna som mer än gärna simmar in och ut ur grottan.

Två av mina  kakaduaciklider var redan från början vackra. Hannens orangea fenor, den lilla gula honan med de stora ögonen, deras grace när de simmade beundrades från soffhörnan. Den andra honan däremot var liten grå och inte alls gul. Jag funderade förstås över hennes hälsa då hon endast är obetydligt mindre och knappast så mycket yngre än den andra lilla fisken. Men hon verkade trots allt pigg och oförvägen.
"Dåliga färggener",tänkte jag och lät saken bero.

Men nu ikväll, drygt en månad efter att de flyttat in, kunde jag se attden lilla grå börjat gulna, om än blygsamt ännu så länge och det är knappast ett tecken på vantrivsel.  Fiskarna sköter sitt,  där de lever tillsammans med pygmépansarmalar och vildguppies.  Vad som återstår att se är om de kommer att leka. Kanske är akvariet alltför felinrett och kanske behövs någon förändring.  Men att den lilla grå börjat färga ut är ett gott teckrn på att i alla fall en av fiskarna funnit sig något så när till rätta,

Levandefödare -levande foder?

Det är lika odramatiskt som att solen skiner eller regnet faller när levandefödande tandkarpar får yngel i akvariet, det gäller åtminstone de vanligaste och minst problematiska arterna.I skrivande stund sitter jag framför mitt endlers-nano på 24 l och ser hur några mycket små fiskar och ännu flera ännu mindre pilar runt i karet. Endlersynglen har snabbt blivit allt mer försigkomna. De är också förhållandevis stora vid jämförelse med föräldrarna. De vuxna fiskarna låter dem vara, de fortsätter istället med sin strävan att föröka släktet. Endlersodling är knappast någon större akvaristisk bragd. Men visst tycker jag ändå att det är roligt. Det vore roligt att driva upp några av dessa yngel till vuxen ålder, särskilt för att se vilka färger hannarna kommer att utveckla och att hålla liv i en egen stam med sina egna särdrag. Likadant tänker jag om mina vildguppies vars yngel måste hållas undan såväl föräldrafiskarna som kakaduacikliderna.

Men samtidigt kan man undra vad jag ska ta mig till med alla dessa yngel. När det gäller mina slöjgyppy har jag bestämt mig för att inte försöka rädda några fler kullar på ett tag efter att min högdräktiga german yellow-hona fått sina yngel. Jag har vare sig plats eller lust att ta hand om flera. De får bli levandefoder i det kar där de går. Klarar de sig så klarar de sig.

I äldre litteratur kan man ibland se att guppyn kallas för "miljonfisk". Det är en beteckning som väl knappast är i bruk längre, men som inte är alldeles utan poänger. Även andra levandefödare som den lilla nordamerikanska släktingen till endlern och guppyn, gambusia affinnis,
har ibland fått samma epitet. Det är ingen vanlig akvariefisk även om den lär vara härdig och, hör och häpna, är lättodlad. Antagligen har den sitt oansenliga yttre emot sig och sitt aggressiva temperament. 

Gambusia affinnis kallas också ibland för moskitofisk, eftersom den, liksom guppyn, planterats in runt om i världen för att bekämpa malariamyggan genom att äta deras larver. Moskitofiskens fertilitet har också inneburit problem, t.ex i Australien där den på sina håll hotar den lokala faunan samtidigt som deras inverkan på malariaspridningen överskattats.

Levandefödarnas anpassningsbarhet har gjort dem till populära akvariefiskar, men deras förmåga att reproducera sig kan innebära problem. Personligen tänker jag lösa det genom att ge mina andra fiskar ett säkert välkommet kosttillskott. Andra kan jag byta eller sälja.

Varför det gick åt skogen?

NNej, inga katastroferden här helgen. Tvärtom har det varit en trevlig akvaristisk helg med besök på Aqua Tropic i Sala och en hel massa yngel i endlerskaret, som börjar bli allt tuffare.  Jag har också slamrensat akvariet med kakaduaciklider och vildguppies.  Växterna i karet har jag ansat och flyttatom så att de ska få mera växtutrymme. Långa stänglar av limnophila har klippts av och planterats om. De hade blivit så höga och yviga att ljuset skymdes i de nedre delarna av karet, vilket fick till följd att stjälkarna miste en del av sina blad. Efter ansningen är akvariet ljusare och en större simyta för fiskarna har på så sätt kommit till.  Kanske blev det inte vackrare men det ser definitivt fräschare ut än tidigare. Sanning att säga lyckades jag lite väl bra med växterna, tack vare rikligt med ljus och tillförsel av gödning och Co2. Naturligtvis borde jag ha ansat tidigare, men nu är det gjort.

Jag tycker att fördelningen i karet mellan högre och lägre växter inte riktigt är vad den borde.  Det kommer att rätta till sig av sig självt med tiden och det kommer att bli till att ansa snart igen. Jag borde ta som vana att göra det så fort som yvigheten håller på att bli för stor.

Nåväl, det är vad jag gjort ikväll. Det är ingenting särskilt med det.  Emellertid har jag grubblat en del över varför mina snäcklekare drabbades av död och förintelse under julhelgen och vad jag kan lära av det inteäffade. Sanningen är att jag inte har något svar, men jag har hypoteser, som var för sig kan vara tänkvärda. De ser ut som följer:

1. Ammoniakförgiftning
2. Svaveldioxidförgiftning

Efter en del läsande och diskuterande med kloka akvarister har jag blivit allt mer övertygad om att katastrofens orsak måste sökas i vad som kan kallas "miljöförstöring". Antagligen gjorde jag ett fatalt misstag när jag valde bottenmaterial eller rättare sagt, jag borde ha varit mer aktsam på det jag borde ha varit.  Jag köpte något som kallas fransk havssand, som är en vit ytterst finkornig sandsort och jag valde den eftersom den stämmer väl med snäcklekarnas hemmabiotop, nämlige Tanganyikasjöns vidsträckta sandbottnar där det finns gott om tomma snäckskal. Materialet användes också som bottensubstrat i snäcklekarkaren på Aqua Tropic. Fiskarna, en grupp på 6 st neolamprologus multifasciatus,  trivdes utmärkt med sanden och grävde med stor frenesi de första månaderna i karet. Sedan stabiliserade sig läget något. Det  verkade som om allting fungerade som det skulle. 

Men tydligen hade jag glömt bort vissa saker man bör tänka på när man använder yttert finkorniga bottenmaterial.  Botten blir, när vattnet väl är i karet, ytterst kompakt och avfall från fiskar, växter och matrester samlas på ytan av botten. Långt ifrån allt dras in i filtret. Enligt vad jag kunnat ta reda på kan båda de problem mina hypoteser innehåller följa av denna faktor.

Ammoniakförgiftning kan uppstå i kar där ph-värdet är högt och avfallsmängden är stor. Svaveldioxidförgiftning kan tillstöta när botten lämnas med stora mängder avfallsämnen under längre tid och vattnet inte cirkuleras tillräckligt. Nu hade mitt kar ett motorfilter med god prestanda, men en hel del avfall hamnade i snäckskalen och mellan dem. Svaveldioxid brukar dessutom följas av en obehaglig lukt och visst, när katastrofen inträffat så var det något med akvarievattnets doft som inte var som det borde. Det luktade inte friskt sjövatten utan något annat, så kanske är det här förklaringen till mina snäcklekares tragiska hädanfärd.

Lärdomen i detta är att bli bättre på att hålla koll på avfallsprodukter i vattnet, att undvika övermatning och att slamsuga botten mer regelbundet, särskilt när bottenmaterialet är sådant att mycket blir kvar på ytan och ligger och ruttnar istället för att brytas ned på ett sunt sätt.

Besök på Aqua Tropic i Sala

Igår och idag har jag tillbringat min tid i Sala, stan där jag växte upp, hemma hos mina föräldrar, för att fira min födelsedag. Det var i Sala som mitt akvarieintresse började. Då fanns det två handlare i stan, en rätt så slätstruken affär som låg i en lokal som senare blev till ett svindyrt café med något sorts kulturella ambitioner. Den andra drevs av ett original som jag sent kommer  att glömma. Sen försvann båda affärerna för att efterträdas av en som fram till i somras ägdes av en gammal klasskompis med stort djurintresse ochvsom startade direkt efter studenten. Det måste ha varit 1994.

Två affärer finns det fortfarande i Sala. Den ena är verkligen medelmåttig för den engagerade akvaristen, medan den andra är något så oväntat som en affär som specialiserat sig på afrikanska ciklider.  Den heter Aqua Tropic och är välkänd, har jag förstått, bland ciklidfantaster i Mellansverige.

Jag besökte båda affärerna idag. Den första var sannerligen inte så imponerande även om de tagit in en ovanlig och riktigt vacker guppyvariant i ett av sina kar. Annars var det tomt eller halvfyllt i karen där det mest simmade vanliga sällskapsfiskar. Hur som helst blev det ett inköp där,  en ny slamhävert, som märkligt nog saknades bland varorna på Aqua Tropic.

Aqua Tropic är däremot verkligen värt ett besök. Jag tvekar inte att ge dem gratisreklam,  eftersom butiken är genuin, välsorterad och drivs av en mycket kunnig och seriös handlare. Sådana ska man gynna.

Själva affären ligger i en källarlokal vid Fiskartorget i Sala. Man går först ned för en vindlande trappa med fiskaffischer på väggarna. Man hör hur bruset och bubblet från filter och pumpar tilltar ju längre ned man kommer. Där nere hittar man sedan inget mindre än en skattkammare.

I de små trånga utrymnena finns otaliga större och mindre akvarier, fyllda med förgsprakande malawiciklider och eleganta, livfulla och vackra fiskar från Tanganyikasjön. Det är framförallt de  senare som väcker mitt intresse. Där finns myllrande kar med stora stim av troffar, grupper av snäcklekare och mäktiga frontosor och mer anspråkslösa men stilrena fiskar som elegant glider över akvariernassandbottnar. Priserna är höga men det är begripligt.

Jag har inte köpt mycket på Aqua Tropic då mina kar inte medgivit några inköp av de stora och ofta starkt revirhävdande fiskar som säljs där. Men när så är möjligt så ser jag inga andra riktigt goda alternativ i Västerås närområde. Jag uppskattar också andan i butiken. Där finns sakkunskap och goda råd, erfarenhet och en förmåga att möta kundens verkliga behov som hobbyist. Jag gillar affärer där man avråds från onödiga inköp och där man istället får genuina råd och synpunkter utifrån en stor  erfarenhet.  Det är annat än de alltför självklara standardfraser man hör i kedjebutikerna, där man ofta, men inte alltid,  skrivs på näsan av de ofta unga säljarna som fått lära sig en policy på kedjans internutbildningar.
Faktum är att en avrådan utifrån klokskap och verkligt "know how" får mig mer köpbenägen i det långa loppet. Det inger förtroende. Samma sak måste jag säga om Västeråsbutiken ZOOHOO på Bäckby och om Djurhobby i Boländerna i Uppsala.

Därför rekommenderar jag ett besök i källarlokalen i Sala.Stan är liten men har ändå begåvats med en guldgruva för seriösa ciklidentusiaster.

Varför inte killis iallafall?

Den här kvällen har jag ägnat mig åt att ta reda på så mycket som möjligt om de fiskarter jag funderar på att ha i mitt kommande jordakvarium.  I mitt förra blogginlägg lutade jag åt någon ah arterna i släktet micropoecilia,  men det jag kunnat få reda på ikväll är att de verkar vara ovanligt besvärliga fiskar, känsliga för förändringar och skiften i vattenkvaliteten och att de lätt blir sjukliga. Det är fina små fiskar, det går inte att bortse ifrån, men inte heller att mycket kunniga och erfarna akvarister verkar ha haft problem med dem. Så..,kanske inte iallafall? Eller...

Tanken glider då istället över till killis. Mitt första försök med kap lopez (aphyosemion australe) slutade snöpligt med borttynande och död om de inte hoppade ur och dog när täckglaset inte låg på under något vatrenbyte. Av allt att döma hade en av honorna med sig någon invärtes sjukdom, kanske en parasit som vare sig salt eller värme rådde på. Men arten betraktas inte som svårskött och kanske ska det elände som mitt första projekt råkade ut för tillskrivas en olycklig slump, otur med leveransen som kom från Akvarieteknik via Arken Zoo. Något säger mig att det kunde vara värt med ett försök till med kap lopez eller någon annan killisart.

Tillgången i handeln är ganska sparsmakad,  för att uttrycka sig milt, men till och med i kedjebutiker, som Arken, har jag sett blå lyrstjärtskilli, clownkilli och kap lopez. På annat håll har man även sålt Normans lyktögonfisk. I Uppsala har Djurhobby till och med en hel ställning med äggläggande tandkarpar, som dock var ganska tom när jag kom dit, så uppenbarligen finns det en efterfrågan, kanske till och med en ökad. Jag har i min hemstad, Västerås,  oftare sett killis än endlers, trots att de senare är uppskattade av många nanoakvarister och levandefödarvänner. 

Hur som helst minns jag mina första kap lopez, så länge de var krya, som vackra, pigga och temperamentsfulla små fiskar som av och till lekte i musselblommornas rötter, även om jag aldrig såg några yngel. Det förundrar mig lite. Kanske blev de uppätna, kanske skedde aldrig någon befruktning vid leken. Om det blir killis i det nya karet ska jag göra mer riktade odlingsförsök. Fiskarna har små anspråk på utrymme så det borde gå att odla i en genomskinlig förvaringslåda i plast, om jag inte får tag på något lämpligt akvarium. 10-15 och en massa javamossa borde göra det möjligt. Det borde inte heller vara omöjligt att ha två par av olika arter i ett 54-literskar, då det i litteraturen sägs att minst 40 l krävs för detta ändamål. Nej,  det borde inte vara omöjligt med killis, tvärtom känns det inspirerande. 

Vore det inte värt ett nytt försök?

Tillökning i endlerskaret och lite framtidsplaner

I förrgår upptäckte jag det första ynglet i endlerskaret. Endlers guppy är en mycket liten färggrann levandefödare som jag stiftat bekantskap med på senare tid. Det var länge oklart om den är en egen art eller en typ av vildguppy, men tydligen har man bestämt sig för att den ska ses som en egen art. På engelska kallas den ibland för endler's livebearer alltså endlers levandefödare. Det vetenskapliga namnet är poecilia wingei. Guppyn heter däremot poecilia reticulata. Jag kallar kort och gott fisken för endler.

Det är en mycket charmig liten fisk som härstammar från Venezuela och som blir betydligt mindre än guppies.Endlershanarna blir inte mer än ca 3 cm men honorna betydligt större. Mina endlershannar, som jag först köpte på Djurhobby i Uppsala, är mycket färggranna med orangea, gröna, vita och svarta partier på kropp och fenor. Den hanne jag köpte på Arken Zoo i Västerås är röd och blåaktig men varianten kallas tydligen för pink red endler. Honorna är anspråkslöst grå-gröna. Fiskarna är mycket aktiva, livliga och pigga. Hannarna står ibland stilla i vattnet för att sedan snabbt kasta sig iväg för att norpa åt sig lite föda eller för att uppvakta en hona. Inför honorna står de färgglada små fiskarna och liksom darrar och skälver i vattnet för att sedan försöka para sig med dem. Deras virilitet är på samma nivå som deras litenhet och färgprakt.

Imorse upptäckte jag att den hona jag köpte i tisdags inte syntes. Hon stod stilla bakom en sten och flämtade med gällocken. Strax därefter kunde jag se en liten fisk snabbt stiga mot ytan för att fylla simblåsan och därefter snabbt försvinna in bland växterna. Därefter var jag tvungen att gå till jobbet, men när jag kom hem kunde jag uppskatta att ungefär 3-4 yngel, om inte fler, fanns i karet. Tyvärr kunde jag också konstatera att de vuxna fiskarna jagade efter de små som jägare efter villebråd. Detta stämde inte riktigt med vad jag läst, att endlers inte rör sin egen avkomma till skillnad från de glupska guppierna. Jag antar att det k beror på att mina endlers inte är rena sådana utan hybrider, korsningar med den vanliga guppyn. Jag har inget akvarium förberett till dessa yngel, så jag hoppas att de kan hålla ut med hjälp av akvariets växter. Ett snår limnophila heterophylla och en hel del flytväxter, musselblommor, kan förhoppningsvis vara till hjälp för dem.

Jag gillar levandefödare,  som så många andra akvarister,  och funderar på om även det planerade jordakvariet skulle kunna bli ett hem för någon art, gärna någon lite ovanligare, om det nu inte blir killis eller någon dvärgciklid som får befolka det. Jag har sett flera fina arter i släktet micropoecilia, som m.picta och m.parae. Båda arterna har varit till försäljning på Djurhobby och en i personalen sade att de nog skulle beställas igen, eftersom de gått bra att sälja. Vi får se. Min nyfikenhet skiftar föremål gång efter annan.  ;-)

Bottenproblemet och dess lösning

Nu är det kväll och jag sitter i hörnfåtöljen och tittar på mina akvarieri vardagsrummet. De är tre stycken, ett nano på 19 liter och två 54-liters. I det ena, som är tätplanterat med cabomba och limnophila simmar vildguppies, pygmépansarmalar och kakaduaciklider omkring. Det andra står tomt. Det väntar på att inredas och befolkas med fisk.

Karet ifråga är det som ska bli mitt första jordakvarium. Bit för bit lär jag mig mer om denna typ av akvarium. Det kommer att bli ett kar med ett minimum av teknisk utrustning. I princip kommer bara ljuset och värmen att komma genom konstgjorda medel.

Den senaste tiden har det mesta handlat om hur botten ska anläggas på bästa möjliga sätt. Jord, sand, grus var modellen jag tänkte mig från början. Sanden skulle hålla jorden på plats var tanken. Igår köpte jag sand men efter viss eftertanke, läsande och diskussioner med andra akvarister på Facebook,  kom jag fram till att det inte var ett bra val. Idag bytte jag sanden mot fint grus, 2-3 mm och till engelsk sjösten. Nu har jag alltså allt vad jag behöver till botten, jord, fint och lite grövre grus.

Varför bytte jag då från sand till grus? För det första upptäckte jag att mer erfarna akvarister avråder från att använda sand. Jag funderade på varför. Kanske hindrar ett alltför kompakt bottenmaterial att co2 kan stiga från botten  och tas upp av växterna? Här får jag erkänna min okunnighet. Men i diskussioner med andra framkom ett annat och logiskt skäl; avfallsprodukterna från växter, fiskar får inte stanna på bottnens yta, utan ska kunna brytas ned i botten och berika jordlagret med näring. Att botten på så vis blir till ett biologiskt filter är en av de stora poängerna med jordakvarier. 

Nästa steg blir att införskaffa fler rötter och lämpliga stenar. Därefter är det dags att anlägga botten inreda och plantera.

Jordakvarieprojektet igång!

Idag gjorde jag de första inköpen för att förverkliga mina planer på ett jordakvarium. 8 liter blomjord och fin rådasand. Tanken är att lägga jorden i botten av akvariet och täcka den med sanden för att hålla den kvar. Över sanden ska sedan ett lager av ett lite grövre bottenmaterial läggas. Jag kommer antingen att använda grövre rådasand eller fin engelsk sjösten. Det är viktigt att jorden inte tillåts förorena vattnet.

Om jag förstått saken rätt ska jordlagret vara relativt tjockt för att ge växterna möjlighet att breda ut sina rötter. Jag kommer också att vara tvungen att ha införskaffat alla växter på en gång eftersom det blir svårt att undvika jordläckage vid senare plantering.

Vilka växtet kommer jag att skaffa? Snabbväxande arter behövs särskilt i början för att snabbt nå balans. Hygrophila polysperma,  hornsärv och rotala rotundifolia är givna de kandidaterna.  Javaormbunkar och anubias barteri är tänkbara för att placeras i mittpartiet. Inredningen ska den här gången annars domineras av rötter, löv (catappa för nanoakvarier) och ett fåtal stenar.

Det blev också ett fiskinköp idag. Jag upptäckte när jag kom till affären att en tidigare beställning av två par endlers guppy kommit in trots att jag avbeställt dem. Jag köpte trots det ett av paren, en hanne av varianten pink red endler och en storvuxen och dräktig hona. När jag kom hem upptäckte jag ett yngel i endlerskaret, det första jag sett under de två veckor som fiskarna funnits hos mig. Pink red-hannen är en solklar guppyhybrid medan de hannar jag köpte i Uppsala ser mer rena ut. Antagligen är de inte det eftersom rena endlers är ovanliga. Är inte helt övertygad om att köpet var rätt, men hannen är fin och aningen störreän de andra.

Varför jag håller på...

Varför är jag akvarist egentligen? Det finns det nog mer än ett svar på. Jag ska nämna några anledningar utan någon inbördes rangordning.

1. Det estetiska

Välskötta akvarier är vackra. Jag föredrar akvarier med naturliga inredningar och är ingen större vän av akvarieprydnader i form av dödskallar, dykare och annat av det slaget, även om jag kan tycka att det kan finnas estetiskt tilltalande inredningar med konstgjorda inslag om dessa är smakfulla och genomtänkta. Fiskarna lär inte bry sig om inredningen består av ofarliga material. Själv håller jag mig helst så nära naturen som möjligt om än inte alldeles biotoptroget. Därtill räcker vare sig mina kunskaper om fiskar, växter och mineraltyper. Det ska vara snyggt, harmoniskt och bygga på någon form av idé, där det finns kontrastverkan mellan de olika delarna av inredningen. Tycker inte riktigt att jag lever upp till mina ideal, men det är åt det hållet jag strävar.
Färg, form, rörelse och harmoni i en skön förening, det är dit jag vill komma.

2. Fiskarna

Fiskarna står förstås i centrum. Deras färger, former, rörelser och beteenden är fascinerande.  När man t.ex ser två snäcklekare cirkla runt varandra med utspärrade fenor och gällock över sandhögen mellan två snäckskal eller när en killishane försöker locka till sig en hona ser man in i en annan tillvaro, vacker, grym och omedelbar. Det är spännande och man blir både nyfiken och förundrad: En liten pygmépansarmal simmar kvickt över en rot, upp i ett cabombasnår för att snabbt pila in i en kokosnötsgrotta där en liten gul kakaduaciklidhona står och vakar vid ingången.

3. Att ha en hobby

Livet är som det är, det vet vi. Att inte bara vara upptagen med arbete och plikter är nödvändigt.  För mig är det ett sorts avkoppling att sysselsätta  mig med något annat. Jag har alltid behövt det. Jag har läst, lärt mig nya språk och cyklat långa distanser. Så har min fritid sett ut de senaste åren. Akvarierna innebär också goda möjligheter att vara kreativ, påhittig och driftig utan några egentliga krav från omvärlden. Lite frihet alltså..

Känner ni igen er?

Jag som akvarist - en presentation

Man kan nästan säga att jag föddes in i akvariehobbyn. När jag var liten fanns det några akvarier därhemma. Jag minns inte så  mycket av det, men bara något år efter det att min pappa lagt ned hobbyn började jag. Jag tror jag gick i fyran. Det första karet var ett litet grönt ramakvarium på 10 liter där ett stackars guppypar framlevde sina sista
dagar. Sen skaffades ett 37-liters och något senare ett 110-liters.

Färger, former, rörelse, beteenden. Akvariefiskarnas värld blev min under tonåren. Jag lagade fisksoppa, köpte, blandade och startade om vartefter de stackars djuren for till de sälla jaktmarkerna. Men visst lugnade det ned sig efter hand. Jag lyckades bra med labyrintfiskar och odlade både dvärg- och läppgurami i väldigt små kar. Fascinationen och glädjen var stor när det gick bra. Jag betraktades nog allmänt som en nörd.

När jag började plugga i Uppsala lade jag av. Studierna tog tid och jag flyttade från min hemstad Sala. Efter examen skulle jag börja igen, men det dröjde...det kunde ju hända att jag inte skulle bli så långvarig i min nya hemstad, Västerås, där jag fick jobb som gymnasielärare. Men efter 12 år i stan blev det dags. En kompis och  hennes barn började och när Djurmagasinet hade utförsäljning blev det ett litet nano på 24-liter där några kap lopez-killis flyttade in i juli år. Roliga, temperamentsfulla och vackra fiskar som tyvärr hade någon sjukdom med sig och tynade bort, en efter en.

Nu har jag 3 mindre akvarier i gång, ett på 19 liter med räkor i, ett 54-liters med kakaduaciklider och vildguppies.  I 24-liters nanot simmar några pigga endlers omkring.  Till detta kommer ett provisoriskt yngelakvarium i form av en stor glasvas på ca 20 liter, med ett oräkneligt antal guppy- och indianplatyyngel. Det är ganska blygsamt men nya projekt är på gång, men det finns också två för tillfället tomma kar som väntar på att tas i anspråk.

Den här bloggen kommer till en början att handla mycket om ett tomt 54-literskar som fram till i julas var hemmet för en liten grupp snäcklekare,  neolamprologus multifasciatus,  en mycket trevlig bekantskap,  men som tyvärr drabbades av massdöd under julen utan egentlig förvarning. Ammoniak? Nitrit var det vart fall inte. Det var ett trist bakslag men såna är till för att vändas.

Det projekt jag siktar på nu är att starta ett jordakvarium med 54-literskaret, low tech. Det ska bli en utmaning. Skälet är att jag läst en drl om hur akvarier av detta slag är fördelaktiga såväl för växt- som fiskodling. Om man lyckas hitta den rätta balansen behövs inget filter, reningen sköter växterna om. Jag funderar på en inredning som i hög grad byggs upp kring rötter, löv och ett fåtal stenar. Tanken är att akvariet ska bli någon form av svartvattensbiotop. Fiskbeståndet är tänkt att bestå av antingen några par killis eller dvärgciklider,  möjligen någon apistogramma-art, a.borelli eller a.viejitas och några tetror.
Nästa steg är att införskaffa bottenmaterial och bakgrund till det planerade jordakvariet. Mer om det framöver..